Hej på er! Hur har ni det och hur var helgen? Vi gjorde en utflykt som vanligt för att få frisk luft och miljöombyte. Denna gång var det av till stadens friluftsområde på Järsö. Det var så vårigt och fint där och så härligt vid havet.

Det är så roligt för Juni och Hjalmar. Ja, hela familjen håller på förvandlas till en hel hög med friluftsmänniskor. De rör sig lätt mellan bergknallar och på snåriga stigar och det är så härligt att se. Och ibland slås jag av kontrasterna igen. Hur vårt liv ändrats så fort. Det var nämligen inte så länge sedan vi knallade ner för den stora trafikerade gatan Pi Maragall på helgerna. Fullt av avgaser och aldrig tyst. Men det hade också sin charm med alla uteservering och solen som alltid värmde så skönt i ansiktet.

På tal om förändringar börjat de bli en del av vardagen nu. Det känns som om det har hänt SÅ mycket på ett privatplan för oss det här året och nu ändrats hela världen. Det är svårt att hänga med. Och det är en konstig känsla att befinna sig mitt i en så stor omvälvande samhällsförändring som vi gör nu där hela världen är inblandad. Var allt det här ska sluta känns omöjligt att veta.

Därför om jag börjar tänka allt för långt framåt får jag nästan panik. En vecka i taget har jag därför bestämt mig för. En vecka i taget och en strategi för den. Sedan kanske allt ändras.

Denna vecka hoppas jag att vi ska få vara friska och att jag och Edu fortsättningsvis ska kunna jonglera denna intensiva tillvaro mellan jobb och ta hand om barnen på ett okej vis så att vi även orkar i längden ifall detta blir långvarigt.

Och så hoppas jag få lite tid, lust och ork över för att skratta, se någon bra film någon kväll, röra på mig och lyssna på härlig vårig musik.

Vad har ni för planer i veckan?

Hej! Hur är det med er? Jag sitter hemma i soffan och jobbar. Juni och Hjalmar leker runt omkring oss. Allt känns så overkligt, precis säkert som för er alla. Ibland minskar min oro och sedan kommer det en våg att rädsla igen.

Edu och jag jobbar i skift hemma. Två timmar han, två timmar jag och så turas vi om att ta hand om barnen. Vi tog det beslutet redan i fredags förra veckan när vi fick reda på att vi bägge skulle jobba hemifrån.

Jag har en kronisk autoimmun-sjukdom och jag är orolig att jag hör till riskgruppen. Vi försöker därför träffa så få människor som möjligt och inte heller barnen har varit på dagis sedan i torsdags förra veckan.

Jag har också samlat ihop allt pyssel-material som vi har här hemma och köpt lite nytt så nu borde det räcka i några veckor nu. Juni gick igång idag på att måla egna påskägg. Mitt i alla det hemska är det så skönt att vi är tillsammans alla fyra i familjen. Jag tänker så på alla som bor ensamma, hur svårt det kanske känns.

I nedre våningen har vi gjort ett kontor och det fungerar rätt okej. Det är nästan som om vi “går på jobb” när vi går en trappa ner. Jag är ju väldigt van sedan mina frilansdagar att jobba hemifrån så på det sättet känns allt normalt. Jag gör som jag alltid gjort Kliver upp, äter frukost, duschar och klär på mig som om jag skulle ha haft ett vanligt kontor att gå till.

• 

Fast ingenting på inget vis är normalt. Jag är ändå så tacksam att vi har naturen, att vi kan gå ut i den och att det går mot ljusare tider och luktar vår ute.

Vår familj och vänner i Barcelona sitter hemma i trånga lägenheter utan ens en balkong och får inte gå ut förutom att handla mat. Det är framförallt så jobbigt för de äldre och barnen som nästan klättrar på väggarna och inte förstår vad som håller på att hända.

Att i jämförelse kunna gå ut i trädgården, peta lite i landet,

gunga, andas frisk luft

och leka affär i trädkojan är så otroligt befriande.

Vad kommer att hända? Hur kommer världen se ut om en månad? Det finns så många frågor och inga svar. För ingen vet. Och det tycker jag är det allra mest skrämmande och stressande. Osäkerheten. Jag söker tröst i att krama på Edu, Juni och Hjalmar så mycket det går, ringa de jag älskar och läsa kloka ord.

Häromdagen läste jag dessa rader som jag tyckte var så fina. Hoppas de också tröstar er.