Barn

Boktips: magiska ”Hidden places”

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Denna fina bok Hidden Places av Sofia Vusir Jansson, som driver bloggen Mokkasin och Nathalie Myrberg från bloggen Babes of Boyland är en riktig skatt. Jag köpte den redan innan jul och har redan använt många tips och idéer från den, men nu när barnen är hemma är den extra bra att ha till hands.

Att öppna den och bläddra bland sidorna är att kliva in i en magisk värld, precis den magiska värld jag drömde om som liten och som är så skön att befinna sig i just nu.

Den är indelad i olika årstider och är full av tips på pyssel och lekar. Ifall ni har möjlighet, spana in den. Nu till påsken finns det exempelvis bra påskpyssel-idéer och andra fina saker för att göra vardagen både mer fantasifull och magisk.

Tips på utflykt och hur prata med barn om Corona

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Hej på er! Hur har ni det? Jag tänker att jag ska försöka skriva här varje dag nu. Framförallt ifall världen ändras för gott, för att få det dokumenterat. Vad som hände och vad vi kände. Kanske historikern och journalisten i mig som spökar. Men på riktigt så vill jag att mina barn ska kunna läsa om det här sedan, för att veta hur det var.

Onsdag och snart har vi jobbat en vecka hemma. Det börjar kännas normalt och äntligen börjar vi komma in i lite rutiner. Jag har också börjat känna att barnen har vant sig, att de är lugnare. Känner sig tryggare.

Min kompis Heidi tipsade mig om en sådan bra film som man kan visa för sina små barn som undrar och har funderingar kring det nya Coronaviruset. Det är Borås Stad som gjort den. Här kan ni se den.

Jag vill säga det igen. Jag är så tacksam att vi bor så nära naturen och kan gå ut när vi vill och ta del av den. Varje kväll pratar vi med Edus mamma i Barcelona som sitter inne i en lägenhet utan balkong och inte kan gå ut.

Våra kompisar med barn som bor i små lägenheter utan gård eller terass har också det tufft. Det enda de kan göra är att gå ut och handla, inget mer.

Här kommer några bilder från våra utflykt till Soltuna i Geta förra helgen. Där finns en trollstig för barn som man kan gå som är som en berättelse. Hjalmar kanske var lite för liten men Juni älskade sagan som utvecklade sig för varje station vi fann. Och sedan fanns det en massa ispölar överallt, vilket är största nöjet just nu. Jag minns själv känslan av att sätta foten på isen och se hur den krackelerade.

Så tips, tips för alla er som bor på Åland och vill ha ett nöje i helgen. Soltuna är ju stängt för vintern men vi hade fika med.

Förenkla tårtan till barnkalaset

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Sedan barnen kom har jag gått så igång på deras födelsedagar och haft olika avancerade tårtprojekt. Det enda problemet är att de inte gillar tårta så mycket. Eller de gillar själva idén att ha en fin och rolig tårta men inte att äta den. Mina barn gillar glass. Punkt slut.

Jag blev därför så glad när jag hittade denna idé. På Pinterest såklart. Att göra en tårta av glass, kakor och godis så att den ser ut som ett tåg.

Det var otroligt enkelt och lätt och barnen hjälpte till att sätta på hjulen och göra vagnarna av våffelkex. Så tips, tips till er andra som har glass-älskande barn. Denna tårta åt de upp!

På tal om barnkalas läste jag en sådan bra krönika på temat i DN häromdagen: https://www.dn.se/nyheter/emma-bouvin-hon-har-drabbats-av-kalashetsen-hon-ar-bortom-raddning/

Hjalmar 3 år

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Hej på er och hoppas ni har en fin fredag! ❤️ Min tillvaro består av mycket jobb just nu och då är det extra skönt med helg. Dessutom skava ha kalas i helgen för igår fyllde Hjalmar 3 år.

Vi började att väcka honom med frukost på sängen. Juni var så himla söt och hoppade upp ur sängen och hjälpte till att fixa fint. Han fick all sina favoritsaker: bulle, muminkex och hallonjuice.

Han blev så överraskad och glad.

och speciellt förtjust i sin helikopter.

Det är så roligt för sedan jag fick barn är deras födelsedagar roligare än att fira min egen. Dessutom har man så mycket minnen kring deras födelse så man firar också sig själv. Allt är ett mirakel, är tanken jag får varje gång.

Och tänk 3 år! Min Hjalmar! På dagis sa de att nu du inte en småbarnsmamma längre. Och det är på ett sätt sant. Det känns lite vemodigt och nostalgiskt men också fint. Och jag känner det så väl i hela kroppen. De här senaste 5-6 åren med småbarn har varit så intensiva med massa gos men så lite sömn. Och nu känner jag att jag liksom har huvudet ovanför vattenytan. I julas var första gången på 5,6 år som jag satt ner vid bordet och åt en hel middag och bara det kändes som en seger.

Det blev en lugn dag igår och när solen sen sänkte sig så fixade vi fint och väntade ivrigt på våra gäster.

Mormor och morfar! ❤️

Sedan blev det Hjalmars favoritmat till middag: entrecote och potatis i ugn. 😊Och glasstårta till efterrätt!

Den populäraste presenten var dessa skridskor jag köpt secondhand. Han har aldrig åkt skridskor tidigare men definitivt tröttnat att stå och titta på Juni när hon åker, så nu blir det att testköra!

Dagis på Åland

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Barnen har gått på dagis här på Åland i ungefär en månad nu. Det här bilderna är från första dagen. Vi hade bara bott här i tre veckor då och precis fått alla grejer på plats i huset som vi hyr.

Jag var jättenervös hur det skulle gå med jättejobbiga lämningar med mig i bagaget från Barcelona. Juni hann ju gå ett år på dagis där och det var så tufft i början. Där har man sällan en inskolningsperiod och jag var bara tvungen att direkt första dagen släppa av Juni vid porten utan att veta mycket om hur hennes liv såg ut där inne. 

Ifjol från september fram till jul grät Juni varje dag vid lämningen. Jag försökte visa mig lugn och trygg inför henne, men efter att hon klamrat fast vid mitt ben och jag varit tvungen att gå ändå, satt jag mig ner framför datorn på mitt co-workingställe och grät. 

Allting blev helt okej sedan efter jul. Juni började trivas, fick vänner och lämningarna gick bra. 

Men jag är så glad att vi fått en helt annan upplevelse här. För det första på grund av inskolningen. I tre dagar var vi med hela dagarna och sedan trappades det av sakta och lugnt. Och bara att få vara med på det viset hjälpte så mycket, att få se hur deras dagar ser ut, vem de är med, vem de leker med och vad de gör. 

Och jag såg att de hade det bra på sitt dagis. Jag kände verkligen det. Stämningen är lugn och omhändertagande och barnen blir sedda. Juni sade häromdagen att det nästan känns som hemma att vara där och det måste ju vara ett bra betyg. 

Jag har ändå lite ångest som vanligt. Nu mest över att vi måste lämna dem rätt så tidigt på morgonen så att både Edu och jag hinner till våra jobb och istället kan hämta dem lite tidigare. Men fastän det är saker som jag funderar kring och klurar på hur vi ska göra dem på bäst sätt, så har jag en helt annan grundtrygghet i att de har det bra där och det hjälper oss alla så mycket. 

Hjalmar som aldrig gått på dagis förut har varit så himla nöjd och enbart varit ledsen vid lämning ett par gånger. Jag tror det beror på att han trivs där, men jag tror det också beror på att han kan känna att jag är lugn.

Det är lustigt hur det fungerar på det viset. 

Två restaurangbesök och en utomhusbio

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Vanligtvis går inte jag och Edu ut så mycket på kvällarna men eftersom vi den senaste tiden velat njuta lite extra mycket av Barcelonas utbud innan vår flytt har vi packad in barnen i vagnen på olika äventyr. Det har väl gått sådär 🥰

På en restaurang som heter La Llama gick det riktigt bra. Barnen var busiga men glada och under middagen åt de bra och satt en god stund och ritade med kritor.

På vår bröllopsdag på La Pepita gick okej. Hjalmar var supertrött och bröt ihop ett par gånger, stackaren. Det blev en bra men snabb middag kan man säga.

Men häromdagen tog ändå priset. Vi fick den utmärka idén att gå på utomhusbio med barnen sovandes i vagnen. Det var i alla fall planen.

Bion hålls varje sommar uppe vid ett slott på berget Montjuic. Innan hålls en konsert och allt är överlag superfint ordnat med en stor gräsmatta där folk picknickar och har det mysigt.

Filmen skulle börja kl 10 och eftersom barnen vanligtvis somnar vid 8 tänkte vi att det blir perfekt. Vi har två timmar på oss att få dem att somna.

Men det var för optimistiskt tänkt! Allt var så roligt och alla människor överallt. Både Juni och Hjalmar var uppspelta och klarvakna. Finisarna! ❤️

Det slutade med att de halvsov när filmen började, vi höll tummarna men en halvtimme in i filmen vaknade Hjalmar till och gallskrek.

Vi fick panik. Jag ville ju inte förstöra filmen för alla andra. Ni skulle ha sett oss! Vi måste ut och bort men det var fullt med människor överallt. Jag fattar inte varför vi inte tänkt ut en B-plan?!

Jag sprang allt vad jag orkade och zick-sackade fram mellan filtarna med en skrikande Hjalmar i mina armar. 1.500 personer var där och jag lovar! Det kändes som alla tittade på mig. Jag tror på riktigt att de gjorde det.

Efter kom Edu med en trött Juni, filten, dubbelvagnen…

Okej, så det gör vi inte om igen.

Men titta, vad roligt vi hade innan filmen började: 😉😘

Alla dessa mammor

/ Liz Lindvall / Leave a comment

I början här i Barcelona kände jag mig som en ganska ensam mamma. Jag har förklarat det för er förut men eftersom mammaledigheten och föräldraledigheten överlag är nästintill obefintlig här så är det svårt att dagtid träffa på andra föräldrar.

Tills barnen börjar på förskolan. Då träffar man på andra föräldrar överallt och blir typ medlem i fem whatsapp-grupper på en och samma gång.

Och vilka mammor och pappor sen! Jag hade turen att träffa på några riktigt fina. Och en härlig blandning av kulturer och länder. En från New York, en från Tunisien, en från Barcelona, en från Barbados, en från Frankrike, en från London och en från Åland.

Det bästa var att vi tidigt fick en rutin med fredagskaffe efter lämning men innan jobb, då hela veckan avhandlades.

När jag i vinter traskar fram genom blötsnö till dagis med barnen i overaller ska jag tänka på dessa fredagar. På den soliga stämningen i Gracia, den blå himlen och dessa fina mammor, jag lärde känna.

Det kommer att ge mig energi. ❤️

Förskola i utlandet

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Ett år blev det på förskola för Juni här i Barcelona. Och vilket erfarenhet det varit. Både Juni och vi har lärt oss massor. Och det har både varit tufft och fint.

Vi hittade en jättefin förskola här i Gracia, ungefär en halvtimme från där vi bor “My little Montessori”.

Som ni hör på namnet är det en Montessori förskola med Montessori-pedagogik och med engelska och spanska som huvudspråk.

Det jag gillade mest var att man kunde välja och hämta barnen tidigare så det inte blev så långa dagar för Juni. Hon har gått från 9-14. Annars har de flesta skolor tiden 9-17 och det går inte att hämta barnen innan. Fastän skolan inte är obligatorisk innan sex år så är de ändå noga med det.

Förskolorna här är överhuvudtaget mer likt skolor än dagis. Redan vid tre års ålder hålls lektioner och övas barnen i olika färdigheter och förväntas lära sig olika saker.

Det var till en början en kulturkrock för mig. Och när jag insåg att man inte heller tror på inskolning blev det tufft. Juni grät varje dag vid lämning alla dagar fram till jul. Mitt hjärta höll på att gå sönder. Och jag stor ångest över vad det gjorde med hennes hjärta.

Men sedan efter jul vände det och nu på våren har hon älskat sin skola!

Lärarna har varit jättefina och Kiki som äger förskolan helt underbar. Allt blev väldigt bra till slut och jag har fått upp ögonen för att det finns många olika förhållningssätt.

Sista dagen i skolan sade vi hejdå och Junis lärare Marion som Juni tyckte mycket om grät. Jag också. Det blev en jättefin skolavslutning på baksidan av huset, ute i trädgården med barnen som sjöng olika sånger från Sound of Music. Och Juni liksom alla andra barnen fick en medalj som hon var SÅ stolt över.

Livet med au-pair

/ Liz Lindvall / 2 Comments

Veckan innan midsommar sade vi hejdå till bästa Emelina som varit vår au-pair de senaste året och nu har åkt hem till Åland för att sedan fara iväg och studera i höst.

Hon hittade sin plats i stan på direkten och flyttade ihop med några kompisar efter jul. Hon hade klarat sig utmärkt på egen hand men fortsatte vara vår au-pair flera gånger i veckan bara för att hon var så himla gullig och ville hjälpa oss. Kommer för evigt vara tacksam för det. Utan Emelina ingen bok.❤️

Fyra au-pairer har det blivit genom åren, ända sedan Juni var 1,5 år. Som har bott hos oss som en rumskompis, tagit hand om barnen när jag jobbat och pluggat och levt sitt eget liv här i Barcelona.

“Är det inte konstigt att ha någon främmande att bo hemma hos er? Det är frågan jag ofta fått. Och javisst, ibland och till en början. De har ju liksom fått se småbarnslivet med precis allt som det är med vaknätter, läckande bröst och trotsutbrott.

Men just därför ganska snart har de blivit en del av familjen som ett syskonbarn eller “sladdis” till lillasyster.

Och de har låtit mig se vem de är som personer.

Jag är medveten om att ha au-pair eller för den delen att vara au-pair nog inte är något för alla men jag är så glad över att vi gjorde det och erfarenheterna det har gett oss.

Juni pratar flytande svenska och jag är helt övertygad om att det är för våra fina tjejers skull. ( Hjalmar pratar inte ännu så mycket).

Dessutom både Juni och Hjalmar fått knyta an till andra vuxna, som varit varma, roliga och trygga istället för att tidigt hamna på ett spanskt dagis, ofta med massor med barn, få lärare, noll inskolning och långa dagar, från 9-17.

Det har också varit så himla mysigt för mig att sätta mig in i våra au-pairers värld, höra om deras tankar, äventyr och framtidsplaner och bara ta en fika och hänga med någon som förstår ena referensram på svenska en stund.

Med detta vill jag bara säga:

Tack Lina, Nora, Hanna och Emelina!

Vad hade jag gjort utan er! ❤️

På Dali-museum med barnen

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Häromdagen när vi befann oss i Cadaquez passade vi på att se Dalis ateljé som ligger där och numera är ett museum.

De roliga är att se hur öppna barn är och hur de uppskattar saker som inte jag alls tänkt på. Som de här svanarna vid poolen.

Eller detta jättestora ägg som man fick krypa in i.

Juni ville aldrig gå därifrån.

Medan Hjalmar mest av allt uppskattade denna lilla fåtölj av sten.

Vi tittade oss runt i Dalis trädgård

och såg lite grann på en film om hans liv och skrattade åt hans lustiga mustascher.

Några japaner ville ta kort på oss

Och sedan bestämde Juni och Hjalmar sig för att en sådan här puss-soffa måste vi ha hemma i vardagsrummet. 😊