Dagis på Åland

Barnen har gått på dagis här på Åland i ungefär en månad nu. Det här bilderna är från första dagen. Vi hade bara bott här i tre veckor då och precis fått alla grejer på plats i huset som vi hyr.

Jag var jättenervös hur det skulle gå med jättejobbiga lämningar med mig i bagaget från Barcelona. Juni hann ju gå ett år på dagis där och det var så tufft i början. Där har man sällan en inskolningsperiod och jag var bara tvungen att direkt första dagen släppa av Juni vid porten utan att veta mycket om hur hennes liv såg ut där inne. 

Ifjol från september fram till jul grät Juni varje dag vid lämningen. Jag försökte visa mig lugn och trygg inför henne, men efter att hon klamrat fast vid mitt ben och jag varit tvungen att gå ändå, satt jag mig ner framför datorn på mitt co-workingställe och grät. 

Allting blev helt okej sedan efter jul. Juni började trivas, fick vänner och lämningarna gick bra. 

Men jag är så glad att vi fått en helt annan upplevelse här. För det första på grund av inskolningen. I tre dagar var vi med hela dagarna och sedan trappades det av sakta och lugnt. Och bara att få vara med på det viset hjälpte så mycket, att få se hur deras dagar ser ut, vem de är med, vem de leker med och vad de gör. 

Och jag såg att de hade det bra på sitt dagis. Jag kände verkligen det. Stämningen är lugn och omhändertagande och barnen blir sedda. Juni sade häromdagen att det nästan känns som hemma att vara där och det måste ju vara ett bra betyg. 

Jag har ändå lite ångest som vanligt. Nu mest över att vi måste lämna dem rätt så tidigt på morgonen så att både Edu och jag hinner till våra jobb och istället kan hämta dem lite tidigare. Men fastän det är saker som jag funderar kring och klurar på hur vi ska göra dem på bäst sätt, så har jag en helt annan grundtrygghet i att de har det bra där och det hjälper oss alla så mycket. 

Hjalmar som aldrig gått på dagis förut har varit så himla nöjd och enbart varit ledsen vid lämning ett par gånger. Jag tror det beror på att han trivs där, men jag tror det också beror på att han kan känna att jag är lugn.

Det är lustigt hur det fungerar på det viset. 

Två restaurangbesök och en utomhusbio

Vanligtvis går inte jag och Edu ut så mycket på kvällarna men eftersom vi den senaste tiden velat njuta lite extra mycket av Barcelonas utbud innan vår flytt har vi packad in barnen i vagnen på olika äventyr. Det har väl gått sådär 🥰

På en restaurang som heter La Llama gick det riktigt bra. Barnen var busiga men glada och under middagen åt de bra och satt en god stund och ritade med kritor.

På vår bröllopsdag på La Pepita gick okej. Hjalmar var supertrött och bröt ihop ett par gånger, stackaren. Det blev en bra men snabb middag kan man säga.

Men häromdagen tog ändå priset. Vi fick den utmärka idén att gå på utomhusbio med barnen sovandes i vagnen. Det var i alla fall planen.

Bion hålls varje sommar uppe vid ett slott på berget Montjuic. Innan hålls en konsert och allt är överlag superfint ordnat med en stor gräsmatta där folk picknickar och har det mysigt.

Filmen skulle börja kl 10 och eftersom barnen vanligtvis somnar vid 8 tänkte vi att det blir perfekt. Vi har två timmar på oss att få dem att somna.

Men det var för optimistiskt tänkt! Allt var så roligt och alla människor överallt. Både Juni och Hjalmar var uppspelta och klarvakna. Finisarna! ❤️

Det slutade med att de halvsov när filmen började, vi höll tummarna men en halvtimme in i filmen vaknade Hjalmar till och gallskrek.

Vi fick panik. Jag ville ju inte förstöra filmen för alla andra. Ni skulle ha sett oss! Vi måste ut och bort men det var fullt med människor överallt. Jag fattar inte varför vi inte tänkt ut en B-plan?!

Jag sprang allt vad jag orkade och zick-sackade fram mellan filtarna med en skrikande Hjalmar i mina armar. 1.500 personer var där och jag lovar! Det kändes som alla tittade på mig. Jag tror på riktigt att de gjorde det.

Efter kom Edu med en trött Juni, filten, dubbelvagnen…

Okej, så det gör vi inte om igen.

Men titta, vad roligt vi hade innan filmen började: 😉😘

Alla dessa mammor

I början här i Barcelona kände jag mig som en ganska ensam mamma. Jag har förklarat det för er förut men eftersom mammaledigheten och föräldraledigheten överlag är nästintill obefintlig här så är det svårt att dagtid träffa på andra föräldrar.

Tills barnen börjar på förskolan. Då träffar man på andra föräldrar överallt och blir typ medlem i fem whatsapp-grupper på en och samma gång.

Och vilka mammor och pappor sen! Jag hade turen att träffa på några riktigt fina. Och en härlig blandning av kulturer och länder. En från New York, en från Tunisien, en från Barcelona, en från Barbados, en från Frankrike, en från London och en från Åland.

Det bästa var att vi tidigt fick en rutin med fredagskaffe efter lämning men innan jobb, då hela veckan avhandlades.

När jag i vinter traskar fram genom blötsnö till dagis med barnen i overaller ska jag tänka på dessa fredagar. På den soliga stämningen i Gracia, den blå himlen och dessa fina mammor, jag lärde känna.

Det kommer att ge mig energi. ❤️

Förskola i utlandet

Ett år blev det på förskola för Juni här i Barcelona. Och vilket erfarenhet det varit. Både Juni och vi har lärt oss massor. Och det har både varit tufft och fint.

Vi hittade en jättefin förskola här i Gracia, ungefär en halvtimme från där vi bor “My little Montessori”.

Som ni hör på namnet är det en Montessori förskola med Montessori-pedagogik och med engelska och spanska som huvudspråk.

Det jag gillade mest var att man kunde välja och hämta barnen tidigare så det inte blev så långa dagar för Juni. Hon har gått från 9-14. Annars har de flesta skolor tiden 9-17 och det går inte att hämta barnen innan. Fastän skolan inte är obligatorisk innan sex år så är de ändå noga med det.

Förskolorna här är överhuvudtaget mer likt skolor än dagis. Redan vid tre års ålder hålls lektioner och övas barnen i olika färdigheter och förväntas lära sig olika saker.

Det var till en början en kulturkrock för mig. Och när jag insåg att man inte heller tror på inskolning blev det tufft. Juni grät varje dag vid lämning alla dagar fram till jul. Mitt hjärta höll på att gå sönder. Och jag stor ångest över vad det gjorde med hennes hjärta.

Men sedan efter jul vände det och nu på våren har hon älskat sin skola!

Lärarna har varit jättefina och Kiki som äger förskolan helt underbar. Allt blev väldigt bra till slut och jag har fått upp ögonen för att det finns många olika förhållningssätt.

Sista dagen i skolan sade vi hejdå och Junis lärare Marion som Juni tyckte mycket om grät. Jag också. Det blev en jättefin skolavslutning på baksidan av huset, ute i trädgården med barnen som sjöng olika sånger från Sound of Music. Och Juni liksom alla andra barnen fick en medalj som hon var SÅ stolt över.

Livet med au-pair

Veckan innan midsommar sade vi hejdå till bästa Emelina som varit vår au-pair de senaste året och nu har åkt hem till Åland för att sedan fara iväg och studera i höst.

Hon hittade sin plats i stan på direkten och flyttade ihop med några kompisar efter jul. Hon hade klarat sig utmärkt på egen hand men fortsatte vara vår au-pair flera gånger i veckan bara för att hon var så himla gullig och ville hjälpa oss. Kommer för evigt vara tacksam för det. Utan Emelina ingen bok.❤️

Fyra au-pairer har det blivit genom åren, ända sedan Juni var 1,5 år. Som har bott hos oss som en rumskompis, tagit hand om barnen när jag jobbat och pluggat och levt sitt eget liv här i Barcelona.

“Är det inte konstigt att ha någon främmande att bo hemma hos er? Det är frågan jag ofta fått. Och javisst, ibland och till en början. De har ju liksom fått se småbarnslivet med precis allt som det är med vaknätter, läckande bröst och trotsutbrott.

Men just därför ganska snart har de blivit en del av familjen som ett syskonbarn eller “sladdis” till lillasyster.

Och de har låtit mig se vem de är som personer.

Jag är medveten om att ha au-pair eller för den delen att vara au-pair nog inte är något för alla men jag är så glad över att vi gjorde det och erfarenheterna det har gett oss.

Juni pratar flytande svenska och jag är helt övertygad om att det är för våra fina tjejers skull. ( Hjalmar pratar inte ännu så mycket).

Dessutom både Juni och Hjalmar fått knyta an till andra vuxna, som varit varma, roliga och trygga istället för att tidigt hamna på ett spanskt dagis, ofta med massor med barn, få lärare, noll inskolning och långa dagar, från 9-17.

Det har också varit så himla mysigt för mig att sätta mig in i våra au-pairers värld, höra om deras tankar, äventyr och framtidsplaner och bara ta en fika och hänga med någon som förstår ena referensram på svenska en stund.

Med detta vill jag bara säga:

Tack Lina, Nora, Hanna och Emelina!

Vad hade jag gjort utan er! ❤️

På Dali-museum med barnen

Häromdagen när vi befann oss i Cadaquez passade vi på att se Dalis ateljé som ligger där och numera är ett museum.

De roliga är att se hur öppna barn är och hur de uppskattar saker som inte jag alls tänkt på. Som de här svanarna vid poolen.

Eller detta jättestora ägg som man fick krypa in i.

Juni ville aldrig gå därifrån.

Medan Hjalmar mest av allt uppskattade denna lilla fåtölj av sten.

Vi tittade oss runt i Dalis trädgård

och såg lite grann på en film om hans liv och skrattade åt hans lustiga mustascher.

Några japaner ville ta kort på oss

Och sedan bestämde Juni och Hjalmar sig för att en sådan här puss-soffa måste vi ha hemma i vardagsrummet. 😊

Mexikanskt

Igår fick jag och Edu den utmärkta idén att vi skulle lägga barnen i vagnen och sedan gå ut och äta med dem sovandes i vagnen bredvid oss, när värmen lagt sig lite grann. Det är över 30 grader här just nu.

Planen var bra. Vi borsta tänderna på dem, läste bok och Juni och Hjalmar tog på sig pyjamas och nattlinne och allt och kröp sedan upp i dubbelvagnen för att sova. Och så rullade vi iväg.

Men ja, det enda problemet var att detta ju var så spännande för dem att de inte ville sova. Så det slutade med att vi blev fyra runt bordet. Två med pyjamas på.

Inte riktigt som vi tänkt, men supermysigt! ❤️

Vår i luften

Vädret är väldigt omväxlande här i Barcelona. Ena stunden behöver man ha vinterjacka på sig på morgonen för att inte frysa. Nästa stund går man i t-shirt och är väg på stranden.

Oavsett är våren helt klar på väg och i fredags firade vi detta med en vårfest på Junis förskola.

Det var soligt och fint ute på gården och de hade gjort så fint med pappersblommor överallt.

Det var dessutom knytkalas och alla tog med sig något typiskt från deras hemländer. Vi hade med oss kanelbullar såklart och jag var så nöjd för de gick slut i ett nafs.

På förskolan gör de olika odlingsprojekt

och det var kul att få se allt som Juni berättat om hemma.

som klätterställningen

och trädet med lappar på.

Hjalmar stortrivdes också och lekte i sandlådan och lekstugan och ja, lite överallt.

Eftersom Junis förskola är flerspråkig. Både spansk och engelsk är familjerna från jordens alla hörn. Här är mina kära “mammor” som jag hängt med hela vintern. Fina Nicole från New York, Magalie från Frankrike, Camille från Barbados och Hend från Tunisien.

Nicoles Amelia.

och många andra mammor och pappor.

Där var såklart även Junis lärare Mariona och Camille. Mariona pratar spanska med barnen och Camille engelska.

Jag försökte prata med de andra föräldrarna och på samma gång ha koll på Juni och Hjalmar. En fin dag och en perfekt start på helgen.

Hjalmar 2 år

Det är två år sedan du kom. 

Min älskade Hjalmar.

Jag kommer aldrig att glömma den kvällen. 

Allt blod! 

Det var som om livet höll på att rinna ur mig. 

Men det är länge sedan nu och varken du eller jag är sköra längre.  

Din busiga blick. Din växande vilja. Du blir två år i dag och du blir hela tiden din egen lite och lite mer. 

Jag ser din eftertänksamhet och vilar i ditt lugn. Rofylldheten du alltid haft. 

För din födelse var tuff. Men allt annat med dig har varit så enkelt. 

Alla dina varma kramar och dina små, försiktiga händer. 

Så mycket självklar kärlek i mitt liv, vet jag inte om jag någonsin haft.  

Januari är lika kylig som alltid. 

Livet ibland tufft. 

Men när är tillsammans med dig och din syster hör jag till de allra rikaste och lyckligaste. 

Till de som inte behöver bekymra sig. 

Jag har allt. 

Julmys, vänskap och livshistorier

Hej på er! Hur har ni det? Här jobbar vi på julkänslorna varje dag och de är faktiskt nästan på topp just nu även om jag är helt slut efter en sömnlös natt med Hjalmar, som är så förkyld stackarn.

Igår var mina rätt så nyfunna vänner Camille och Nicole över på julfika och julpyssel hemma hos oss. Camilles son Miles går på Junis förskola och även Nicoles dotter Amelia.

Camille kommer från Barbados och Nicole från Texas och New York och det är en av de bästa sakerna med Junis förskola, tycker jag. Den kulturella mångfalden.

Nicole tog med sig pumpapaj som hon bakat till Thanksgiving och jag bjöd på pepparkakor och glögg. Vi pratade om hur det är att växa upp på Barbados, på Åland och i Texas medan barnen sprang omkring och lekte kurragömma.

Förra veckan var Sophie, en annan av Junis dagiskompisar hem till oss. Hennes mamma är från Brasilien och hon berättade om livet i staden Victoria. Om trafiken, bullret men även om de paradisiska stränderna, kakorna hennes mamma brukar göra till jul och hur hon drömmer om att en dag öppna upp ett kafé.

En annan dag sprang jag in i Hend, ännu en trevlig mamma på förskolan. Hon kommer från Tunisien men bott många år och jobbat som reklamare i Paris.

Vi tog en kaffe och jag fick reda på att hennes syster bor i Stockholm. Sedan berättade hon om hur länge hon och hennes man kämpat för att få barn och vad den kampen gjort med henne.

Alla dessa liv och livshistorier. De fascinerar mig. Och det fina är att föräldraskapet liksom för oss samman..

För känslorna och funderingarna kring att vara mamma eller pappa, kärleken till våra barn och deras behov, ser rätt så lika ut varifrån vi i världen än kommer. ❤️

Ps! Nu är det apelsin-säsong här! 🍊