Julmys, vänskap och livshistorier

Hej på er! Hur har ni det? Här jobbar vi på julkänslorna varje dag och de är faktiskt nästan på topp just nu även om jag är helt slut efter en sömnlös natt med Hjalmar, som är så förkyld stackarn.

Igår var mina rätt så nyfunna vänner Camille och Nicole över på julfika och julpyssel hemma hos oss. Camilles son Miles går på Junis förskola och även Nicoles dotter Amelia.

Camille kommer från Barbados och Nicole från Texas och New York och det är en av de bästa sakerna med Junis förskola, tycker jag. Den kulturella mångfalden.

Nicole tog med sig pumpapaj som hon bakat till Thanksgiving och jag bjöd på pepparkakor och glögg. Vi pratade om hur det är att växa upp på Barbados, på Åland och i Texas medan barnen sprang omkring och lekte kurragömma.

Förra veckan var Sophie, en annan av Junis dagiskompisar hem till oss. Hennes mamma är från Brasilien och hon berättade om livet i staden Victoria. Om trafiken, bullret men även om de paradisiska stränderna, kakorna hennes mamma brukar göra till jul och hur hon drömmer om att en dag öppna upp ett kafé.

En annan dag sprang jag in i Hend, ännu en trevlig mamma på förskolan. Hon kommer från Tunisien men bott många år och jobbat som reklamare i Paris.

Vi tog en kaffe och jag fick reda på att hennes syster bor i Stockholm. Sedan berättade hon om hur länge hon och hennes man kämpat för att få barn och vad den kampen gjort med henne.

Alla dessa liv och livshistorier. De fascinerar mig. Och det fina är att föräldraskapet liksom för oss samman..

För känslorna och funderingarna kring att vara mamma eller pappa, kärleken till våra barn och deras behov, ser rätt så lika ut varifrån vi i världen än kommer. ❤️

Ps! Nu är det apelsin-säsong här! 🍊

Vardagslivet med barn i Barcelona

God morgon på er! Så här pigg var Hjalmar i lördags när vi på morgonen åkte för att handla veckans frukt och grönsaker på en marknad i en by nära Barcelona.

När vi är hemma på Åland brukar morfar i smyg låta honom smaka lite på hans kaffe och

nu är det roligaste han vet att låtsas dricka kaffe och även låtsas snarka, (som Edu;)

Vi hade en jättefin morgon där i byn.

Här är Juni och Edu i full fart med att plocka grönsaker och frukt. Juni har det fortfarande tufft på förskolan men vi kämpar på och ibland smyger det fram att hon gillar saker hon lär sig där som att exempelvis räkna antalet paprikor i påsen och sådant. Jag hoppas vi snart ska kunna lämna en dag och hon ska känna sig trygg i avskedet.

Oavsett, vi är så himla nöjda över att ha hittat denna grönsaksmarknad. Halv priset från inne i stan och direkt från de ekologiska bönderna.

De sålde färsk honung också så nu har vi en stor bytta hemma att ringla över morgonyoghurten.

Och så sålde de ballonger till förmån för bröstcancerfonden. Även här är oktober rosa-bandet-månaden.

Efteråt körde vi in på en skogsstig och åt vår medhavda picknick till lunch. Eller mest var de Edu och jag som åt. Juni har de senaste dagarna inte haft någon apetit. Jag tror hon burit med sig något magvirus eller liknande från förskolan.

Igår däckade nämligen Hjalmar i magsjuka och fick knappt behålla någonting. Jag ska inte gå in på detaljer men oj, oj vilken dag. Jag tror Juni också haft något men att viruset påverkade Hjalmar mer.

Vi får ser hur vi andra klarar oss. Så ja, det var en liten rapport från vardagslivet här. Nu måste jag jobba på ifall att det blir fler sjukdagar i veckan. Kram! Hoppas ni har en fin dag! ❤️

Om att skola in på dagis

Ljusa färger och matchande textiler. En mysig innergård med en lekstuga och odlingslådor där barnen får lära sig gräva i jorden och se små frön växa.

Jag vet att hon har det bra men när min kind smakar salt efter att jag lämnat henne och hon skakar i min famn, säger “mamma gå inte. Jag vill vara med dig.” Då vet jag inte.

De tror inte på inskolning här, men leende pedagoger intygar mig att hon slutar gråta sen. När dörren stängs och jag inte längre är där. Men är det faktiskt rätt att ignorera mina och hennes känslor och gå?

På kvällen kommer frågor och funderingar: ” Varför måste man gå på förskolan mamma? ” Jag tycker inte om att vara där. De säger åt mig hela tiden vad jag ska göra. Barnen skriker så!” Jag vill leka när jag vill.” “Hemma.” “Jag saknar dig.”

En dag blir det bättre. Och då har hon växt. Inuti sig själv. Och blivit bättre anpassad till vårt samhälle och vad som krävs sen. Det är min enda tröst när jag instinktivt vill skrika att det är något omänskligt med institutioner, ta henne därifrån och bara gå hem.

Kanske är det jag som är problemet. Jag vet ju att jag måste jobba. Att livet och samhället ser ut så här. Och jag vill ju jobba. Det finns så mycket intressant att göra. Precis just nu.

Men jag är inget vidare bra på att gå emot min modersinstinkt. Lämna mitt barn på en okänd plats och gå därifrån när hon ropar på mig.

När jag pratar med andra pappor och mammor säger de likadant. Det är tufft. En pappa jag inte känner kramar om mig utanför den stängda dörren. “Jag vet. Förra hösten grät jag varje morgon på toaletten på kontoret efter att ha lämnat henne. De tog till jul innan allt var bra igen.”

Jag nickar. Nu är det oktober.

Plötsligt har jag en stor tjej på 4 år

Jag tänkte jag ska berätta lite för er vad vi gjort i sommar. Största höjdpunkten när vi nästan precis kommit till Åland var Junis födelsedag.

Tänk, jag har redan en stor tjej på fyra år! Min Juni. ❤️ Det är som alla säger. Det har gått så fort. På samma gång känner jag mig nästan som att åren före henne var som i ett annat liv.

Eftersom hon är född den 6 juli, mitt på sommaren, har vi hittills firat alla hennes födelsedagar på Åland. Så även i år, men det så fina denna gången var att Edu kom dagen innan

tillsammans med hans mamma, Junis farmor. När man lever som vi i två världar, saknar man alltid någon, men i år på Junis födelsedag hade hon bägge världar tillsammans och det gjorde mig så glad.

Födelsedagen började med frukost på sängen och

Och sång och presenter och kramar av både mormor och farmor

morfar och Hjalmar

Och jag och Edu förstås.

Sedan var det dags att fixa tårtan

och dekorera fint. Sommarens värme hade ännu inte kommit då men det var ändå uteväder med en somrig känsla i luften.

Och mitt i allt var kalaset igång.

Farmor, moster Renee, mormor och Heidi

Min farmor, morfar, moster Åsa, Lina och moster Renee.

Heidi, Johan och gudmor Carro.

Pappa och farmor

Alla kusiner, Johanna, Hanna, Nora och många fler som inte fastnade på bild.

Så himla fin dag och bästa kärleksfulla starten för vår långa, härliga sommar på Åland.

Större än mig själv

Inlägget innehåller reklam

Juni kan kännas så stor nu emellanåt. Hon tittar på mig med irriterade ögon och säger: “nej, inte så där mamma! Jag menade så här!” och jag får en försmak av hur det kommer att vara i tonåren 😉

Igår var vi på ett prova-på-tillfälle på en gymnastikklass och vi föräldrar fick inte följa in. Inga problem för Juni. Hon klev in och vinkade snabbt till mig liksom för att säga “gå nu, mamma!”

Jag är så glad för att hon känner sig så trygg men känner på samma gång att allt går så fort. För fort, är jag rädd för.

Vad nu för fort är?

I nästa stund hoppar hon upp i min famn och vill vara liten och nära, nära.

Jag borrar in min näsa i hennes hår och känner min vansinniga och primitiva moderskärlek och jag tror mig börja förstå vidden av vad det innebär att vara förälder. Lite, lite grann i alla fall.

Den där känslan att allt är större än mig själv. Kärleken, ansvaret och oron.

Och det enda jag kan göra är att ödmjukt acceptera att det inte går att ha helt och hållet kontroll över något så stort.

Gillar ni förresten mina mina gula byxor?

De är från mina vänner på Dress Like Marie. Ifall ni också behöver något uppiggande, är det bara att spana in deras sortiment.

Under hela sommaren och fram till 31 oktober ger de alla mina läsare 10% rabatt på deras egen designade kollektion som ni hittar här. Det enda ni behöver göra är att använda er av rabattkoden LIZTIGT.

Veckan som gick

Hej på er! Hur har ni det? Det blev inte mycket bloggande för mig förra veckan. Jag var som jag skrev fullt fokuserad på att få allt jag behövde ha gjort på min jobblista och även om jag inte tog mig fram exakt vart jag ville så är jag i alla fall en bra bit på väg och det känns skönare i magen.

Den här veckan är rätt så full den med, men det känns som om jag har saker och ting under lite mer kontroll och jag hoppas jag ska slippa jobba på kvällarna efter att barnen lagt sig. Det är mitt mål, att få den där timmen eller två för mig själv att se på en serie med Edu, läsa bok, prata med en vän eller bara stirra framför mig om det är vad jag vill just då.

I helgen önskar jag att jag hade fått sova lite mer än vad jag gjort men jag känner att jag i alla fall hann mysa med Juni och Hjalmar och även vara lite social.

Nu är det karnevaltider här i Barcelona. Det betyder att det pågår maskerader, upptåg och dans lite varstans i stan och barnen klär ut sig i skolorna.

Historiskt är det en tradition som firas innan påskfastan men karnevalen har sina rötter i magiska riter som förr i tiden utfördes för att skrämma bort de onda krafter som man trodde höll våren borta.

På lördagmorgon klädde vi därför ut oss och deltog i festligheterna i vår lokala matmarknad. Juni var prinsessa och Hjalmar en hund. Jag en trött men glad mamma.

En musik-och dansgrupp spelade sköna rytmer likt under karnevalen i Rio och Juni fick hänga med.

Sedan på eftermiddagen åkte vi och åt calzots men då dog tyvärr batteriet på min kamera och mobil så det blev inga bilder därifrån. Hur som helst var det riktigt gott. Ni vet, Calzots är de där purjolökarna som man på katalanskt vis grillar över öppen eld och sedan doppar i romescosås.

På söndagsmorgon sprang Edu Barcelona halvmaraton och då åkte jag och barnen hem till Kerstin på frukost/brunch.

På grund av karnevalen och loppet och allt gick knappt några bussar så vi blev jättesena. Det slutade med att jag halvsprang hela vägen hem till Kerstin med Hjalmar och Juni ovanpå varandra i Hjalmars sovvagn. Puh! Hade min egen lilla-halvmara, för på vägen hem blev det likadant.

Så mysigt då att få pusta däremellan hos Kerstin. Vi åt bananpannkakor och jag drack massa kaffe. Hihi!

Och så hade vi vår egna lilla karneval! ❤️

När vi kom hem hade Edu sprungit klart för länge sen och några kompisar till honom kommit över på lunch. Vi tog take-away-kyckling med stekt potatis och aioli som är väldigt vanligt här på söndagar och åt citronmoussetårta som de hade med sig till efterrätt.

Javi, som jag inte sett på så länge, inte på flera år, busade med Juni och Hjalmar

så de tjöt av skratt.

På kvällen fick jag “slänga ner” dem i badet och sätta på lugn musik så att de skulle lugna ner sig lite. 😉😘 Kram på er! Hoppas veckan börjat bra!

Måndag. Februari. 2018.

Hej på er! Har ni ännu vant er vid att skriva år 2018? Inte jag. Årtalet känns som framtiden för men det är där vi befinner oss.

Denna vecka är veckan som jag hoppas komma ifatt med alla artiklar jag tänkt skriva. Vill på fredag kunna laga en god middag, ta ett glas vin och känna att läget är under kontroll. Hoppas, hoppas!

Jag har också tänkt vara lite social. I dag ska en amerikansk kompis som jag träffade i poolen av alla ställen, där vi brukar gå och simma med barnen, komma över på lite te och scones. Passar utmärkt för här regnar det och åskar i dag.

Bilden här ovan tog jag häromdagen när solen lyste skönt. Vädret är väldigt omväxlande här i februari. Men jag gillar stämningen i stan. Lugnt och rätt så tyst, mer lågmäld än på sommaren. Till och med utanför Sagrada Familia är det ingen kö alls att tala om.

I helgen bestämde jag mig också för att gå ut och ta ett glas vin och äta middag med Noemi och några vänner till henne. Det var första gången jag var borta lite senare på kvällen från Hjalmar och det gick sådär.

Eller för Hjalmar gick det helt ok. Han vaknade en gång vid tio men Edu fick han att somna om. Det var jag som höll på däcka med huvudet i maten vid samma tidpunkt.

Messi är delägare på restaurangen som vi gick ut på och allt var så coolt och mysigt och gott men det enda jag kunde tänka på var att jag ville sova. Till slut tog jag en taxi hem. Ett år av sömnbrist sätter sina spår….😉

Men jag är glad att jag försökte i alla fall!

Hoppas er vecka börjar fint! Kram! ❤️

Hjalmars 1-årskalas

Igår fyllde som sagt Hjalmar ett år och i lördags firade vi det med familj och vänner. Före jag fick barn visste jag inte att jag till och med skulle tycka mer om deras födelsedagar än min egen och fastän jag är rätt så trött och sliten så gick jag igång på att fixa kalas.

Först hade vi tänkt hålla festen ute i parken eftersom det har varit både soligt och varmt här den senaste veckan men sedan sjönk temperaturen mitt i allt och på fredagen öste regnet ner så vi bestämde oss för att duka upp inne istället.

Först visste jag inte riktigt vilken tid vi skulle köra igång. Klassisk kalastid hemma vid två-tiden är lunchtid här och efter lunch vid fyra, fem-tiden kändes försent för i alla fall våra barn som börjar ha lättare för att tappa humöret då. 😉 Så det blev brunch-tid vid 12 istället och vi dukade upp med olika smörgåsar, salta snacks men även bullar och tårtor såklart!

Inom kort var festen igång!

Här är är Edus mamma, vår granne Elisa, Edus bror Sergi och Carlos, vår granne och Edus kusin.

<<<
Helios tillsammans med huvudpersonen.

<<<
t,

sprang efter barn

lekte

och pratade.

När det var dags att blåsa ut ljuset i tårtan ville

alla vara med!


Och sedan mumsade vi i oss.

Jag hade bakat en chokladtårta och en gräddtårta med jordgubbar och blåbär. Här är det fullt med jordgubbar i affärerna nu och fastän de inte smakar som våra jordgubbar i juni så kunde jag inte låta bli att baka något så somrigt till mitt lilla vinterbarn.

Födelsedagar är speciella och jag önskar att även min familj och vänner hemifrån kunde varit där. Det är baksidan med att bo i två världar. Jag var därför extra glad över alla fina i Barcelona som kom för att fira Hjalmar tillsammans med oss. ❤️

Hjalmar 1 år

Den 16 januari 2017 var Hjalmar beräknad att komma till världen, men precis som Juni ville han inte komma ut. Jag vandrade, vaggade, väntade och väntade men inte ens en tillstymmelse av en värk så till slut den 30 januari för precis ett år sedan idag åkte vi in till sjukhuset hemma på Åland för igångsättning. Det är en konstig känsla att åka in på morgonen, krama Juni hejdå, ha väskan packad och veta att när vi sitter i bilen hem igen har vi en liten bebis med oss hem.

Efter 12 timmars intensivt värkarbete kom han äntligen ut vår kära Hjalmar! Han vägde 3.990 gram och var 51 centimeter lång. Direkt efteråt började jag, som jag skrivit om förut, störtblöda och tappade flera liter blod. Hade jag inte varit på sjukhus och de akut opererat mig för att få stopp på blödningen hade jag dött. Den här bilden är tagen när jag vaknat upp igen och jag fick äntligen hålla i min fina guldklimp. Jag var så, så trött men så så lycklig av att vara vid liv och ha honom i mina armar! ❤️

Under Hjalmar första månad i livet tog vi det väldigt lugnt hemma på Åland och bara försökte återhämta oss allihop. Här träffar han bästa storasyster Juni för första gången.

Moster Renee och kusin Axel

Och moster Åsa.

Jag var jättetrött men det var Hjalmar med så vi var ett bra team. Han sov mest hela tiden och var nästan hela tiden så himla nöjd.

När Hjalmar var lite över en månad gammal flög vi för första gången till Barcelona! Edu var redan där och jobbade och snälla Torunn hjälpte mig på resan. Hjalmar kände så liten då i stora världen. Juni med! ❤️

När Hjalmar var 2 månader började vi landa lite allihop tillsammans.

Det började bli vår ute och han tyckte om att bara ligga på en filt och kika upp på träden.

När Hjalmar var 3 månader hade han börjar svänga sig runt på mage och vi gick på yoga tillsammans.

Till påsken åkte vi hem till Åland igen och man kan väl säga att han fick en hel del uppmärksamhet 😉

Fyra månader gammal var vi tillbaka i Barcelona igen och han började sova mindre och upptäcka allt runt omkring honom.

Ulrica kom på besök och han fick följa med på pedikyr

och jag gick för första gången ut och åt middag på egen hand sedan han föddes. Två värdefull timmar med pizza och prat.

När Hjalmar var 5 månader var vi tillbaka på Åland igen för att hänga med dessa två och njuta av sommaren. Hjalmar hade då lärt sig sitta själv och åla fram på golvet.

Sex månader gammal fick han officiellt sitt namn Hjalmar Joaquim Ferran Lindvall. Och vi höll en liten ceremoni och planterade ett äppelträd åt honom och Juni i trädgården hemma hos mamma och pappa.

När Hjalmar var sju månader fortsatte vid sommaren i Barcelona. Han var så här glad nästan jämt och det har han nästan alltid varit. Det var otroligt varmt ute och vi var antingen på stranden eller hemma i lägenheten med luftkonditioneringen på.

Vi åkte även i september på Hjalmars första semester till Kroatien där han även fick sin första rejäla förkylning med hög, hög feber. Men har var han glad i en bidé.

När Hjalmar var åtta månader var det politiska läget ganska oroligt i Katalonien men vi försökte leva vanligt vardagsliv. Han älskade att åka till poolen och simma och verkar överhuvudtaget inte alls vara rädd för vatten.

Nio månader gammal började Hjalmars hår locka sig och han kröp med full fart fram på golvet men inte på knäna utan med fotsulorna i. Han hade plötsligt sex tänder i munnen och jag insåg med lite vemod hur fort han håller på att bli stor.

10 månader gammal och så nyfiken på att upptäcka världen. Här tog jag och Edu med honom ut på restaurang. Planen var att han skulle sova i vagnen men han ville ju vara med såklart 😂 Han började även i samma veva ta sina första steg.

11 månader gammal på Åland tillsammans med storfavoriten morfar. Den här bilden tog jag på julafton när de var uppklädda bägge två.

Vår fina Hjalmar 1 år! I dag! Hurra! Det känns som om det första året gått så sjukt fort ändå har jag svårt att föreställa mig hur det kändes utan honom, innan han var här.

Han är otroligt kramig och glad och fortfarande så nöjd även om han nu börjar ryta ifrån och gråter eller skriker till om någon tar hans saker eller gör något annat som han tycker är dumt. Han gillar folk och söker alltid allas blickar men bara om han sitter i min famn eller är tillsammans med någon annan han känner väl. Det bästa han vet är att bada, kasta sig runt i sängen med Juni, äta allt som alla andra har på tallrikarna, amma och morfar.

Vi firade ju honom men kalas redan i lördags men imorse fick han en kanelbulle till frukost med ett ljus.

Livet är otroligt intensivt med honom och bästa Juni och jag är ofta trött och lite som i en dimma. Men jag är också så, så himla lycklig. Häromdagen var vi ut och åt lunch alla fyra och jag började gråta när jag i mitt inre såg bilden av oss sittandes där. Jag kan liksom fortfarande ibland inte fatta att jag haft en sådan tur. 🙏❤️✨

När jag försökte vara Junis frisör

Häromdagen hade jag en déjà-vu-upplevelse från min egen barndom. Junis hår har på jättekort tid växt jättelångt och det behövde klippas lite grann. Men hon tycker inte om att gå till frissan, så hon ville att jag skulle klippa det. Jag har redan investerat i en frisörsax och brukar klippa hennes pannlugg, men att klippa hela håret kändes som  en utmaning.

Jag kollade en youtube-video på hur man klipper barns hår hemma och tänkte att så svårt kan det ju inte vara…

Grejen är att jag själv alltid varit känslig när det kommit till mitt eget hår. Lite skämtsamt skyller jag på ett ”frisör-trauma” som jag fick när jag och Åsa var 5 år gamla. Åsa sa: ”Jag vill ha snagg” och eftersom vi var tvillingar så klippte de även en jättekort frisyr på mig med korta igelkott-testar som stod rakt upp.

Åsa tyckte det var coolt och var självklart då även cool, men jag ville ha långt hår som Madicken. Ändå sade jag ingenting. Jag var blyg och vågade nog inte. Istället minns jag hur jag grät i min pappas famn när jag kom hem.

Nu satte jag Juni på en stol framför teven, virade en handduk runt omkring henne och började klippa. Och genast kom hennes frågor: ”Hur går det mamma?” ”Blir det jättekort?” ”Du får inte klippa för mycket!”. Det var som att höra mig själv som liten och jag kändes hur jag började svettas inifrån och nästa skaka med handen.

”Ingen fara Juni” ”Det blir inte kort, jag lovar!”. Men samtidigt som jag sa det märkte jag hur ojämnt håret höll på bli och jag fick klippa kortare och kortare för att få det rakt. Detta är ett väldigt ytligt i-landsproblem men ni förstår paniken. Att svika henne och klippa för kort, kändes nästan som att svika mitt eget femåriga jag. Och den där konstiga déjà-vu-känslan fick det liksom att snurra till i huvudet på mig.

Till slut ordnade det sig ändå. Jag tog ett djupt andetag och skärpte till mig. Hihi!Det blev lite kortare än vad jag först tänkt, men Juni var nöjd och tycker nu att hon har likadan frisyr som sin stora idol Malva! Puh!

Intressant upplevelse ändå. Och all respekt till alla duktiga frisörer. Nästa gång jag går och klipper mig kommer jag att vara en mer ödmjuk kund, tror jag. 😉

Och vet ni, jag tror faktiskt jag vågar klippa Juni igen. Ska bara kolla lite fler youtube-videor först…

woman-morning-bathrobe-bathroom