Veckan innan midsommar sade vi hejdå till bästa Emelina som varit vår au-pair de senaste året och nu har åkt hem till Åland för att sedan fara iväg och studera i höst.

Hon hittade sin plats i stan på direkten och flyttade ihop med några kompisar efter jul. Hon hade klarat sig utmärkt på egen hand men fortsatte vara vår au-pair flera gånger i veckan bara för att hon var så himla gullig och ville hjälpa oss. Kommer för evigt vara tacksam för det. Utan Emelina ingen bok.❤️

Fyra au-pairer har det blivit genom åren, ända sedan Juni var 1,5 år. Som har bott hos oss som en rumskompis, tagit hand om barnen när jag jobbat och pluggat och levt sitt eget liv här i Barcelona.

“Är det inte konstigt att ha någon främmande att bo hemma hos er? Det är frågan jag ofta fått. Och javisst, ibland och till en början. De har ju liksom fått se småbarnslivet med precis allt som det är med vaknätter, läckande bröst och trotsutbrott.

Men just därför ganska snart har de blivit en del av familjen som ett syskonbarn eller “sladdis” till lillasyster.

Och de har låtit mig se vem de är som personer.

Jag är medveten om att ha au-pair eller för den delen att vara au-pair nog inte är något för alla men jag är så glad över att vi gjorde det och erfarenheterna det har gett oss.

Juni pratar flytande svenska och jag är helt övertygad om att det är för våra fina tjejers skull. ( Hjalmar pratar inte ännu så mycket).

Dessutom både Juni och Hjalmar fått knyta an till andra vuxna, som varit varma, roliga och trygga istället för att tidigt hamna på ett spanskt dagis, ofta med massor med barn, få lärare, noll inskolning och långa dagar, från 9-17.

Det har också varit så himla mysigt för mig att sätta mig in i våra au-pairers värld, höra om deras tankar, äventyr och framtidsplaner och bara ta en fika och hänga med någon som förstår ena referensram på svenska en stund.

Med detta vill jag bara säga:

Tack Lina, Nora, Hanna och Emelina!

Vad hade jag gjort utan er! ❤️