En annan födelsedag i ett annat land

God morgon! Idag har jag en lång jobbdag och försöker peppa mig själv med kaffe. Hjalmar sov så dåligt inatt. Han vaknade flera gånger och var ledsen och jag fick gå runt och bära honom i mörkret tills han somnade som när han var liten bebis.

De lovar över 20 grader här idag och jag har på mig kjol utan strumpor. Min taktik denna höst, nu när vi flyttat upp till nordligare breddgrader, är att ta tillvara på den varma tiden så länge det går. Inte ta på mig kängor och långbyxor bara för att kalendern visar höst.

Jag är fortfarande glad efter allt fint i helgen. Och idag vill jag visa er bilder från en annan födelsedag. I ett annat land. I somras fyllde ju Juni 5 år och för första gången firade vi hennes födelsedag i Barcelona.

Några av er har kanske redan sett bilderna på min Instagram.

Det var så varmt ute och min stackars vän Camille som var höggravid höll på förgås i värmen. Jag och Juni hade bakat en frost-tårta och även den höll på smälta bort. Men det blev ändå ett fint kalas.

Min kompis Jolanda kom dit och gjorde ansiktsmålningar på barnen och gjorde en dockteater om en sjöjungfru.

Nästan alla barn och föräldrar från Junis förskola var där och eftersom skolan var slut för sommaren och vi skulle flytta blev det även vår hejdå-fest.

Kära Kiki som är skolans föreståndare och även ägare kom med sin dotter och hon hade skrivit ett sådant fint brev till oss och Juni som jag ska spara för alltid.

Jag tror det är viktigt att avsluta saker ordentligt och säga hejdå. Det blir nästan som en ceremoni och denna dag var därför så viktigt för oss. Efteråt var det som en tyngd släppte inuti mig. Jag kände mig mer redo att åka. Och Juni också, tror jag.

Sista dygnen i Barcelona – sorgliga avsked, mycket kärlek och sol

De sista dagarna i Barcelona var så intensiva med så många känslor att det känns som om det är först nu jag kan smälta dem. Jag och barnen flög till Stockholm på måndagen och på lördagen träffade vi detta härliga gäng på vår favoritstrand: Castelldefels.

Helios och Edu är som bröder. De har känt varandra sedan de var tre år gamla och alltid bott i samma kvarter i Barcelona. Här ser de glada ut men usch det var ett jobbigt hejdå. Vi ses ju snart i Barcelona igen men jag tror det är mer känslan att inte kunna ses precis när man vill och behöver som känns svår.

En känsla jag har haft med min familj och vänner och som jag förstår så väl.

Och här är mina tjejer: Noemi och Juanita. Under de senaste sju åren har jag och Noemi träffats nästan varje vecka, tagit en kaffe och pratat om livet. Vi har varit med om så mycket tillsammans: fina helger på landet, goda middagar, viktiga diskussioner, graviditeter, missfall, väntan, adoption…och jag saknar henne så så mycket redan.

Vi hängde hela gänget på stranden, åt picknick och hade det skönt. Och det var så varmt så vi låg i vattnet hela tiden.

Senare på eftermiddagen lämnade vi barnen hos Rosa och så gick jag och Edu ner på stan för att ta en promenad genom vårt Barcelona.

Det var så varmt så en hund badade i fontänen på Plaza Real.

Och vi var upprymda och nostalgiska.

På ett torg slog vi oss ner och beställde in oliver och vermouth.

Senare på kvällen träffade vi Noemi och Helios igen och gick ut och åt middag med hela detta gäng som vi tillbringat många helger på Costa Brava med.

De hade satt ihop ett jättestort kort med en massa bilder på oss från våra år tillsammans.

Och när de gav detta kunde varken jag eller Edu hålla tårarna borta.

Innan vi åkte hann vi även hänga med fina Kerstin på stranden

Och jag och barnen smet iväg till parken med Noemi och Sofia. Jag smet även ut en kväll med min kära Maria, men det har jag inte något kort på 😉.

Och så hade vi ju även avskedsmiddag tillsammans med Edus familj.

Och även våra grannar, Edus kusin Carlos och hans fru Elisa, kom över. Ja, ni förstår. Så känslosamt!

Följande morgon var nästan allt hoppackat i lägenheten. Det är något speciellt med en plats du hållit och vyssjat två bebisar i. Jag känner till varje detalj och vrå.

Och vi gick till och med till vår skinkaffär på hörnet för att säga hejdå.

De förlorade några riktigt bra kunder kan man säga ☺️

Sedan gick vi till Gracia och åt en glass. Och jag hade kameran med och fotade alla mina favoritplatser i våra kvarter.

Hasta la vista Gracia!

Den stora flytten

Oj, vilka veckor! Idag är det lite över en månad sedan vi flyttade från Barcelona till Åland och det har varit en berg-och dalbana med alla olika slags känslor av sorg och saknad och glädje och upprymdhet.

Varje kväll har jag tänkt nu ska jag blogga. Sedan har jag varit så trött och tänkt att jag gör det imorgon. Och så på morgonen har jag tänkt:” Jag gör det ikväll”. Och så vidare.

Så nu skriver jag här i realtid och tänker att det är bara att köra igång. Jag tror nämligen jag mer en någonsin behöver den här kanalen, för att skriva av mig och för att dokumentera alla förändringar. Allt känns nämligen så intensivt nu…och jag vet hur det brukar vara med sådana tider, man minns de knappast sedan.

Och jag vill kunna minnas. Och berätta för barnen. Juni tror jag kommer att komma ihåg. Men Hjalmar kommer bara få höra den här flytten som en historia som skapas här och nu.

Hur som helst. På det stors hela mår vi bra. Jag skriver detta från soffan i vardagsrummet i vårt hus på Klinten. Vi har ett hus! Kan ni fatta! Ibland har den drömmen varit så stor för mig. Och nu har vi det. I alla fall till låns. Vi hyr huset av en gullig familj som bestämde sig för att åka till Spanien ett år. Så vi har nästan bytt liv med varandra. Även om de är på Kanarieöarna och inte tagit över vår lägenhet i Barcelona. Där ska istället Edus bror och hans familj flytta in om några veckor. Det känns bra på så många vis.

Nu är klockan 06.30 på morgonen och Juni och Hjalmar bredvid mig och äter mackor till frukost. Snart ska jag cykla till jobbet. På det viset har även ett nytt slags liv börjar för mig. Men det tar vi en annan dag.

Barnen ska senare vid niotiden till dagis. Edu går med dem dit i dubbelvagnen genom skogen. De räknar sniglar på vägen.

För Juni är det ett nytt dagis med nya barn. Mitt mammahjärta hoppas hon ska känna sig hemma med alla snart. För Hjalmar är det första gången han går på dagis. Jag var så orolig för det men inskolningen gick alldeles utmärkt. Kanske för att jag känt mig så trygg den här gången. Med dagiset, med personalen och med att de har det så bra där. De är omhändertagna av varma armar och famnar.

Många frågor har dykt upp från barnen nu när vi landat lite. Bägge saknar att bo med mormor och morfar som vi alltid har gjort när vi varit på Åland. En grej jag inte tänkte på att det skulle reagera på, men så klart det är ju vad de är vana vid.

Jag försöker förklara att nu ska vi skapa vårt eget hem. Och dag för dag känns faktiskt allt mer hemma. Juni förklarade det vi alla går igenom så bra häromdagen. Hon sa: ” Jag har aldrig haft ett sådant här liv. Jag tror jag gillar det, men jag måste bara få vänja mig först.”

❤️

Två restaurangbesök och en utomhusbio

Vanligtvis går inte jag och Edu ut så mycket på kvällarna men eftersom vi den senaste tiden velat njuta lite extra mycket av Barcelonas utbud innan vår flytt har vi packad in barnen i vagnen på olika äventyr. Det har väl gått sådär 🥰

På en restaurang som heter La Llama gick det riktigt bra. Barnen var busiga men glada och under middagen åt de bra och satt en god stund och ritade med kritor.

På vår bröllopsdag på La Pepita gick okej. Hjalmar var supertrött och bröt ihop ett par gånger, stackaren. Det blev en bra men snabb middag kan man säga.

Men häromdagen tog ändå priset. Vi fick den utmärka idén att gå på utomhusbio med barnen sovandes i vagnen. Det var i alla fall planen.

Bion hålls varje sommar uppe vid ett slott på berget Montjuic. Innan hålls en konsert och allt är överlag superfint ordnat med en stor gräsmatta där folk picknickar och har det mysigt.

Filmen skulle börja kl 10 och eftersom barnen vanligtvis somnar vid 8 tänkte vi att det blir perfekt. Vi har två timmar på oss att få dem att somna.

Men det var för optimistiskt tänkt! Allt var så roligt och alla människor överallt. Både Juni och Hjalmar var uppspelta och klarvakna. Finisarna! ❤️

Det slutade med att de halvsov när filmen började, vi höll tummarna men en halvtimme in i filmen vaknade Hjalmar till och gallskrek.

Vi fick panik. Jag ville ju inte förstöra filmen för alla andra. Ni skulle ha sett oss! Vi måste ut och bort men det var fullt med människor överallt. Jag fattar inte varför vi inte tänkt ut en B-plan?!

Jag sprang allt vad jag orkade och zick-sackade fram mellan filtarna med en skrikande Hjalmar i mina armar. 1.500 personer var där och jag lovar! Det kändes som alla tittade på mig. Jag tror på riktigt att de gjorde det.

Efter kom Edu med en trött Juni, filten, dubbelvagnen…

Okej, så det gör vi inte om igen.

Men titta, vad roligt vi hade innan filmen började: 😉😘

Midsommar, San Juan och Edus födelsedag

Jag kom på att jag glömt bort att visa er bilder från midsommar, när vi åkte med Noemi och Helios och Arthur och Isa till Costa Brava och firade San Juan, som det heter här.

Det är även Edus födelsedag så det blev extra mycket fest med eld och fyrverkerier och allt på stranden. För det är så man firar in sommaren i och runt Barcelona.

Varsågoda! En bildkavalkad!

Alla dessa mammor

I början här i Barcelona kände jag mig som en ganska ensam mamma. Jag har förklarat det för er förut men eftersom mammaledigheten och föräldraledigheten överlag är nästintill obefintlig här så är det svårt att dagtid träffa på andra föräldrar.

Tills barnen börjar på förskolan. Då träffar man på andra föräldrar överallt och blir typ medlem i fem whatsapp-grupper på en och samma gång.

Och vilka mammor och pappor sen! Jag hade turen att träffa på några riktigt fina. Och en härlig blandning av kulturer och länder. En från New York, en från Tunisien, en från Barcelona, en från Barbados, en från Frankrike, en från London och en från Åland.

Det bästa var att vi tidigt fick en rutin med fredagskaffe efter lämning men innan jobb, då hela veckan avhandlades.

När jag i vinter traskar fram genom blötsnö till dagis med barnen i overaller ska jag tänka på dessa fredagar. På den soliga stämningen i Gracia, den blå himlen och dessa fina mammor, jag lärde känna.

Det kommer att ge mig energi. ❤️

Sista tapas-turen på länge

Vet ni, nu har jag gjort min sista tapas-tur i alla fall på ett bra tag här i Barcelona. I och med att vi flyttar norrut lägger jag dem på is.

Jag vill bara säga tack till alla som gått dem med mig. Vad roligt vi haft!

Det har varit så skoj att visa er mina favoritställen i stan och prata om mat och livet i Barcelona och på samma gång träffa folk hemifrån en liten stund.

Nu senast höll jag en för fyra ålänningar som just fått sommarlov. Vi drack cava, åt pinxos och skålade för sommaren. Här är några bilder från turerna.

Tack till er alla! ❤️

Rosa och om att alltid sakna någon

Det allra svåraste med att lämna Barcelona är att åka ifrån Rosa, Edus mamma.

Hon är väldigt klok och fin angående vårt beslut och säger saker som: ” Nu är det dina föräldrar tur att vara nära”, ni måste tänka på er framtid och inte min” och “jag ska lära mig Skype” och “hälsa på så ofta det går”.

Men det känns ändå ledsamt. Hon har varit min klippa här och hjälpt mig massor genom åren med barnen och allt möjligt annat. Och speciellt Juni är så nära sin farmor.

Men det är priset man får betala när man har lyxen att få ta del av och leva i två kulturer och länder. Du saknar alltid någon.

Grejen är att fokusera på vad du har. Här och nu i stunden. Och inte fastna i längtan. Det har jag lärt mig genom åren.

Här är några bilder från när vi firade hennes 70 årsdag i våras. Vi åkte till Costa Brava tillsammans med Edus bror Sergi och hans familj och åt gott och hade det skönt.

Livet med au-pair

Veckan innan midsommar sade vi hejdå till bästa Emelina som varit vår au-pair de senaste året och nu har åkt hem till Åland för att sedan fara iväg och studera i höst.

Hon hittade sin plats i stan på direkten och flyttade ihop med några kompisar efter jul. Hon hade klarat sig utmärkt på egen hand men fortsatte vara vår au-pair flera gånger i veckan bara för att hon var så himla gullig och ville hjälpa oss. Kommer för evigt vara tacksam för det. Utan Emelina ingen bok.❤️

Fyra au-pairer har det blivit genom åren, ända sedan Juni var 1,5 år. Som har bott hos oss som en rumskompis, tagit hand om barnen när jag jobbat och pluggat och levt sitt eget liv här i Barcelona.

“Är det inte konstigt att ha någon främmande att bo hemma hos er? Det är frågan jag ofta fått. Och javisst, ibland och till en början. De har ju liksom fått se småbarnslivet med precis allt som det är med vaknätter, läckande bröst och trotsutbrott.

Men just därför ganska snart har de blivit en del av familjen som ett syskonbarn eller “sladdis” till lillasyster.

Och de har låtit mig se vem de är som personer.

Jag är medveten om att ha au-pair eller för den delen att vara au-pair nog inte är något för alla men jag är så glad över att vi gjorde det och erfarenheterna det har gett oss.

Juni pratar flytande svenska och jag är helt övertygad om att det är för våra fina tjejers skull. ( Hjalmar pratar inte ännu så mycket).

Dessutom både Juni och Hjalmar fått knyta an till andra vuxna, som varit varma, roliga och trygga istället för att tidigt hamna på ett spanskt dagis, ofta med massor med barn, få lärare, noll inskolning och långa dagar, från 9-17.

Det har också varit så himla mysigt för mig att sätta mig in i våra au-pairers värld, höra om deras tankar, äventyr och framtidsplaner och bara ta en fika och hänga med någon som förstår ena referensram på svenska en stund.

Med detta vill jag bara säga:

Tack Lina, Nora, Hanna och Emelina!

Vad hade jag gjort utan er! ❤️

Avsked och samtal som fortsätter

Hej på er! Hur har ni det? Hoppas ni njuter av sommaren. Vi är vår sista vecka i Barcelona nu. På måndag nästa vecka flyger jag och barnen upp och Edu sätter sig i bilen och börjar köra. Vi vill ju ha vår bil upp så därför blir det på detta viset.

Det känns både lite overklig och nostalgiskt att vi nu är på väg härifrån. Den senaste tiden har vi haft så många avsked men ändå fortsätter vardagen att rulla på. Jag håller på skriver för fullt på boken. Mitt mål var att ha ett färdigt råmanus innan vi åker till Åland och jag är nästan där nu.

Edu har varit hemma och tagit hand om barnen. På samma gång, håller vi på att rensa och slänga och flyttpacka, fixa saker både här och där.

Och så försöker vi njuta av sista tiden här också innan vi åker iväg. Sommaren, värmen, maten och stränderna.

Och jag har gjort det! Jag har njutit massor men nu börjar jag komma till en punkt när jag nästan liksom bara vill dra bort plåstret så snabbt som möjligt. Jag är för känslosam för att göra det långsamt.

Jag längtar till att sitta på planet och vara på väg. Eller vara framme hos mamma och pappa, äta frukost med dem, ta en kaffe på trappan, gå ner till Åsa och sedan åka med barnen in till stan och spana in vårt nya hem.

För det är så mycket som känns inuti mig här nu. Fina saker. Sorgliga saker. Och på samma gång känns det som jag sitter i ett väntrum och ingenting händer.

Häromdagen sa jag hejdå till min fina vän Nicole som for till sin mamma i New York över sommaren och som jag nu inte kommer att se på ett tag. Vi har haft daglig kontakt och setts så mycket med barnen det senaste året och vi har bägge två svårt för avsked.

Så vi sade inte hejdå. Vi träffandes på hennes balkong en kväll förra veckan efter barnen lagt sig. Luften var ljummen, man kunde höra sorlet från restaurangerna och uteserveringarna i Gracia, och vi drack iskall rosé, pratade om livet, men inget om flytten.

Sedan när jag gick gav vi varandra en kram och sade vi hörs imorgon. Och det har vi gjort sedan dess. Samtalet slutar inte. ❤️

Här kommer lite bilder från helgen. När Edu var iväg till Costa Brava med sina bästa vänner över helgen och jag och barnen åkte till stranden med Kerstin och hängde med Noemi och Sofia.