Två restaurangbesök och en utomhusbio

Vanligtvis går inte jag och Edu ut så mycket på kvällarna men eftersom vi den senaste tiden velat njuta lite extra mycket av Barcelonas utbud innan vår flytt har vi packad in barnen i vagnen på olika äventyr. Det har väl gått sådär 🥰

På en restaurang som heter La Llama gick det riktigt bra. Barnen var busiga men glada och under middagen åt de bra och satt en god stund och ritade med kritor.

På vår bröllopsdag på La Pepita gick okej. Hjalmar var supertrött och bröt ihop ett par gånger, stackaren. Det blev en bra men snabb middag kan man säga.

Men häromdagen tog ändå priset. Vi fick den utmärka idén att gå på utomhusbio med barnen sovandes i vagnen. Det var i alla fall planen.

Bion hålls varje sommar uppe vid ett slott på berget Montjuic. Innan hålls en konsert och allt är överlag superfint ordnat med en stor gräsmatta där folk picknickar och har det mysigt.

Filmen skulle börja kl 10 och eftersom barnen vanligtvis somnar vid 8 tänkte vi att det blir perfekt. Vi har två timmar på oss att få dem att somna.

Men det var för optimistiskt tänkt! Allt var så roligt och alla människor överallt. Både Juni och Hjalmar var uppspelta och klarvakna. Finisarna! ❤️

Det slutade med att de halvsov när filmen började, vi höll tummarna men en halvtimme in i filmen vaknade Hjalmar till och gallskrek.

Vi fick panik. Jag ville ju inte förstöra filmen för alla andra. Ni skulle ha sett oss! Vi måste ut och bort men det var fullt med människor överallt. Jag fattar inte varför vi inte tänkt ut en B-plan?!

Jag sprang allt vad jag orkade och zick-sackade fram mellan filtarna med en skrikande Hjalmar i mina armar. 1.500 personer var där och jag lovar! Det kändes som alla tittade på mig. Jag tror på riktigt att de gjorde det.

Efter kom Edu med en trött Juni, filten, dubbelvagnen…

Okej, så det gör vi inte om igen.

Men titta, vad roligt vi hade innan filmen började: 😉😘

Midsommar, San Juan och Edus födelsedag

Jag kom på att jag glömt bort att visa er bilder från midsommar, när vi åkte med Noemi och Helios och Arthur och Isa till Costa Brava och firade San Juan, som det heter här.

Det är även Edus födelsedag så det blev extra mycket fest med eld och fyrverkerier och allt på stranden. För det är så man firar in sommaren i och runt Barcelona.

Varsågoda! En bildkavalkad!

Alla dessa mammor

I början här i Barcelona kände jag mig som en ganska ensam mamma. Jag har förklarat det för er förut men eftersom mammaledigheten och föräldraledigheten överlag är nästintill obefintlig här så är det svårt att dagtid träffa på andra föräldrar.

Tills barnen börjar på förskolan. Då träffar man på andra föräldrar överallt och blir typ medlem i fem whatsapp-grupper på en och samma gång.

Och vilka mammor och pappor sen! Jag hade turen att träffa på några riktigt fina. Och en härlig blandning av kulturer och länder. En från New York, en från Tunisien, en från Barcelona, en från Barbados, en från Frankrike, en från London och en från Åland.

Det bästa var att vi tidigt fick en rutin med fredagskaffe efter lämning men innan jobb, då hela veckan avhandlades.

När jag i vinter traskar fram genom blötsnö till dagis med barnen i overaller ska jag tänka på dessa fredagar. På den soliga stämningen i Gracia, den blå himlen och dessa fina mammor, jag lärde känna.

Det kommer att ge mig energi. ❤️

Sista tapas-turen på länge

Vet ni, nu har jag gjort min sista tapas-tur i alla fall på ett bra tag här i Barcelona. I och med att vi flyttar norrut lägger jag dem på is.

Jag vill bara säga tack till alla som gått dem med mig. Vad roligt vi haft!

Det har varit så skoj att visa er mina favoritställen i stan och prata om mat och livet i Barcelona och på samma gång träffa folk hemifrån en liten stund.

Nu senast höll jag en för fyra ålänningar som just fått sommarlov. Vi drack cava, åt pinxos och skålade för sommaren. Här är några bilder från turerna.

Tack till er alla! ❤️

Rosa och om att alltid sakna någon

Det allra svåraste med att lämna Barcelona är att åka ifrån Rosa, Edus mamma.

Hon är väldigt klok och fin angående vårt beslut och säger saker som: ” Nu är det dina föräldrar tur att vara nära”, ni måste tänka på er framtid och inte min” och “jag ska lära mig Skype” och “hälsa på så ofta det går”.

Men det känns ändå ledsamt. Hon har varit min klippa här och hjälpt mig massor genom åren med barnen och allt möjligt annat. Och speciellt Juni är så nära sin farmor.

Men det är priset man får betala när man har lyxen att få ta del av och leva i två kulturer och länder. Du saknar alltid någon.

Grejen är att fokusera på vad du har. Här och nu i stunden. Och inte fastna i längtan. Det har jag lärt mig genom åren.

Här är några bilder från när vi firade hennes 70 årsdag i våras. Vi åkte till Costa Brava tillsammans med Edus bror Sergi och hans familj och åt gott och hade det skönt.

Livet med au-pair

Veckan innan midsommar sade vi hejdå till bästa Emelina som varit vår au-pair de senaste året och nu har åkt hem till Åland för att sedan fara iväg och studera i höst.

Hon hittade sin plats i stan på direkten och flyttade ihop med några kompisar efter jul. Hon hade klarat sig utmärkt på egen hand men fortsatte vara vår au-pair flera gånger i veckan bara för att hon var så himla gullig och ville hjälpa oss. Kommer för evigt vara tacksam för det. Utan Emelina ingen bok.❤️

Fyra au-pairer har det blivit genom åren, ända sedan Juni var 1,5 år. Som har bott hos oss som en rumskompis, tagit hand om barnen när jag jobbat och pluggat och levt sitt eget liv här i Barcelona.

“Är det inte konstigt att ha någon främmande att bo hemma hos er? Det är frågan jag ofta fått. Och javisst, ibland och till en början. De har ju liksom fått se småbarnslivet med precis allt som det är med vaknätter, läckande bröst och trotsutbrott.

Men just därför ganska snart har de blivit en del av familjen som ett syskonbarn eller “sladdis” till lillasyster.

Och de har låtit mig se vem de är som personer.

Jag är medveten om att ha au-pair eller för den delen att vara au-pair nog inte är något för alla men jag är så glad över att vi gjorde det och erfarenheterna det har gett oss.

Juni pratar flytande svenska och jag är helt övertygad om att det är för våra fina tjejers skull. ( Hjalmar pratar inte ännu så mycket).

Dessutom både Juni och Hjalmar fått knyta an till andra vuxna, som varit varma, roliga och trygga istället för att tidigt hamna på ett spanskt dagis, ofta med massor med barn, få lärare, noll inskolning och långa dagar, från 9-17.

Det har också varit så himla mysigt för mig att sätta mig in i våra au-pairers värld, höra om deras tankar, äventyr och framtidsplaner och bara ta en fika och hänga med någon som förstår ena referensram på svenska en stund.

Med detta vill jag bara säga:

Tack Lina, Nora, Hanna och Emelina!

Vad hade jag gjort utan er! ❤️

Avsked och samtal som fortsätter

Hej på er! Hur har ni det? Hoppas ni njuter av sommaren. Vi är vår sista vecka i Barcelona nu. På måndag nästa vecka flyger jag och barnen upp och Edu sätter sig i bilen och börjar köra. Vi vill ju ha vår bil upp så därför blir det på detta viset.

Det känns både lite overklig och nostalgiskt att vi nu är på väg härifrån. Den senaste tiden har vi haft så många avsked men ändå fortsätter vardagen att rulla på. Jag håller på skriver för fullt på boken. Mitt mål var att ha ett färdigt råmanus innan vi åker till Åland och jag är nästan där nu.

Edu har varit hemma och tagit hand om barnen. På samma gång, håller vi på att rensa och slänga och flyttpacka, fixa saker både här och där.

Och så försöker vi njuta av sista tiden här också innan vi åker iväg. Sommaren, värmen, maten och stränderna.

Och jag har gjort det! Jag har njutit massor men nu börjar jag komma till en punkt när jag nästan liksom bara vill dra bort plåstret så snabbt som möjligt. Jag är för känslosam för att göra det långsamt.

Jag längtar till att sitta på planet och vara på väg. Eller vara framme hos mamma och pappa, äta frukost med dem, ta en kaffe på trappan, gå ner till Åsa och sedan åka med barnen in till stan och spana in vårt nya hem.

För det är så mycket som känns inuti mig här nu. Fina saker. Sorgliga saker. Och på samma gång känns det som jag sitter i ett väntrum och ingenting händer.

Häromdagen sa jag hejdå till min fina vän Nicole som for till sin mamma i New York över sommaren och som jag nu inte kommer att se på ett tag. Vi har haft daglig kontakt och setts så mycket med barnen det senaste året och vi har bägge två svårt för avsked.

Så vi sade inte hejdå. Vi träffandes på hennes balkong en kväll förra veckan efter barnen lagt sig. Luften var ljummen, man kunde höra sorlet från restaurangerna och uteserveringarna i Gracia, och vi drack iskall rosé, pratade om livet, men inget om flytten.

Sedan när jag gick gav vi varandra en kram och sade vi hörs imorgon. Och det har vi gjort sedan dess. Samtalet slutar inte. ❤️

Här kommer lite bilder från helgen. När Edu var iväg till Costa Brava med sina bästa vänner över helgen och jag och barnen åkte till stranden med Kerstin och hängde med Noemi och Sofia.

Juni 5 år

I lördags fyllde världens bästa Juni 5 år! Hon har längtat till den här födelsedagen sedan jul och var så förväntansfull.

Hennes farmor Rosa kom redan kvällen innan och sov över så hon skulle kunna vara med och sjunga för Juni på morgonen.

Juni har hittills firat alla sina födelsedagar på Åland men eftersom vi snart ska flytta och har fullt upp med att avsluta saker och ting här så blev det denna gång i Barcelona.

Juni var först lite missnöjd med det men när hon blev lovad ett till kalas på Åland i augusti tillsammans med hennes kusin och stora idol Malva som fyller år då, var hon mer än nöjd.

Och en 5-årsdag i Barcelona. Det är inte så tokigt det heller! 🥰 Tänk, att hon är 5 år nu min stora och lilla tjej! ❤️

När vi ätit frukost och öppnat presenter gick vid till parken vid oss för att fixa i ordning. Det finns ett picknick-område där med träbord där man kan ha kalas, men det gäller att vara där i tid. Klockan 9 var alla bord upptagna.

Men vi fick som tur ett. Många bor trångt i Barcelona och eftersom solen lyser nästan hela tiden är det väldigt praktiskt att ha kalasen i en park. Vårt problem var att det nästan var för soligt och varmt. Kalaset skulle börja kl 11 och redan halv 10 var det 30 grader i skuggan. Allt och alla var på väg att smälta bort 🥵

Men det blev bra ändå. Alla var så tappra och kom ändå. För att fira Juni och säga hejdå till oss.

Tapprast var höggravida Camille i gult. 💛

Vi bjöd på salta saker som popcorn och nötter och bullar så klart.

Och en kompis till mig som sysslar med dockteater kom och gjorde en föreställning för oss.

Och Juni älskade det!

Jolanda är också så bra på att göra ansiktsmålningar.

Så vi fick nästan ihop en flock med djur i djungeln.

I år ville Juni ha en frosttårta. Jag letade efter ingredienser och material runt halva stan och fick till slut ihop detta.

Det blev fint! Alla sjöng, Juni blåste ut ljusen

Och barnen hann äta upp tårtan innan den smälte bort.

Hela dagen blev väldigt känslosam. För att Juni fyllde 5 år. För att jag nu varit mamma i 5 år. För att vi sa hejdå till så många. Och för att det var så fint att så många kom. 💕

Här kommer en liten bildkavalkad:

När kalaset var över, hjälpte Edus kusin med familj, som bor granne med oss, att bära tillbaka alla grejer till huset.

Och sen gick vi ut och åt lunch med dem på en stammis-restaurang i närheten, där de hade luftkonditioneringen på… 🥰

Att våga följa med dit livet tar en

Då. Nu för många år sedan.

Jag har aldrig känt mig så ensam. Jag duschade och lyssnade på radion. För värmen och sällskapets skull.

– Jag orkar inte mer nu, sade jag till min vän Carro. Det kommer aldrig att bli någonting. Livet kan vara fint ändå. På egen hand. Och det var så skönt att hon varken försökte trösta mig eller säga emot.

Jag och Edu hade träffats tidigare och fastän det hade känts bra från första stund, hade en massa problem dykt upp. Aldrig mer komplicerade relationer, frågetecken och jobbiga spel, var det enda jag var helt säker på. Hellre ensam.

Jag satt på jobbet sent på kvällen när Edu ringde på Skype. Vi hade inte hörts på ett halvår och jag tvekade att svara. Snön vräkte ner utanför fönstret och det var kolsvart ute. Jag var helt ensam på redaktionen.

Hans pappa hade dött. Han hade varit förtvivlad. Och han hade blivit trött på sin egen rädsla.

– Kan jag komma och hälsa på dig, sade han.

– Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar mer.

– Jag förstår, sade han. Och jag visste att han på riktigt gjorde det. Mer än någon annan.

Så jag lät honom komma.

Vi började höras på Skype igen. På morgonen. Mitt på dan och innan vi gick och la oss. Han kom och hälsade på mig. Jag for och hälsade på honom. Och plötsligt kändes ingenting komplicerat längre.

Vi lagade mat i varandras kök, spelade favoritlåtar på Spotify för varandra och jag åkte bak på hans moppe genom ett varmt Barcelona och kikade upp på alla vackra balkonger. Skulle jag kunna bo här? För den frågan var oundvikligt. Skulle vi ha en framtid tillsammans måste en av oss flytta.

Och ganska snart, efter jag kommit över all min ångest över att överge min familj, mina vänner, mitt jobb på tidning och hela den sociala tillhörigheten jag skapat på Åland, så var det bara så. Barcelona. Det fanns inget annat, det måste bara bli så.

Det var i början av september, några dagar innan min födelsedag, som jag landade med min kappsäck. Och vi tog det lugnt till en början.

Jag frilansade, klurade på idéer, gick med i nätverk, skrev hemma och på kaféer och var så glad när jag fick det att rulla. På kvällarna prövade jag nya tapasbarer, träffade nya människor, pratade i timmar på mysiga torg och njöt av Barcelonas höst full av solsken.

Jag kunde bara några enstaka ord på spanska och enbart prata i presens. I efterhand måste det ha låtit helt galet, men jag tog mig fram på något vis och glömde bort att skämmas över det.

Första gången jag blev riktigt rädd över mitt beslut var långt senare, när det var jag och Edu på riktigt.

Jag var gravid med Juni och med sina händer på min mage hade jag Edu att dyrt och heligt lova, att om jag en dag kände mig olycklig, skulle vi flytta från Barcelona.

För det är en sak att vara på äventyr i ett främmande land. En annan sak att föda och uppfostra ett barn på en plats där du inte har någon familj, där allt doftar annorlunda, görs på andra sätt och där du själv aldrig varit liten och därför inte vet hur det känns att bo där som ett barn. Det krävs tålamod. Det krävs mod. Och det tog länge innan jag förstod det.

Jag gick förberedande förlossningskurs på spanska, födde Juni på Åland, skrev personporträtt till tidningen på nätterna, började pendla fram och tillbaka mellan Åland och Barcelona. Två månader här. Två månader där.

Jag var en nyfödd mamma med helt andra prioriteringar än förut. Jag var lite orolig, lite osäker, lite ensam, ganska trött och så stolt och lycklig över min lilla bebis i min famn.

Här fanns inte några föräldragrupper. Mammor börjar jobba redan efter fyra månader. I parkerna träffade jag mor-och farföräldrar som läste tidningen med ena handen medan de gungande sina barnbarn med den andra. På samma gång älskade jag att allt var så annorlunda. Storstadssurret runt omkring mig, alla nya ord på spanska som hade med barn att göra, friheten i frilanslivet, helger på stranden, de långa familjeluncherna, att få vara någon långt bort från enbart en yrkesidentitet.

Jag befann mig utanför eller mitt emellan två länder på något konstigt vis och därför även vid sidan av så många krav. På gott och ont såklart. Men frihetskänslan det gav mig tar jag med mig.

När Hjalmar kom tillbringade mer tid hemma i lägenheten med barnen. Alla vaknätter, tröttheten och projektet att ta sig ut på stan med dubbelvagnen. Men jag hade också vant mig med mitt nya liv och hittat rutiner jag trivdes med och min egen lilla grupp av personer som jag visste att jag kunde vara mig själv med.

Jag började släppa taget om det jag längtade till. Jag tittade på vad jag hade nu. Jag började äntligen göra det och jag ammade hela nätterna och sov nästan ingenting och vinter blev vår och sommar och en dag kändes inte Barcelona som borta längre, utan också som mitt hem.

Jag kan inte säga tidpunkten när det exakt hände. Men det började med en vän. Det ska jag aldrig glömma. Det var så mitt lilla liv växte. Med bästa Maria och fina Noemi. Kerstin. Malin. Nicole, Camille och Magalie.

Och vet ni, det är sant som de säger. När man släpper på motståndet börjar saker att hända. Jag tror verkligen på det nu.

Sju år har gått. Sju år i detta land som blivit en del av mig och vem jag är och som gett mig så mycket.

Och här sitter vi nu i vår lägenhet med flyttlådor och ett nytt 1-årigt hyreskontrakt i ett annat land.

Jag släppte taget, hittade hem och vårt liv tog en helt ny riktning. Igen.

Ett jobb försvann. Två nya dök upp. Sedan hus och dagisplatser på bara några sekunder.

Allt har den senaste tiden pekat i riktningen dit vi är på väg nu. Och med darrade händer och tusen fjärilar i magen har vi nickat och letat upp vår väg.

Edu har slutat på sitt jobb, vi har hyrt ut vår lägenheten och Juni har sagt hejdå till sin förskola.

Ibland känner jag att jag inte hänger med, ibland känner jag mig euforisk och så förväntansfull. Ibland känns det läskigt och nostalgiskt men jag vet att det bara är att följa med.

Dit livet tar en.

I lördags fyllde Juni 5 år

Och om två veckor flyttar vi till Åland.

Jag flyttar bort

Och jag flyttar tillbaka.

Jag börjar om på nytt.

För allt kommer vara detsamma

Och inget kommer vara sig likt.

Men det handlar inte bara om mig själv längre.

Nu handlar det om en hel familj.

Vilket absolut är det allra bästa som Barcelona gett mig.

Utan denna högljudda, varma, levande, stad full av livets smaker hade inte Edu, Juni och Hjalmar funnits i mitt liv.

Och jag kanske fortfarande hade känt mig ensam. Eller inte.

Jag vet bara att mitt liv sett helt annorlunda ut och jag är så himla nöjd och lycklig över hur det exakt ser ut precis just nu! ❤️

På Dali-museum med barnen

Häromdagen när vi befann oss i Cadaquez passade vi på att se Dalis ateljé som ligger där och numera är ett museum.

De roliga är att se hur öppna barn är och hur de uppskattar saker som inte jag alls tänkt på. Som de här svanarna vid poolen.

Eller detta jättestora ägg som man fick krypa in i.

Juni ville aldrig gå därifrån.

Medan Hjalmar mest av allt uppskattade denna lilla fåtölj av sten.

Vi tittade oss runt i Dalis trädgård

och såg lite grann på en film om hans liv och skrattade åt hans lustiga mustascher.

Några japaner ville ta kort på oss

Och sedan bestämde Juni och Hjalmar sig för att en sådan här puss-soffa måste vi ha hemma i vardagsrummet. 😊