Oj, vilka veckor! Idag är det lite över en månad sedan vi flyttade från Barcelona till Åland och det har varit en berg-och dalbana med alla olika slags känslor av sorg och saknad och glädje och upprymdhet.

Varje kväll har jag tänkt nu ska jag blogga. Sedan har jag varit så trött och tänkt att jag gör det imorgon. Och så på morgonen har jag tänkt:” Jag gör det ikväll”. Och så vidare.

Så nu skriver jag här i realtid och tänker att det är bara att köra igång. Jag tror nämligen jag mer en någonsin behöver den här kanalen, för att skriva av mig och för att dokumentera alla förändringar. Allt känns nämligen så intensivt nu…och jag vet hur det brukar vara med sådana tider, man minns de knappast sedan.

Och jag vill kunna minnas. Och berätta för barnen. Juni tror jag kommer att komma ihåg. Men Hjalmar kommer bara få höra den här flytten som en historia som skapas här och nu.

Hur som helst. På det stors hela mår vi bra. Jag skriver detta från soffan i vardagsrummet i vårt hus på Klinten. Vi har ett hus! Kan ni fatta! Ibland har den drömmen varit så stor för mig. Och nu har vi det. I alla fall till låns. Vi hyr huset av en gullig familj som bestämde sig för att åka till Spanien ett år. Så vi har nästan bytt liv med varandra. Även om de är på Kanarieöarna och inte tagit över vår lägenhet i Barcelona. Där ska istället Edus bror och hans familj flytta in om några veckor. Det känns bra på så många vis.

Nu är klockan 06.30 på morgonen och Juni och Hjalmar bredvid mig och äter mackor till frukost. Snart ska jag cykla till jobbet. På det viset har även ett nytt slags liv börjar för mig. Men det tar vi en annan dag.

Barnen ska senare vid niotiden till dagis. Edu går med dem dit i dubbelvagnen genom skogen. De räknar sniglar på vägen.

För Juni är det ett nytt dagis med nya barn. Mitt mammahjärta hoppas hon ska känna sig hemma med alla snart. För Hjalmar är det första gången han går på dagis. Jag var så orolig för det men inskolningen gick alldeles utmärkt. Kanske för att jag känt mig så trygg den här gången. Med dagiset, med personalen och med att de har det så bra där. De är omhändertagna av varma armar och famnar.

Många frågor har dykt upp från barnen nu när vi landat lite. Bägge saknar att bo med mormor och morfar som vi alltid har gjort när vi varit på Åland. En grej jag inte tänkte på att det skulle reagera på, men så klart det är ju vad de är vana vid.

Jag försöker förklara att nu ska vi skapa vårt eget hem. Och dag för dag känns faktiskt allt mer hemma. Juni förklarade det vi alla går igenom så bra häromdagen. Hon sa: ” Jag har aldrig haft ett sådant här liv. Jag tror jag gillar det, men jag måste bara få vänja mig först.”

❤️