Det är en annorlunda november. Nu är det 2,5 månad sedan Edu fick en hjärnblödning och vi alla runt omkring levde i ett paniktillstånd i nästan en månad. Och jag tycker för första gången på länge om november. Dimman som ligger tung mot marken på morgonen. Att det är kravlöst och okej att vila i mörkret. Jag vaknar upp tacksam varje dag att allting ändå har gått så bra. Men tiden är på vils och jag vet inte riktigt var jag befinner mig. Jag försöker förankra mig och dras till saker befästa med minnen, med mycket tid, inte tillverkat för några dagar sedan. En historia, en tung, tung klocka. Något operfekt, litet, blankt och buckligt.