Att våga följa med dit livet tar en

Då. Nu för många år sedan.

Jag har aldrig känt mig så ensam. Jag duschade och lyssnade på radion. För värmen och sällskapets skull.

– Jag orkar inte mer nu, sade jag till min vän Carro. Det kommer aldrig att bli någonting. Livet kan vara fint ändå. På egen hand. Och det var så skönt att hon varken försökte trösta mig eller säga emot.

Jag och Edu hade träffats tidigare och fastän det hade känts bra från första stund, hade en massa problem dykt upp. Aldrig mer komplicerade relationer, frågetecken och jobbiga spel, var det enda jag var helt säker på. Hellre ensam.

Jag satt på jobbet sent på kvällen när Edu ringde på Skype. Vi hade inte hörts på ett halvår och jag tvekade att svara. Snön vräkte ner utanför fönstret och det var kolsvart ute. Jag var helt ensam på redaktionen.

Hans pappa hade dött. Han hade varit förtvivlad. Och han hade blivit trött på sin egen rädsla.

– Kan jag komma och hälsa på dig, sade han.

– Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar mer.

– Jag förstår, sade han. Och jag visste att han på riktigt gjorde det. Mer än någon annan.

Så jag lät honom komma.

Vi började höras på Skype igen. På morgonen. Mitt på dan och innan vi gick och la oss. Han kom och hälsade på mig. Jag for och hälsade på honom. Och plötsligt kändes ingenting komplicerat längre.

Vi lagade mat i varandras kök, spelade favoritlåtar på Spotify för varandra och jag åkte bak på hans moppe genom ett varmt Barcelona och kikade upp på alla vackra balkonger. Skulle jag kunna bo här? För den frågan var oundvikligt. Skulle vi ha en framtid tillsammans måste en av oss flytta.

Och ganska snart, efter jag kommit över all min ångest över att överge min familj, mina vänner, mitt jobb på tidning och hela den sociala tillhörigheten jag skapat på Åland, så var det bara så. Barcelona. Det fanns inget annat, det måste bara bli så.

Det var i början av september, några dagar innan min födelsedag, som jag landade med min kappsäck. Och vi tog det lugnt till en början.

Jag frilansade, klurade på idéer, gick med i nätverk, skrev hemma och på kaféer och var så glad när jag fick det att rulla. På kvällarna prövade jag nya tapasbarer, träffade nya människor, pratade i timmar på mysiga torg och njöt av Barcelonas höst full av solsken.

Jag kunde bara några enstaka ord på spanska och enbart prata i presens. I efterhand måste det ha låtit helt galet, men jag tog mig fram på något vis och glömde bort att skämmas över det.

Första gången jag blev riktigt rädd över mitt beslut var långt senare, när det var jag och Edu på riktigt.

Jag var gravid med Juni och med sina händer på min mage hade jag Edu att dyrt och heligt lova, att om jag en dag kände mig olycklig, skulle vi flytta från Barcelona.

För det är en sak att vara på äventyr i ett främmande land. En annan sak att föda och uppfostra ett barn på en plats där du inte har någon familj, där allt doftar annorlunda, görs på andra sätt och där du själv aldrig varit liten och därför inte vet hur det känns att bo där som ett barn. Det krävs tålamod. Det krävs mod. Och det tog länge innan jag förstod det.

Jag gick förberedande förlossningskurs på spanska, födde Juni på Åland, skrev personporträtt till tidningen på nätterna, började pendla fram och tillbaka mellan Åland och Barcelona. Två månader här. Två månader där.

Jag var en nyfödd mamma med helt andra prioriteringar än förut. Jag var lite orolig, lite osäker, lite ensam, ganska trött och så stolt och lycklig över min lilla bebis i min famn.

Här fanns inte några föräldragrupper. Mammor börjar jobba redan efter fyra månader. I parkerna träffade jag mor-och farföräldrar som läste tidningen med ena handen medan de gungande sina barnbarn med den andra. På samma gång älskade jag att allt var så annorlunda. Storstadssurret runt omkring mig, alla nya ord på spanska som hade med barn att göra, friheten i frilanslivet, helger på stranden, de långa familjeluncherna, att få vara någon långt bort från enbart en yrkesidentitet.

Jag befann mig utanför eller mitt emellan två länder på något konstigt vis och därför även vid sidan av så många krav. På gott och ont såklart. Men frihetskänslan det gav mig tar jag med mig.

När Hjalmar kom tillbringade mer tid hemma i lägenheten med barnen. Alla vaknätter, tröttheten och projektet att ta sig ut på stan med dubbelvagnen. Men jag hade också vant mig med mitt nya liv och hittat rutiner jag trivdes med och min egen lilla grupp av personer som jag visste att jag kunde vara mig själv med.

Jag började släppa taget om det jag längtade till. Jag tittade på vad jag hade nu. Jag började äntligen göra det och jag ammade hela nätterna och sov nästan ingenting och vinter blev vår och sommar och en dag kändes inte Barcelona som borta längre, utan också som mitt hem.

Jag kan inte säga tidpunkten när det exakt hände. Men det började med en vän. Det ska jag aldrig glömma. Det var så mitt lilla liv växte. Med bästa Maria och fina Noemi. Kerstin. Malin. Nicole, Camille och Magalie.

Och vet ni, det är sant som de säger. När man släpper på motståndet börjar saker att hända. Jag tror verkligen på det nu.

Sju år har gått. Sju år i detta land som blivit en del av mig och vem jag är och som gett mig så mycket.

Och här sitter vi nu i vår lägenhet med flyttlådor och ett nytt 1-årigt hyreskontrakt i ett annat land.

Jag släppte taget, hittade hem och vårt liv tog en helt ny riktning. Igen.

Ett jobb försvann. Två nya dök upp. Sedan hus och dagisplatser på bara några sekunder.

Allt har den senaste tiden pekat i riktningen dit vi är på väg nu. Och med darrade händer och tusen fjärilar i magen har vi nickat och letat upp vår väg.

Edu har slutat på sitt jobb, vi har hyrt ut vår lägenheten och Juni har sagt hejdå till sin förskola.

Ibland känner jag att jag inte hänger med, ibland känner jag mig euforisk och så förväntansfull. Ibland känns det läskigt och nostalgiskt men jag vet att det bara är att följa med.

Dit livet tar en.

I lördags fyllde Juni 5 år

Och om två veckor flyttar vi till Åland.

Jag flyttar bort

Och jag flyttar tillbaka.

Jag börjar om på nytt.

För allt kommer vara detsamma

Och inget kommer vara sig likt.

Men det handlar inte bara om mig själv längre.

Nu handlar det om en hel familj.

Vilket absolut är det allra bästa som Barcelona gett mig.

Utan denna högljudda, varma, levande, stad full av livets smaker hade inte Edu, Juni och Hjalmar funnits i mitt liv.

Och jag kanske fortfarande hade känt mig ensam. Eller inte.

Jag vet bara att mitt liv sett helt annorlunda ut och jag är så himla nöjd och lycklig över hur det exakt ser ut precis just nu! ❤️

Dagarna som går och blir till ett liv

Dagarna rusar på och idag är första maj! Jag kan knappt tro det! Jag har så mycket att berätta för er och bilder att visa och det känns så tråkigt att jag har så lite tid för bloggen just nu.

Jag har bloggat i över 10 år och bloggen har alltid varit min kanal för att få uttrycka mig själv vad som pågår och det känns så tråkigt att inte ha tid, men just nu går mesta av min extra tid till romanen jag skriver på. Det måste bara vara så.

Dessutom händer mycket i vårt liv. Jag ska berätta snart…

Hur som helst vill jag ändå säga hej och visa lite saker vi gjort den senaste tiden.

Hoppas ni alla mår bra! Kram! ❤️

Det har ju varit påsk och vi var hemma på Åland. Här kommer lite bilder från det.

Jag flög ensam hem med barnen och det var första gången Hjalmar hade eget säte, eftersom han nu är över två år. Dyrare men så skönt. Och här kommer bästa tipset: ta med torr lera från Tiger. Juni och Hjalmar kan sysselsätta sig med det i nästan en timme och leran varken fastnar eller kladdar.

Första dagarna hemma hos mamma och pappa var det snö på marken och Juni till och med byggde en snögubbe. Men sen kom solen och värmen och vi hade så himla fina dagar och gjorde saker som vi allting gör när vi kommer hem på besök, som nästan blivit tradition.

Som att steka plättar med morfar

Och att direkt springa ner till moster Åsa och hoppa på studsmattan.

Vi hade också allmänt kaos. Vi alla blev sjuka och vi kunde knappt träffa någon de första dagarna pga av smittorisken. Ändå fick tyvärr de flesta runt omkring oss våra baciller 😔

Och jag, Juni och Hjalmar fick en 10 dagars antibiotikakur mot halsfluss, streptococker och öroninflammation. Läkaren bara skakade på huvudet när han såg oss.

På nätterna sov jag knappt med en hostades Hjalmar som hostade tills han spydde och så vidare.

Men nu när jag tänker tillbaka på påsken tänker jag mest på det fina. Det är lustigt hur hjärnan funkar på detta vis.

Jag tänker på

Juni och Hjalmar som fick tag på mitt läppstift och klädde ut sig till påskkärringar

På pizzakvällen hos Åsa när vi barnen lagade sina egna pizzor och jag och Åsa skålade i rosa cava.

På när Hjalmar hittade en hatt och lekte att han var cowboy på Junis rygg

Och på när Carro och Johan kom och hälsade på över dagen och vi åt påsklunch ute på en filt på altan och fikade och myste på Bagarstugan och Hjalmar kände sig så hemma att han somnade i soffan.

Sedan när vi frisknar till lite grann fick vi även några riktigt fina dagar på Enklinge tillsammans med hela “la Familia”men det berättar jag mer om imorgon.

Idag är första maj och Edu är ledig och jag ska passa på och skriva lite mer. ❤️

Vår julafton

Julafton var fin. Jag vaknade 06.20 av Juni och Hjalmar. Vi gick upp. Det var alldeles kolsvart ute och jag tände till en början bara julgranen så att vi kunde njuta av enbart ljusen från den.

Sedan åt vi frukost framför julkalendern och en andra frukost några timmar senare när de andra vaknat.

Då passade jag även på att koka knäck. Det är så juligt att lyssna på julmusik samtidigt och känna den bubblande doften.

Vid halv elva gjorde vi oss julfina och körde till kyrkan. Det var så vackert ute med all snö som låg som ett täcke över hela landskapet.

Och så fint inne i kyrkan med två barnkörer som sjöng.

När vi var hemma igen var det dags för julgröt och skinka med mamma, pappa, farmor, Renee, Christian, Otto och Axel.

Vi drack kaffe och åt pepparkakor innan vi lade Juni och Hjalmar för att sova en stund, så att de senare skulle orka vara vakna och på bra humör tills tomten kom.

Sedan knallade vi ner till Åsa och Stefan. Dags för julmiddag med dem, barnen och mamma och pappa. Se så fint Åsa hade dukat bordet.

Och ungefär samtidigt börjande den långa väntan på jultomten.

Det är som himla härligt att se barnens förväntan! De var så himla härligt uppspelta!

Och så kom han äntligen! Juni var inte alls rädd i år, utan gick fram och sa hej.

Och hjälpte till och med att dela ut julklapparna.

Stämningen var på topp

Och Hjalmar som var lite tveksam först slappnade av när han också fick en klapp.

Sedan var det dags att krama tomten och säga hej då,

öppna några julklappar till

Och sedan bara leka, mysa, äta ost och dricka lite vin innan det var dags för våra små att gå hem och krypa i säng.

Winter wonderland!

God morgon! Imorgon är det julafton! Det var det första Juni viskade till mig när hon vaknade. Det är så roligt att se hur pepp hon är på julen! Vi kom ju hem till Åland redan den 12:e. Dagen innan lucia, men så däckade Hjalmar direkt på natten i öroninflammation. Så därför blev det att ligga lågt ett tag.

Men denna gång gick resan riktigt bra.

Här hela gänget redo att checka in på flygplatsen i Barcelona.

Och nu har snön kommit! Är så himla glad för det.

Allt är så fint och vitt

Och barnen vill vara ute och leka nästa hela tiden.

Redan första dagen snön kom var vi ute och byggde snögubbe med Malva och morfar. En riktigt vinterdröm.

Vi har hunnit med annat också som att baka pepparkakor med mormor,

kavlat det bästa vi kunnat

och ätit deg.

I torsdags fyllde Melker och Olle 10 år och vi var på kalas med julgodis och tårta.

Och nu är även mormor och morfars gran klädd.

Och sedan i onsdags natt är vi fulltaliga! Då kom Edu hit! ❤️

Så nu när alla julklappar är fixade och det mesta klart inför imorgon, bygger vi kojor i snön,

leker i lekstugan på vintrigt vis

Och här jullov tillsammans! Jipee!!! Hoppas ni alla också har det skönt och mysigt. Jag älskar att julafton är på en måndag i år, att det är en hel helg före att varva ner på! Puss på er!

Fram och tillbaka till Åland

Snart är vi på väg hem till Åland. Om en vecka bär det iväg. Juni hoppas på snö och jag på att jobbat klart det jag tänkt innan, så jag kan anlända och pusta ut.

Men vet ni, vi var faktiskt på Åland för bara två veckor sedan. Jag och barnen. En av mina allra bästa människor i mitt liv, Lina, har ju fyllt 40 år som många andra av oss och hon och hennes man Janne, som fyllt 50, ställde till med fest.

Vid sådana tillfällen är det svårt att bo över 3000 km bort och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det kändes galet att resa fram och tillbaka för några dagar men också så ledsamt att inte kunna vara där. Så jag åkte! Och tog barnen med mig.

Först hade jag enbart tänkt ta med Hjalmar, som fortfarande är mer beroende av mig, och låtit Juni stanna kvar i Barcelona. Men sedan hade jag inte hjärtat att åka utan Juni. Hon ville till mormor och morfar och se sina mostrar och alla sina kusiner och leka i lekstugan och gunga på sin gunga…så jag, vi åkte alla tre.

Ditresan gick bra! Det är helt galet hur vana dessa ungar är att flyga.

Och mitt i allt var vi sedan hemma hos mormor och morfar.

Bara att se dem springa ute på gården på det här viset gjorde att allt res-besvär kändes värt det!

Jannes och Linas fest var också fin. Både avslappnad och rolig!

Och så roligt att få träffa så fina människor i mitt liv på en och samma gång. Här sitter jag bredvid Mats och Karolin.

Och mitt emot mig satt mina finisar Heidi och Carro! ❤️

Och Erik och Dessi.

Johanna var också där!

Och huvudpersonen såklart! ❤️

Det blev en hel del minglade och prat

Och till och med en group-selfie med min andra hälft, Åsa, på toaletten. Hihi! Yin- yang. Utan att vi visste om det hade vi klätt oss i svart och vitt.

Följande dag kände jag av allt dansande i fötterna 😉 Men jag var så påfylld och glad!

Och ja, sedan var det dags för tillbaka-resan! Vi började rätt så trötta tidigt på morgon. Bil ner till Eckerö.

Sedan Eckerölinjen. Morgonfrukost

och lekrum, innan det var dags

att köra av färjan mot Uppsala.

Vi kom fram till Gränby centrum klockan elva och eftersom vi inte behövde vara på Arlanda förrän klockan halv fyra så hade vi rätt så många timmar att fördriva där.

Mamma och pappa var med som ni ser. Till min stora lycka! Vet helt ärligt inte hur jag skulle klara av de här resorna utan dem. Det hjälper så mycket att de skjutsar till och hämtar oss från Arlanda.

Vi hängde, sprang omkring,

lekte och lunchade

Och fikade..

Allt gick bra tills vi kom till flygplatsen, checkade in och vi fick reda på att flygplanet var 3 timmar försenat!! Klockan var då halv 4, och mamma och pappa var tvungna att åka för att sedan hinna med färjan tillbaka till Åland och jag

hade mer än 5 timmar att fördriva på flygplatsen tillsammans med dessa två finisar. Puh! Alla min nerver som är på spänn inför en flygresa, på grund av min flygrädsla, vreds åt, och först ville jag bara gråta. Men sedan försökte jag vara vuxen och tänka att det är jag själv som försatt mig i den här situationen så nu gäller det bara att ta sig ur den.

Och det gick bra! Jag lät barnen springa omkring så mycket det bara går på en flygplats.

Vi tittade på julgranar, åt med jämna mellanrum och lekte med allt från våtservetter till plastglas och förutom att Hjalmar fick en hostattack så han spydde ut över heltäckningsmattan i gaten så funkade det.

När planet sedan till slut gick halv 10 på kvällen, var jag så trött att jag knappt orkade vara rädd. Hjalmar somnade, Juni pysslade och såg på film och jag tittade på klockan var tionde minut men höll ihop när planet skakade hårt av turbulensen över Tyskland.

Lite över ett landade vi och då var jag så lycklig över att vara framme och kunna gå på toa att jag tog en selfie på toaletten.

Edu kom såklart och hämtade oss med bilen

och barnen var också så glada över att vara framme. Fastän trötta…

Juni somnade i bilen så Edu fick bära henne in. Hjalmar däremot, som sovit på planet, tog en ny dag.

04.15 fick jag sedan honom äntligen att somna. Och jag tog sista bilden för dagen. 22 timmar efter första bilden på Åland. Puh!

Resten av veckan försvann kan jag säga i något sorts töcken och vi alla var lite upp och ner. Men det är lustigt hur ens hjärna fungerar. Nu börjar de jobbiga känslorna försvinna och jag kommer mest ihåg det fina.

Och ja, när vi flyger hem till jul kommer Emelina med! Jag är så lycklig för det! 😊✨

Feståret

Hej från Åland! Här går dagarna på och på lördag är vi på väg mot Barcelona igen. Det var länge sedan jag var hemma i september och vad vacker det är. Så fast jag har fullt upp med jobb och massa andra grejer som måste göras så njuter jag också. Av äppeldoften, de milda, gyllene ljuset strax innan solen går ner, den friska luften och allt annat höstmys.

Jag har alltid tyckt att den här tiden på året är så rofylld på något vis, trots skolstarten och hur alla tar tag i allting på jobbet. Det är som om naturen är lugn.

Annat är det med sommaren. Solljuset och värmen är underbar men den är så obarmhärtig på något vis. Och rytmen, allt man vill hinna med, kan kännas stressande.

Hur som helst var ju denna sommar väldigt fin och extra rolig för mig personligen. Jag var nämligen på fler fester under en vecka än jag tror jag varit på sedan Juni och Hjalmar föddes.

Fördelen med att fylla jämt är nämligen att många av ens vänner också gör det och ställer till med fest. Jag tänkte jag skulle visa lite bilder från sommarens största festvecka när Edu var på Åland och var med barnen och jag smet iväg på fest tisdag, onsdag och fredag 😉

Först ut var dessa två. Kära Ia och Dessi som bjöd in hela den gamla gymnasiegänget på bubbel och smått och gott i trädgården.

Jag älskar hur vi bor runt om i världen och typ ses två gånger per år men hur det när vi ses är som vi sågs igår. Samtalet bara plockas upp och vi

fortsätter där vi slutade.

På onsdagen sedan var det dags för bästa Johanna att ha fest.

Och vilken fest sen! ❤️ Johanna och jag bodde ihop i Uppsala när vi pluggade och vi har haft många fester ihop. Att vara där var som att färdas tillbaka i tiden och det roliga var att jag även träffade fler människor från den tiden som jag inte sett på många år.

Sedan på fredagen var det dags för min kära tvillingsyster att ha fest. Vi satte uppe och åt på deras altan och jag fick så många flashbacks från vårt bröllop som vi ju också höll där.

Det var en av sommarens hetaste dagar och folk trängdes under parasollerna ute på bryggan.

Åsa hade lagat så god mat och många av hennes vänner känner ju även jag så det blev en superfin kväll.

Janne hade kameran med och förevigade 40-åringarna. Här jag och Åsa

Och här även med Lina och Johanna.

Innan jag gick hem, hann himlen färgas rosa. Men det blev aldrig riktigt, riktigt mörkt.

När sommar blir till höst

Detta inlägg innehåller reklam

När jag tänker tillbaka på sommaren känns den som en dröm. Fastän vi fortfarande befinner oss i 30-graders värme här i Barcelona vet jag i mitt sinne att den är över och att hösten snart är på väg.

Och i år gör det absolut ingenting. Jag är klar med stränder, sol och hetta och längtar till klar luft, stickade koftor, varma teer, rutiner, serier i soffan, levande ljus och mysiga middagar.

Årets sommar var så fin, så det känns liksom som den går att leva på länge. På grund av solen som gav mig energi och värmen som fick mina axlar att sjunka. Men mest av allt för att jag fick så mycket mer tid än vanligt. Tid att för vila och tid för barnen.

Edu och jag bestämde oss i år för att absolut inte göra någonting på semestern. Det enda vi typ gjorde var att vara tillsammans, turas om att sova och handla och laga mat och så. Och det var den första riktiga vilsamma semestern på länge.

De här fina bilderna tog min kära Carro på mig när hon var på besök veckan innan vi åkte tillbaka hit. Och redan då började jag känna mig redo att hugga i och köra igång igen.

Älskar den känslan. När den kommer inifrån utan tvång.

Ifall någon undrar är den prickiga blusen och sköna byxorna från Dress Like Marie.

Dödsångest, jämna år och en tjejmiddag

Vet ni? I år fyller jag jämnt! Om enbart två veckor fyller jag 40 år! 🙈😬☺️

Jag kan knappt förstå att det är sant och jag har lite kris måste jag erkänna. Inte över att livet borde vara annorlunda på något sätt. Att jag känner mig gammal som 40 år. Att jag borde göra mer eller annorlunda saker. Inte alls!

Jag är supernöjd över hur mitt liv ser ut och känner så stor tacksamhet över så många saker.

Jag är frisk, jag har fått två friska barn, jag har en partner som älskar mig och är fin mot mig, jag känner glädje och passion över en massa olika saker i mitt liv, mina föräldrar, syskon och deras familjer mår bra, jag får vara min egen och jobba med det jag vill, jag får nya insikter, jag känner att jag utvecklas och lär mig nya saker hela tiden och jag har så, många fina människor i mitt liv.

Min 40-årskris är därför inte någon livskris utan snarare en dödskris av något slag. Jag vill att det här underbara livet ska fortsätta så här för alltid!

Men ångesten kring livets höjdpunkt och ålderdom dyker upp i mitt huvud. Liksom tankar kring den okända framtiden och allt annat som kan göra en mörkrädd men som inte går att styra.

40 är det nya 30, säger folk runt omkring. Eller att många i vår generation kommer att leva i 100 år. Jag vet inte. Kanske är det så? Kanske inte? Ibland känns det som om det är något som människor i alla tider med åldersnoja och dödsångest försökt intala sig själva.

Oavsett ” Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva!”

Det är det som jag tar med mig till mitt nästa årtionde. P.O Enqvist citat om att ta tillvara på den tid man har. Om att inte fokusera på framtiden och döden. Utan på livet och det jag har, känner och upplever precis just nu.

På självaste födelsedagen blir det därför storfirande med min kära tvillingsyster som också fyller 40 år såklart! Tillsammans med mamma och pappa och storasyster Renee och våra män och våra barn.

Vi ska ses i Stockholm och ha det lyxigt och fint.

Och under resten av året har jag spridit ut firande med goa vänner. Jag är för trött av vaknätter och spring efter två småttingar 😉 för att ha en stor fest, men mysiga stunder i små konstellationer känns helt perfekt. Att få sitta ner en stund, bara vara, ha tid prata och njuta av god mat och ett glas vin är nämligen det jag önskar mig allra mest just nu.

Här är några bilderna är från i somras när jag bjöd in till tjejmiddag på Åland och firade lite grann med alla fina där som jag tycker så mycket om och ofta saknar.

Jag bjöd på små tapasrätter, grillat och en stor pavlova med massa bär. Och vi satt ute hela kvällen och

bara pratade och hade det mysigt.

Lina, Åsa och Anna var där.

Heidi, Lisa och storasyster Renee.

Lotta och Emelie och Heidi

Och Carro, Tiina och Anna.

Här är en kort filmsnutt också ifall ni vill se.

Kram på er alla som kom! ❤️

Plötsligt har jag en stor tjej på 4 år

Jag tänkte jag ska berätta lite för er vad vi gjort i sommar. Största höjdpunkten när vi nästan precis kommit till Åland var Junis födelsedag.

Tänk, jag har redan en stor tjej på fyra år! Min Juni. ❤️ Det är som alla säger. Det har gått så fort. På samma gång känner jag mig nästan som att åren före henne var som i ett annat liv.

Eftersom hon är född den 6 juli, mitt på sommaren, har vi hittills firat alla hennes födelsedagar på Åland. Så även i år, men det så fina denna gången var att Edu kom dagen innan

tillsammans med hans mamma, Junis farmor. När man lever som vi i två världar, saknar man alltid någon, men i år på Junis födelsedag hade hon bägge världar tillsammans och det gjorde mig så glad.

Födelsedagen började med frukost på sängen och

Och sång och presenter och kramar av både mormor och farmor

morfar och Hjalmar

Och jag och Edu förstås.

Sedan var det dags att fixa tårtan

och dekorera fint. Sommarens värme hade ännu inte kommit då men det var ändå uteväder med en somrig känsla i luften.

Och mitt i allt var kalaset igång.

Farmor, moster Renee, mormor och Heidi

Min farmor, morfar, moster Åsa, Lina och moster Renee.

Heidi, Johan och gudmor Carro.

Pappa och farmor

Alla kusiner, Johanna, Hanna, Nora och många fler som inte fastnade på bild.

Så himla fin dag och bästa kärleksfulla starten för vår långa, härliga sommar på Åland.