Dagis på Åland

Barnen har gått på dagis här på Åland i ungefär en månad nu. Det här bilderna är från första dagen. Vi hade bara bott här i tre veckor då och precis fått alla grejer på plats i huset som vi hyr.

Jag var jättenervös hur det skulle gå med jättejobbiga lämningar med mig i bagaget från Barcelona. Juni hann ju gå ett år på dagis där och det var så tufft i början. Där har man sällan en inskolningsperiod och jag var bara tvungen att direkt första dagen släppa av Juni vid porten utan att veta mycket om hur hennes liv såg ut där inne. 

Ifjol från september fram till jul grät Juni varje dag vid lämningen. Jag försökte visa mig lugn och trygg inför henne, men efter att hon klamrat fast vid mitt ben och jag varit tvungen att gå ändå, satt jag mig ner framför datorn på mitt co-workingställe och grät. 

Allting blev helt okej sedan efter jul. Juni började trivas, fick vänner och lämningarna gick bra. 

Men jag är så glad att vi fått en helt annan upplevelse här. För det första på grund av inskolningen. I tre dagar var vi med hela dagarna och sedan trappades det av sakta och lugnt. Och bara att få vara med på det viset hjälpte så mycket, att få se hur deras dagar ser ut, vem de är med, vem de leker med och vad de gör. 

Och jag såg att de hade det bra på sitt dagis. Jag kände verkligen det. Stämningen är lugn och omhändertagande och barnen blir sedda. Juni sade häromdagen att det nästan känns som hemma att vara där och det måste ju vara ett bra betyg. 

Jag har ändå lite ångest som vanligt. Nu mest över att vi måste lämna dem rätt så tidigt på morgonen så att både Edu och jag hinner till våra jobb och istället kan hämta dem lite tidigare. Men fastän det är saker som jag funderar kring och klurar på hur vi ska göra dem på bäst sätt, så har jag en helt annan grundtrygghet i att de har det bra där och det hjälper oss alla så mycket. 

Hjalmar som aldrig gått på dagis förut har varit så himla nöjd och enbart varit ledsen vid lämning ett par gånger. Jag tror det beror på att han trivs där, men jag tror det också beror på att han kan känna att jag är lugn.

Det är lustigt hur det fungerar på det viset. 

Korvstoppning och middag med Liz

Det är så roligt för Edu har totalt gått igång på att vi numera har ett stort kök. Han älskar ju att laga mat och i Barcelona är vårt kök litet som en garderob.

Jag tror han även har någon slags omedveten instinkt att laga mat så att vi ska ha för den långa, mörka vintern.

Bilderna ni ser här är från hans korvprojekt. Han vill göra fuet, alltså en slags lufttorkad chorizo, som är svår att få tag på här. Vi har specialbeställt korvskinn från Kantarellen, en stor mataffär här på Åland, och korvstoppnings-maskinen är inhandlad i Barcelona. Jag ska hålla er uppdaterade på hur det går.

Förresten ni som bor på Åland, missar väl inte mina favoritrecept på söndagar i Ålandstidningens e-tidning. Varje söndag skriver jag om mat och tipsar om olika recept och kokböcker jag provat på. Middag med Liz, heter sidan.

Sommarbilder att spara i höstmörkret

Hej! Det ösregnar ute och imorse var det så kallt att jag var tvungen att ha mössa under cykelhjälmen. Jag är glad att vi hann få lite sommar här på Åland och i huset, fastän vi kom hit först i slutet av juli.

Jag sitter nu och tittar på bilderna och det ser väldigt somrigt ut.

Allra lyckligast har vi nog varit över att ha en egen trädgård. För alla er som bott i lägenhet, vet hur bökigt det är att släpa ut vagn och barn och allt när man bara vill ut och få lite frisk luft. Jag njöt SÅ mycket i augusti över att kunna bara öppna dörren och kliva ut, ta en kaffe på altan medan barnen sprang omkring. Och Edu som aldrig i hela sitt liv bott i hus, tyckte det var så himla härligt!

Jag älskad även de här bilderna av Edu. Han hade just kommit fram, vädret var toppen och vi var hem till Åsa och Stefan och njöt så av att ett delmål var avklarat på vår resa.

I samma veva fyllde även Malva år och eftersom Juni inte blivit firad av släkten här på Åland så körde Malva och Juni ett gemensamt kalas – fjortonåringen och femåringen! Det var första gången vi alla var samlade sedan vi kom hem och jag minns att allt kändes bra men så overkligt.

En dag kom min vän Tone över och hälsade på med Niklas och deras son. Vi har både jobbat och bott ihop men inte setts på fyra år. Hon bor numera i Stockholm. Det var roligt att mitt i all kaos träffa dem och uppdatera varandra på våra liv.

Ett annat kärt besök var Emelina, vår klippa i Barcelona. Barnen var så glada över att se henne på Åland. Jag med! ❤️

Sedan innan våra grejer kom, åkte vi även några dagar till Enklinge till mamma och pappas skärgårdsställe. Så mycket nordisk sommar med fiske, båt och blåbär. Vi hade det så fint men jag var inte riktigt där än minns att jag kände mig så upp och nersläppt. En känsla som sakta, sakta börjar försvinna.

Snart oktober och 2 månader på Åland

Hej på er! Hur är det? Häromdagen kom en bloggläsare fram till mig i parken och sa att hon var så glad att jag inte slutat blogga trots att vi flyttat till Åland. Tack fina du för att du kom fram. Jag fick sådan pepp! ❤️

Edus mamma har varit här i nästan två veckor och allt har varit så höstmysigt och fint med Skördefest, skogspromenader, eld i öppna spisen och familjemiddagar som avlöst varandra.

Men det allra bästa har varit att världarna fått smälta ihop lite. Det känns som alla mått bra av det.

Denna vecka har jag en vanlig jobbvecka och rätt så fullt upp men jag vill försöka ta vara på de små stunderna av vila och göra saker med fina människor jag tycker om. Det känns så viktigt att inte allt bara fylls med en massa måsten.

Den första grejen jag ska göra är att inte försöka ha en lång lista över saker att göra på kvällarna. Jag vill komma hem och bara vara med barnen och Edu, se på tv och kanske ta en kvällspromenad. Det räcker. Inget mer.

Ny dag. Ny vecka.

Jag värdesätter så mycket helgerna just nu. Med ett mer regelbundet jobb och bägge barnen på dagis för första gången är jag tillbaka i ett mer rutinmässigt liv. Förr smälte allt ihop mer, både ledigheter och jobb, och jag har inte riktigt bestämt mig vad jag gillar bäst, men helt klart är att jag numera älskar fredagar!

Och helgen. Speciellt om vi mest bara är och Hjalmar vill krypa ner i sängen, som här ovan, en gång till, efter frukost, och bara gosa. Det är också så mycket med det här att ha hus som vi njuter av just nu eftersom vi som familj aldrig haft det tidigare.

Jag älskar sovrummet med ljuset som silar in utifrån. I Barcelona hade vi inget fönster och nu njuter jag så av att kunna ligga i sängen och läsa i naturligt ljus. En annan sak är vår öppna spis. I helgen när det blev lite kyligare ute eldade vi både tidigt på morgonen och sent på kvällen. Det är nog en av de mysigaste sakerna jag vet.

Och sakta, sakta kanske vi börjar landa lite, även om det fortfarande känns så ovant att bo här igen. På onsdag kommer Edus mamma hit och ska stanna i stan två veckor. Det ska bli så fint. Och bra för oss alla, tror jag, att världarna möts lite.

I veckan har jag annars fullt upp. Flera skrivjobb, förutom mitt vanliga kontorsjobb som copywriter. Jag måste komma ihåg att fakturera och nu har jag mitt bokmanus på en första genomläsning. Så spännande! Och nervöst! Jag vill också hinna fixa allting extra fint hemma tills Rosa kommer och så har jag några lunchdejter. Ja, ni hör! På samma gång känns det viktigt att det blir mindre stressigt den här veckan, så jag har försökt planera in tid för att bara vara. Hur går det för er?

Hoppas er vecka börjat fint. Puss! ❤️

En fin födelsedagshelg!

Hej på er! Hur har ni det? I helgen fyllde jag år och jag gjorde så många roliga saker att jag både känner mig trött och glad.

Det var första gången på åtta år som jag befann mig hemma på Åland och kunde fira med hela familjen och med Åsa och jag blev så rörd igår när jag såg alla samlade hemma hos oss att jag nästan började gråta.

Det är en speciell känsla att kunna bjuda hem till vårt hem här. Under så många år har jag träffat familj och vänner ute på stan eller hemma hos dem när jag varit på besök. Många har visserligen varit och hälsat på i Barcelona men det är en mycket speciell känsla att ha ett hem här.

Och det blev verkligen en social helg. Redan på fredagkväll kom Carro och Johan hit från Sverige och stannade hos oss hela helgen. Eftersom det mest regnade, lagade vi en massa mat och bara hade det mysigt. På lördagskvällen kom sedan även Åsa, Lina och Johanna över på lite vin. Vi eldade i spisen och hade så fint.

Sedan igår på själva födelsedagen var Edu och barnen så himla gulliga och kom och väckte mig med frukost på säng. Eller jag vaknade med Hjalmar kl sex som vanligt och gick sedan och la mig igen och så kom de och sjöng och allt.

Juni hade gjort en massa kort och teckningar. Hihi! Hon älskar födelsedagar lika mycket som jag.

Vid lunchtid åkte vi sedan till Eckerö och åt på Bodegan i Käringsund innan vi skjutsade Carro och Johan till färjan. Jag har aldrig varit där innan men det var så himla fint med utsikten över vattnet och de fina sjöbodarna. Och jag kan verkligen rekommendera deras fish & chips.

Sedan var det bara att åka hem och ställa sig och kocka. Hela närmsta familjen kom över på middag. Totalt 16 pers. Lite stressigt blev det att få all mat klar i tid men en riktigt bra kväll blev det.

Nu ska jag snart sluta jobba och åka hem till barnen. En trött måndag, men det var ett tag sedan jag kände mig så uppfylld av kärlek, god mat och goda vänner. Hoppas er vecka börjat bra! ❤️

Den stora flytten

Oj, vilka veckor! Idag är det lite över en månad sedan vi flyttade från Barcelona till Åland och det har varit en berg-och dalbana med alla olika slags känslor av sorg och saknad och glädje och upprymdhet.

Varje kväll har jag tänkt nu ska jag blogga. Sedan har jag varit så trött och tänkt att jag gör det imorgon. Och så på morgonen har jag tänkt:” Jag gör det ikväll”. Och så vidare.

Så nu skriver jag här i realtid och tänker att det är bara att köra igång. Jag tror nämligen jag mer en någonsin behöver den här kanalen, för att skriva av mig och för att dokumentera alla förändringar. Allt känns nämligen så intensivt nu…och jag vet hur det brukar vara med sådana tider, man minns de knappast sedan.

Och jag vill kunna minnas. Och berätta för barnen. Juni tror jag kommer att komma ihåg. Men Hjalmar kommer bara få höra den här flytten som en historia som skapas här och nu.

Hur som helst. På det stors hela mår vi bra. Jag skriver detta från soffan i vardagsrummet i vårt hus på Klinten. Vi har ett hus! Kan ni fatta! Ibland har den drömmen varit så stor för mig. Och nu har vi det. I alla fall till låns. Vi hyr huset av en gullig familj som bestämde sig för att åka till Spanien ett år. Så vi har nästan bytt liv med varandra. Även om de är på Kanarieöarna och inte tagit över vår lägenhet i Barcelona. Där ska istället Edus bror och hans familj flytta in om några veckor. Det känns bra på så många vis.

Nu är klockan 06.30 på morgonen och Juni och Hjalmar bredvid mig och äter mackor till frukost. Snart ska jag cykla till jobbet. På det viset har även ett nytt slags liv börjar för mig. Men det tar vi en annan dag.

Barnen ska senare vid niotiden till dagis. Edu går med dem dit i dubbelvagnen genom skogen. De räknar sniglar på vägen.

För Juni är det ett nytt dagis med nya barn. Mitt mammahjärta hoppas hon ska känna sig hemma med alla snart. För Hjalmar är det första gången han går på dagis. Jag var så orolig för det men inskolningen gick alldeles utmärkt. Kanske för att jag känt mig så trygg den här gången. Med dagiset, med personalen och med att de har det så bra där. De är omhändertagna av varma armar och famnar.

Många frågor har dykt upp från barnen nu när vi landat lite. Bägge saknar att bo med mormor och morfar som vi alltid har gjort när vi varit på Åland. En grej jag inte tänkte på att det skulle reagera på, men så klart det är ju vad de är vana vid.

Jag försöker förklara att nu ska vi skapa vårt eget hem. Och dag för dag känns faktiskt allt mer hemma. Juni förklarade det vi alla går igenom så bra häromdagen. Hon sa: ” Jag har aldrig haft ett sådant här liv. Jag tror jag gillar det, men jag måste bara få vänja mig först.”

❤️

Att våga följa med dit livet tar en

Då. Nu för många år sedan.

Jag har aldrig känt mig så ensam. Jag duschade och lyssnade på radion. För värmen och sällskapets skull.

– Jag orkar inte mer nu, sade jag till min vän Carro. Det kommer aldrig att bli någonting. Livet kan vara fint ändå. På egen hand. Och det var så skönt att hon varken försökte trösta mig eller säga emot.

Jag och Edu hade träffats tidigare och fastän det hade känts bra från första stund, hade en massa problem dykt upp. Aldrig mer komplicerade relationer, frågetecken och jobbiga spel, var det enda jag var helt säker på. Hellre ensam.

Jag satt på jobbet sent på kvällen när Edu ringde på Skype. Vi hade inte hörts på ett halvår och jag tvekade att svara. Snön vräkte ner utanför fönstret och det var kolsvart ute. Jag var helt ensam på redaktionen.

Hans pappa hade dött. Han hade varit förtvivlad. Och han hade blivit trött på sin egen rädsla.

– Kan jag komma och hälsa på dig, sade han.

– Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar mer.

– Jag förstår, sade han. Och jag visste att han på riktigt gjorde det. Mer än någon annan.

Så jag lät honom komma.

Vi började höras på Skype igen. På morgonen. Mitt på dan och innan vi gick och la oss. Han kom och hälsade på mig. Jag for och hälsade på honom. Och plötsligt kändes ingenting komplicerat längre.

Vi lagade mat i varandras kök, spelade favoritlåtar på Spotify för varandra och jag åkte bak på hans moppe genom ett varmt Barcelona och kikade upp på alla vackra balkonger. Skulle jag kunna bo här? För den frågan var oundvikligt. Skulle vi ha en framtid tillsammans måste en av oss flytta.

Och ganska snart, efter jag kommit över all min ångest över att överge min familj, mina vänner, mitt jobb på tidning och hela den sociala tillhörigheten jag skapat på Åland, så var det bara så. Barcelona. Det fanns inget annat, det måste bara bli så.

Det var i början av september, några dagar innan min födelsedag, som jag landade med min kappsäck. Och vi tog det lugnt till en början.

Jag frilansade, klurade på idéer, gick med i nätverk, skrev hemma och på kaféer och var så glad när jag fick det att rulla. På kvällarna prövade jag nya tapasbarer, träffade nya människor, pratade i timmar på mysiga torg och njöt av Barcelonas höst full av solsken.

Jag kunde bara några enstaka ord på spanska och enbart prata i presens. I efterhand måste det ha låtit helt galet, men jag tog mig fram på något vis och glömde bort att skämmas över det.

Första gången jag blev riktigt rädd över mitt beslut var långt senare, när det var jag och Edu på riktigt.

Jag var gravid med Juni och med sina händer på min mage hade jag Edu att dyrt och heligt lova, att om jag en dag kände mig olycklig, skulle vi flytta från Barcelona.

För det är en sak att vara på äventyr i ett främmande land. En annan sak att föda och uppfostra ett barn på en plats där du inte har någon familj, där allt doftar annorlunda, görs på andra sätt och där du själv aldrig varit liten och därför inte vet hur det känns att bo där som ett barn. Det krävs tålamod. Det krävs mod. Och det tog länge innan jag förstod det.

Jag gick förberedande förlossningskurs på spanska, födde Juni på Åland, skrev personporträtt till tidningen på nätterna, började pendla fram och tillbaka mellan Åland och Barcelona. Två månader här. Två månader där.

Jag var en nyfödd mamma med helt andra prioriteringar än förut. Jag var lite orolig, lite osäker, lite ensam, ganska trött och så stolt och lycklig över min lilla bebis i min famn.

Här fanns inte några föräldragrupper. Mammor börjar jobba redan efter fyra månader. I parkerna träffade jag mor-och farföräldrar som läste tidningen med ena handen medan de gungande sina barnbarn med den andra. På samma gång älskade jag att allt var så annorlunda. Storstadssurret runt omkring mig, alla nya ord på spanska som hade med barn att göra, friheten i frilanslivet, helger på stranden, de långa familjeluncherna, att få vara någon långt bort från enbart en yrkesidentitet.

Jag befann mig utanför eller mitt emellan två länder på något konstigt vis och därför även vid sidan av så många krav. På gott och ont såklart. Men frihetskänslan det gav mig tar jag med mig.

När Hjalmar kom tillbringade mer tid hemma i lägenheten med barnen. Alla vaknätter, tröttheten och projektet att ta sig ut på stan med dubbelvagnen. Men jag hade också vant mig med mitt nya liv och hittat rutiner jag trivdes med och min egen lilla grupp av personer som jag visste att jag kunde vara mig själv med.

Jag började släppa taget om det jag längtade till. Jag tittade på vad jag hade nu. Jag började äntligen göra det och jag ammade hela nätterna och sov nästan ingenting och vinter blev vår och sommar och en dag kändes inte Barcelona som borta längre, utan också som mitt hem.

Jag kan inte säga tidpunkten när det exakt hände. Men det började med en vän. Det ska jag aldrig glömma. Det var så mitt lilla liv växte. Med bästa Maria och fina Noemi. Kerstin. Malin. Nicole, Camille och Magalie.

Och vet ni, det är sant som de säger. När man släpper på motståndet börjar saker att hända. Jag tror verkligen på det nu.

Sju år har gått. Sju år i detta land som blivit en del av mig och vem jag är och som gett mig så mycket.

Och här sitter vi nu i vår lägenhet med flyttlådor och ett nytt 1-årigt hyreskontrakt i ett annat land.

Jag släppte taget, hittade hem och vårt liv tog en helt ny riktning. Igen.

Ett jobb försvann. Två nya dök upp. Sedan hus och dagisplatser på bara några sekunder.

Allt har den senaste tiden pekat i riktningen dit vi är på väg nu. Och med darrade händer och tusen fjärilar i magen har vi nickat och letat upp vår väg.

Edu har slutat på sitt jobb, vi har hyrt ut vår lägenheten och Juni har sagt hejdå till sin förskola.

Ibland känner jag att jag inte hänger med, ibland känner jag mig euforisk och så förväntansfull. Ibland känns det läskigt och nostalgiskt men jag vet att det bara är att följa med.

Dit livet tar en.

I lördags fyllde Juni 5 år

Och om två veckor flyttar vi till Åland.

Jag flyttar bort

Och jag flyttar tillbaka.

Jag börjar om på nytt.

För allt kommer vara detsamma

Och inget kommer vara sig likt.

Men det handlar inte bara om mig själv längre.

Nu handlar det om en hel familj.

Vilket absolut är det allra bästa som Barcelona gett mig.

Utan denna högljudda, varma, levande, stad full av livets smaker hade inte Edu, Juni och Hjalmar funnits i mitt liv.

Och jag kanske fortfarande hade känt mig ensam. Eller inte.

Jag vet bara att mitt liv sett helt annorlunda ut och jag är så himla nöjd och lycklig över hur det exakt ser ut precis just nu! ❤️

Dagarna som går och blir till ett liv

Dagarna rusar på och idag är första maj! Jag kan knappt tro det! Jag har så mycket att berätta för er och bilder att visa och det känns så tråkigt att jag har så lite tid för bloggen just nu.

Jag har bloggat i över 10 år och bloggen har alltid varit min kanal för att få uttrycka mig själv vad som pågår och det känns så tråkigt att inte ha tid, men just nu går mesta av min extra tid till romanen jag skriver på. Det måste bara vara så.

Dessutom händer mycket i vårt liv. Jag ska berätta snart…

Hur som helst vill jag ändå säga hej och visa lite saker vi gjort den senaste tiden.

Hoppas ni alla mår bra! Kram! ❤️

Det har ju varit påsk och vi var hemma på Åland. Här kommer lite bilder från det.

Jag flög ensam hem med barnen och det var första gången Hjalmar hade eget säte, eftersom han nu är över två år. Dyrare men så skönt. Och här kommer bästa tipset: ta med torr lera från Tiger. Juni och Hjalmar kan sysselsätta sig med det i nästan en timme och leran varken fastnar eller kladdar.

Första dagarna hemma hos mamma och pappa var det snö på marken och Juni till och med byggde en snögubbe. Men sen kom solen och värmen och vi hade så himla fina dagar och gjorde saker som vi allting gör när vi kommer hem på besök, som nästan blivit tradition.

Som att steka plättar med morfar

Och att direkt springa ner till moster Åsa och hoppa på studsmattan.

Vi hade också allmänt kaos. Vi alla blev sjuka och vi kunde knappt träffa någon de första dagarna pga av smittorisken. Ändå fick tyvärr de flesta runt omkring oss våra baciller 😔

Och jag, Juni och Hjalmar fick en 10 dagars antibiotikakur mot halsfluss, streptococker och öroninflammation. Läkaren bara skakade på huvudet när han såg oss.

På nätterna sov jag knappt med en hostades Hjalmar som hostade tills han spydde och så vidare.

Men nu när jag tänker tillbaka på påsken tänker jag mest på det fina. Det är lustigt hur hjärnan funkar på detta vis.

Jag tänker på

Juni och Hjalmar som fick tag på mitt läppstift och klädde ut sig till påskkärringar

På pizzakvällen hos Åsa när vi barnen lagade sina egna pizzor och jag och Åsa skålade i rosa cava.

På när Hjalmar hittade en hatt och lekte att han var cowboy på Junis rygg

Och på när Carro och Johan kom och hälsade på över dagen och vi åt påsklunch ute på en filt på altan och fikade och myste på Bagarstugan och Hjalmar kände sig så hemma att han somnade i soffan.

Sedan när vi frisknar till lite grann fick vi även några riktigt fina dagar på Enklinge tillsammans med hela “la Familia”men det berättar jag mer om imorgon.

Idag är första maj och Edu är ledig och jag ska passa på och skriva lite mer. ❤️