Hej! Hur är det med er? Jag sitter hemma i soffan och jobbar. Juni och Hjalmar leker runt omkring oss. Allt känns så overkligt, precis säkert som för er alla. Ibland minskar min oro och sedan kommer det en våg att rädsla igen.

Edu och jag jobbar i skift hemma. Två timmar han, två timmar jag och så turas vi om att ta hand om barnen. Vi tog det beslutet redan i fredags förra veckan när vi fick reda på att vi bägge skulle jobba hemifrån.

Jag har en kronisk autoimmun-sjukdom och jag är orolig att jag hör till riskgruppen. Vi försöker därför träffa så få människor som möjligt och inte heller barnen har varit på dagis sedan i torsdags förra veckan.

Jag har också samlat ihop allt pyssel-material som vi har här hemma och köpt lite nytt så nu borde det räcka i några veckor nu. Juni gick igång idag på att måla egna påskägg. Mitt i alla det hemska är det så skönt att vi är tillsammans alla fyra i familjen. Jag tänker så på alla som bor ensamma, hur svårt det kanske känns.

I nedre våningen har vi gjort ett kontor och det fungerar rätt okej. Det är nästan som om vi “går på jobb” när vi går en trappa ner. Jag är ju väldigt van sedan mina frilansdagar att jobba hemifrån så på det sättet känns allt normalt. Jag gör som jag alltid gjort Kliver upp, äter frukost, duschar och klär på mig som om jag skulle ha haft ett vanligt kontor att gå till.

• 

Fast ingenting på inget vis är normalt. Jag är ändå så tacksam att vi har naturen, att vi kan gå ut i den och att det går mot ljusare tider och luktar vår ute.

Vår familj och vänner i Barcelona sitter hemma i trånga lägenheter utan ens en balkong och får inte gå ut förutom att handla mat. Det är framförallt så jobbigt för de äldre och barnen som nästan klättrar på väggarna och inte förstår vad som håller på att hända.

Att i jämförelse kunna gå ut i trädgården, peta lite i landet,

gunga, andas frisk luft

och leka affär i trädkojan är så otroligt befriande.

Vad kommer att hända? Hur kommer världen se ut om en månad? Det finns så många frågor och inga svar. För ingen vet. Och det tycker jag är det allra mest skrämmande och stressande. Osäkerheten. Jag söker tröst i att krama på Edu, Juni och Hjalmar så mycket det går, ringa de jag älskar och läsa kloka ord.

Häromdagen läste jag dessa rader som jag tyckte var så fina. Hoppas de också tröstar er.