Heidi har varit här i helgen. Så fint att se henne efter allt som hänt. Våra dagar har varit skönt långsamma. Hängt med Lina, fikat, badat bastu, ätit gott, promenerat i regnrusk och vi har pratat och pratat, om det Edu varit med om och det vi varit med om som stått vid sidan om. I söndags vinterbadade vi till och med på Lilla holmen. Jag ser helt galen ut på bilden, men det var skönt. Speciellt efteråt när det kändes som blodet rusade upp genom hela kroppen.
Jag har som plan att få i mig lite inspiration varje dag. Jag tänker det ska ska lugna ner alarm-stadiet i kroppen och blåsa bort stressen. Därför ställde jag mig och gjorde spökmuffins till Junis Halloween-konsert på musikinstitutet igår. Man kan tycka att det är just sådant saker jag borde undvika att göra just nu. Petiga saker som tar tid. Men det gjorde mig glad. Och Juni och Hjalmar var så peppade på att hjälpa till. En liten stund kände jag inspirations-kicken. Ett flow. Flöde. Ibland tänker jag att jag borde jobba med mat istället för med ord. Eller i alla fall kombinera de två sakerna på något vis.
Hej på er! Hur har haft det? Jag känner att jag precis kommit in i rutinerna igen efter ledigheterna. Det var inte heller så länge sen vi kom hem från Barcelona, där vi var över nyår och trettondagshelgen. Trots pandemin, oro, rädslor, test och restriktioner var det så himla fint att vara där och se alla.
Här är några bilder från vårt fredagsmys där sista helgen innan vi åkte hem. Vi befann oss i våra gamla kvarter, lekte i parken, fikade och åkte sedan hem till Noemi och Sofia där vi fick pizza och cava. Då kände jag mig så lycklig. Att liksom få ha vardag där igen och vara med våra vänner. Att få känna att livet där och vännerna finns kvar. Trots avståndet. Det är viktigt för mig.
Nu när vi är tillbaka här hemma igen, ler jag åt minnet. Det ger mig energi. Och jag kan på något konstigt vis nästan njuta ännu mer av livet här, för jag är påfylld av det som de andra livet också ger mig. Det verkar som jag behöver bägge två för att vara hel.
Det jag mest slogs av när vi var nere där över nyår och trettondagshelgen var ljuset. Och vet ni, nu börjar jag tycka att det ljuset även börjar synas här.
Det finns hopp. Vi går mot ljusare tider. Jag känner det.
Vi är alla lite sjuka och vabbar för fullt. Renovering här hemma är ännu inte helt klar och nu vill jag bara få de sista detaljerna på plats och börja julmysa. Första advent är så tidig i år, så nu är det är bara att köra igång för fullt, tycker jag.
Igår lagade jag saftglögg till barnen som medicin mot halsont. Juni sa att det kändes som julafton. Hjalmar börjar klura på sin önskelista.
Jag har mörka ringar under ögonen. Tror det är november. Ändå börjar jag alltid oro mig. Kanske är det bara åldern, att det är så här man ser ut nu.
Funderar om jag ska ha en röd julstjärna i vardagsrumsfönstret i år eller en vit. Himlarna är så vackra på kvällarna. Önskar jag skulle få se norrsken, men kanske är det lite svårt i stan.
Vad fort det gick. Snart är det november igen. Vi hade hoppats kunna åka ner under hösten till vår familj och vänner i solandet, men nu ser läget i Barcelona och ja i hela Europa mörkt ut.
De pratar om att stänga ner på nytt i hela Spanien eller i alla fall ännu kraftigare restriktioner och jag lider med dem. Vill inte att de ska bli sjuka. Vill inte de ska lida av instängdheten.
På samma gång fortsätter vår vardag här. Jag går en kurs just nu i content strategi på Berghs. Den handlar mycket om att hitta de spännande historierna bakom allting. Något jag verkligen tror att jag kommer att kunna använda i mitt jobb sen.
Det är bara en månad kvar tills jag ska köra igång på Fredsinstitutet på allvar och jag försöker ta tillvara på tiden; gå kursen, skriva de sista på mitt romanmanus så jag äntligen ska våga skicka in det, men även bara vara och njuta och sänka rytmen lite.
Jag har insett att jag har så svårt för att säga nej för jag alltid vill så mycket. Men att det även handlar om prestationskrav. Det är svårt att tillåta sig bara vara, utan att göra någonting och ändå känna sitt värde.
Jag tänker att de flesta av oss här uppe i norr kämpar med det. Även i söder såklart men jag kan sakna det mer tillåtande tillståndet i kulturen där. I alla fall uppfattade jag det så.
Få frågar där vad folk gör och jobbar med för det är inte i vad som är mest intressant för dem, utan mer vem de är och tycker och tänker om ALLT i livet. Här är vad du jobbar med så stor del av din identitet, kan jag tycka. För stor.
Och att tillåta sig själv att bara vara är så viktigt. Mest av allt för att det är under sådana stunder som livet faller på plats. I alla fall för mig. Allt blir tydligare/klarare när jag får gå runt och skrota utan planer och konkreta mål. Dessutom blir jag gladare. Och roligare!
God morgon! Hur har ni det? Hoppas ni mår bra. Jag börjar äntligen vakna upp ur Corona-utmattningen när allt bara handlade om att försöka jobba och ta hand om barnen samtidigt. Städa, tvätta, laga massor av mat och allt annat praktiskt. Jag var så trött ett tag att en morgon råkade jag sätta dubbla blöjor på Hjalmar. Nu har jag små pauser av andrum. Pauser som jag bara kan sitta och stirra framför mig. På ett skönt sätt. Och sommaren är äntligen här. Jag njuter så av allt i år. Varenda kaffe ute i trädgården. Varenda blomma och framförallt ljuset. Att sitta uppe länge och läsa bok utan lampa.
Jag jobbar fortfarande hemifrån men nu är det bara jag. Edu är tillbaka på sitt kontor och barnen på dagis. Igår var jag till med mina fina kollegor till Eckerö där Mari bor och åt lunch. Så roligt att träffas i riktiga livet igen. Och det var så himla somrigt att sitta ute i hennes trädgård och äta lunch och höra hur fåglarna kvittrade. Den känslan av sommar vill jag försöka ha i mig varje dag i mig.
I juli får jag semester och vi funderar väldigt mycket på hur vi ska göra. Edu längtar så hem just nu och barnen efter farmor, farbror och kusinerna. Spanska gränserna ska öppna 1 juli så kanske ska vi försöka ta oss ner. Frågan är bara hur. Vi får se.
Jag har saknat att blogga och er här. Vi hörs snart! Stor kram! ❤️
Jag är så himla pepp på att vi har trädgård i år för typ första gången i hela mitt liv. I alla fall en egen. Jag drömmer om att odla kryddor och örter av olika slag, morötter, sockerärter och nypotatis. Tänk, att ha egna nypotatis! Med smör på!
Jag drömmer också om att ha vackra blommor. Tänk, att kunna plocka in en fin bukett när du vill. Eller sätta sig ute på kvällarna och känna doften av dem. Nu håller jag därför på att förodlar och fixar för fullt.
Jag kan egentligen ingenting. Det måste jag erkänna. Men jag läser på olika bloggar och ser på allt från Youtube-videor till Trädgårdstider på SVT. Kanske misslyckas jag totalt. Kanske kommer jag inte få ett enda litet hjärtblad att sticka upp, men oavsett så tycker jag detta projekt är jätteroligt. Och att involvera barnen i det. Och det är ett projekt jag verkligen behöver just nu för att sätta tankarna på något annat.
Ni får följa med och ser hur det går.
Hemma. Det blir mycket tid hemma nu. Jag är därför så glad att jag trivs så bra i vårt hem, även om det inte är vårt hus, så har vi gjort det till vårt hem med våra grejer och våra små detaljer i form av minnen och föremål både härifrån och Barcelona.
Allra mest är jag så förtjust i vår matta, som jag köpte förra våren i Barcelona. Då visste jag redan att vi skulle flytta hit och jag ville så gärna ha ett minne därifrån som skulle finnas med i vår vardag. Det blev mattan som jag hittade i en liten orientalisk mattaffärer i Gracía.
Åh, Gracía. Jag tänker ofta på dess gator nu och hur de ligger helt öde och på mina vänner som bor där och som är tvungna att hela tiden stanna inne. Vi rings så ofta vi bara kan och de försöker hålla humöret uppe även om de förstås är väldigt påverkade av situationen.
Min vän Nicole som är ensamstående mamma med en 4-åring och som bor i en charmig men liten lägenhet mitt i Gracía är min stora hjälte. De springer upp och ner i trapphuset för att träna konditionen och dansar framför videor på teven. Imorse skickade hon mig detta meddelande. Något lite fint mitt i allt elände:
”I just opened the window and you would think I was in the middle of the woods instead of the city. It was like a blast of fresh mountain air. After two weeks of almost no traffic and two days of rain. I don’t think the air has ever been cleaner here. ”
Hej på er! Hur har ni det och hur var helgen? Vi gjorde en utflykt som vanligt för att få frisk luft och miljöombyte. Denna gång var det av till stadens friluftsområde på Järsö. Det var så vårigt och fint där och så härligt vid havet.
Det är så roligt för Juni och Hjalmar. Ja, hela familjen håller på förvandlas till en hel hög med friluftsmänniskor. De rör sig lätt mellan bergknallar och på snåriga stigar och det är så härligt att se. Och ibland slås jag av kontrasterna igen. Hur vårt liv ändrats så fort. Det var nämligen inte så länge sedan vi knallade ner för den stora trafikerade gatan Pi Maragall på helgerna. Fullt av avgaser och aldrig tyst. Men det hade också sin charm med alla uteservering och solen som alltid värmde så skönt i ansiktet.
På tal om förändringar börjat de bli en del av vardagen nu. Det känns som om det har hänt SÅ mycket på ett privatplan för oss det här året och nu ändrats hela världen. Det är svårt att hänga med. Och det är en konstig känsla att befinna sig mitt i en så stor omvälvande samhällsförändring som vi gör nu där hela världen är inblandad. Var allt det här ska sluta känns omöjligt att veta.
Därför om jag börjar tänka allt för långt framåt får jag nästan panik. En vecka i taget har jag därför bestämt mig för. En vecka i taget och en strategi för den. Sedan kanske allt ändras.
Denna vecka hoppas jag att vi ska få vara friska och att jag och Edu fortsättningsvis ska kunna jonglera denna intensiva tillvaro mellan jobb och ta hand om barnen på ett okej vis så att vi även orkar i längden ifall detta blir långvarigt.
Och så hoppas jag få lite tid, lust och ork över för att skratta, se någon bra film någon kväll, röra på mig och lyssna på härlig vårig musik.
Vad har ni för planer i veckan?
Trots att vi alla är hemma just nu försöker vi skapa lite rutiner i vardagen. En viktig grej jag alltid gjort, även när under många år i Barcelona jobbade hemma som frilans, var att på morgonen fixa och klä på sig och göra sig redo som om man skulle gå på jobb.
Så det gör vi här hemma nu också och det gör en sådan stor skillnad. Även för barnen. På helgen får de gå i pyjamas länge om de vill, men nu på vardagarna klär de på sig efter frukost och det syns även på dem att en ny dag börjat.
Ett annat bra tips är att ta en promenad på morgonen som om man går på jobb och även en på eftermiddagen för att ställa om att du slutar/går från jobbet. Det är lite klurigt för oss att få till eftersom antalet timmar för jobb och allt som ska göras redan är svåra att få ihop, men jag tycker det hjälper att även bara byta om efter jobb, sätta på myskläderna igen och ta kväll.
Och alla finisar ! Idag är det fredag! Så skönt. Vi har ännu en rätt så planlös helg framför oss och ibland riktigt kliar det i mig efter fler sociala kontakter. Jag har inte träffat någon annan än Edu och barnen på två veckor nu, men flera digitala dejter är på gång. Ikväll tror jag det blir lite vin med Helios och Noemi i Barcelona.
Liztigt 