Vad fort det gick. Snart är det november igen. Vi hade hoppats kunna åka ner under hösten till vår familj och vänner i solandet, men nu ser läget i Barcelona och ja i hela Europa mörkt ut.

De pratar om att stänga ner på nytt i hela Spanien eller i alla fall ännu kraftigare restriktioner och jag lider med dem. Vill inte att de ska bli sjuka. Vill inte de ska lida av instängdheten.

På samma gång fortsätter vår vardag här. Jag går en kurs just nu i content strategi på Berghs. Den handlar mycket om att hitta de spännande historierna bakom allting. Något jag verkligen tror att jag kommer att kunna använda i mitt jobb sen.

Det är bara en månad kvar tills jag ska köra igång på Fredsinstitutet på allvar och jag försöker ta tillvara på tiden; gå kursen, skriva de sista på mitt romanmanus så jag äntligen ska våga skicka in det, men även bara vara och njuta och sänka rytmen lite.

Jag har insett att jag har så svårt för att säga nej för jag alltid vill så mycket. Men att det även handlar om prestationskrav. Det är svårt att tillåta sig bara vara, utan att göra någonting och ändå känna sitt värde.

Jag tänker att de flesta av oss här uppe i norr kämpar med det. Även i söder såklart men jag kan sakna det mer tillåtande tillståndet i kulturen där. I alla fall uppfattade jag det så.

Få frågar där vad folk gör och jobbar med för det är inte i vad som är mest intressant för dem, utan mer vem de är och tycker och tänker om ALLT i livet. Här är vad du jobbar med så stor del av din identitet, kan jag tycka. För stor.

Och att tillåta sig själv att bara vara är så viktigt. Mest av allt för att det är under sådana stunder som livet faller på plats. I alla fall för mig. Allt blir tydligare/klarare när jag får gå runt och skrota utan planer och konkreta mål. Dessutom blir jag gladare. Och roligare!