Livet med au-pair

Veckan innan midsommar sade vi hejdå till bästa Emelina som varit vår au-pair de senaste året och nu har åkt hem till Åland för att sedan fara iväg och studera i höst.

Hon hittade sin plats i stan på direkten och flyttade ihop med några kompisar efter jul. Hon hade klarat sig utmärkt på egen hand men fortsatte vara vår au-pair flera gånger i veckan bara för att hon var så himla gullig och ville hjälpa oss. Kommer för evigt vara tacksam för det. Utan Emelina ingen bok.❤️

Fyra au-pairer har det blivit genom åren, ända sedan Juni var 1,5 år. Som har bott hos oss som en rumskompis, tagit hand om barnen när jag jobbat och pluggat och levt sitt eget liv här i Barcelona.

“Är det inte konstigt att ha någon främmande att bo hemma hos er? Det är frågan jag ofta fått. Och javisst, ibland och till en början. De har ju liksom fått se småbarnslivet med precis allt som det är med vaknätter, läckande bröst och trotsutbrott.

Men just därför ganska snart har de blivit en del av familjen som ett syskonbarn eller “sladdis” till lillasyster.

Och de har låtit mig se vem de är som personer.

Jag är medveten om att ha au-pair eller för den delen att vara au-pair nog inte är något för alla men jag är så glad över att vi gjorde det och erfarenheterna det har gett oss.

Juni pratar flytande svenska och jag är helt övertygad om att det är för våra fina tjejers skull. ( Hjalmar pratar inte ännu så mycket).

Dessutom både Juni och Hjalmar fått knyta an till andra vuxna, som varit varma, roliga och trygga istället för att tidigt hamna på ett spanskt dagis, ofta med massor med barn, få lärare, noll inskolning och långa dagar, från 9-17.

Det har också varit så himla mysigt för mig att sätta mig in i våra au-pairers värld, höra om deras tankar, äventyr och framtidsplaner och bara ta en fika och hänga med någon som förstår ena referensram på svenska en stund.

Med detta vill jag bara säga:

Tack Lina, Nora, Hanna och Emelina!

Vad hade jag gjort utan er! ❤️

Avsked och samtal som fortsätter

Hej på er! Hur har ni det? Hoppas ni njuter av sommaren. Vi är vår sista vecka i Barcelona nu. På måndag nästa vecka flyger jag och barnen upp och Edu sätter sig i bilen och börjar köra. Vi vill ju ha vår bil upp så därför blir det på detta viset.

Det känns både lite overklig och nostalgiskt att vi nu är på väg härifrån. Den senaste tiden har vi haft så många avsked men ändå fortsätter vardagen att rulla på. Jag håller på skriver för fullt på boken. Mitt mål var att ha ett färdigt råmanus innan vi åker till Åland och jag är nästan där nu.

Edu har varit hemma och tagit hand om barnen. På samma gång, håller vi på att rensa och slänga och flyttpacka, fixa saker både här och där.

Och så försöker vi njuta av sista tiden här också innan vi åker iväg. Sommaren, värmen, maten och stränderna.

Och jag har gjort det! Jag har njutit massor men nu börjar jag komma till en punkt när jag nästan liksom bara vill dra bort plåstret så snabbt som möjligt. Jag är för känslosam för att göra det långsamt.

Jag längtar till att sitta på planet och vara på väg. Eller vara framme hos mamma och pappa, äta frukost med dem, ta en kaffe på trappan, gå ner till Åsa och sedan åka med barnen in till stan och spana in vårt nya hem.

För det är så mycket som känns inuti mig här nu. Fina saker. Sorgliga saker. Och på samma gång känns det som jag sitter i ett väntrum och ingenting händer.

Häromdagen sa jag hejdå till min fina vän Nicole som for till sin mamma i New York över sommaren och som jag nu inte kommer att se på ett tag. Vi har haft daglig kontakt och setts så mycket med barnen det senaste året och vi har bägge två svårt för avsked.

Så vi sade inte hejdå. Vi träffandes på hennes balkong en kväll förra veckan efter barnen lagt sig. Luften var ljummen, man kunde höra sorlet från restaurangerna och uteserveringarna i Gracia, och vi drack iskall rosé, pratade om livet, men inget om flytten.

Sedan när jag gick gav vi varandra en kram och sade vi hörs imorgon. Och det har vi gjort sedan dess. Samtalet slutar inte. ❤️

Här kommer lite bilder från helgen. När Edu var iväg till Costa Brava med sina bästa vänner över helgen och jag och barnen åkte till stranden med Kerstin och hängde med Noemi och Sofia.

Juni 5 år

I lördags fyllde världens bästa Juni 5 år! Hon har längtat till den här födelsedagen sedan jul och var så förväntansfull.

Hennes farmor Rosa kom redan kvällen innan och sov över så hon skulle kunna vara med och sjunga för Juni på morgonen.

Juni har hittills firat alla sina födelsedagar på Åland men eftersom vi snart ska flytta och har fullt upp med att avsluta saker och ting här så blev det denna gång i Barcelona.

Juni var först lite missnöjd med det men när hon blev lovad ett till kalas på Åland i augusti tillsammans med hennes kusin och stora idol Malva som fyller år då, var hon mer än nöjd.

Och en 5-årsdag i Barcelona. Det är inte så tokigt det heller! 🥰 Tänk, att hon är 5 år nu min stora och lilla tjej! ❤️

När vi ätit frukost och öppnat presenter gick vid till parken vid oss för att fixa i ordning. Det finns ett picknick-område där med träbord där man kan ha kalas, men det gäller att vara där i tid. Klockan 9 var alla bord upptagna.

Men vi fick som tur ett. Många bor trångt i Barcelona och eftersom solen lyser nästan hela tiden är det väldigt praktiskt att ha kalasen i en park. Vårt problem var att det nästan var för soligt och varmt. Kalaset skulle börja kl 11 och redan halv 10 var det 30 grader i skuggan. Allt och alla var på väg att smälta bort 🥵

Men det blev bra ändå. Alla var så tappra och kom ändå. För att fira Juni och säga hejdå till oss.

Tapprast var höggravida Camille i gult. 💛

Vi bjöd på salta saker som popcorn och nötter och bullar så klart.

Och en kompis till mig som sysslar med dockteater kom och gjorde en föreställning för oss.

Och Juni älskade det!

Jolanda är också så bra på att göra ansiktsmålningar.

Så vi fick nästan ihop en flock med djur i djungeln.

I år ville Juni ha en frosttårta. Jag letade efter ingredienser och material runt halva stan och fick till slut ihop detta.

Det blev fint! Alla sjöng, Juni blåste ut ljusen

Och barnen hann äta upp tårtan innan den smälte bort.

Hela dagen blev väldigt känslosam. För att Juni fyllde 5 år. För att jag nu varit mamma i 5 år. För att vi sa hejdå till så många. Och för att det var så fint att så många kom. 💕

Här kommer en liten bildkavalkad:

När kalaset var över, hjälpte Edus kusin med familj, som bor granne med oss, att bära tillbaka alla grejer till huset.

Och sen gick vi ut och åt lunch med dem på en stammis-restaurang i närheten, där de hade luftkonditioneringen på… 🥰

Att våga följa med dit livet tar en

Då. Nu för många år sedan.

Jag har aldrig känt mig så ensam. Jag duschade och lyssnade på radion. För värmen och sällskapets skull.

– Jag orkar inte mer nu, sade jag till min vän Carro. Det kommer aldrig att bli någonting. Livet kan vara fint ändå. På egen hand. Och det var så skönt att hon varken försökte trösta mig eller säga emot.

Jag och Edu hade träffats tidigare och fastän det hade känts bra från första stund, hade en massa problem dykt upp. Aldrig mer komplicerade relationer, frågetecken och jobbiga spel, var det enda jag var helt säker på. Hellre ensam.

Jag satt på jobbet sent på kvällen när Edu ringde på Skype. Vi hade inte hörts på ett halvår och jag tvekade att svara. Snön vräkte ner utanför fönstret och det var kolsvart ute. Jag var helt ensam på redaktionen.

Hans pappa hade dött. Han hade varit förtvivlad. Och han hade blivit trött på sin egen rädsla.

– Kan jag komma och hälsa på dig, sade han.

– Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar mer.

– Jag förstår, sade han. Och jag visste att han på riktigt gjorde det. Mer än någon annan.

Så jag lät honom komma.

Vi började höras på Skype igen. På morgonen. Mitt på dan och innan vi gick och la oss. Han kom och hälsade på mig. Jag for och hälsade på honom. Och plötsligt kändes ingenting komplicerat längre.

Vi lagade mat i varandras kök, spelade favoritlåtar på Spotify för varandra och jag åkte bak på hans moppe genom ett varmt Barcelona och kikade upp på alla vackra balkonger. Skulle jag kunna bo här? För den frågan var oundvikligt. Skulle vi ha en framtid tillsammans måste en av oss flytta.

Och ganska snart, efter jag kommit över all min ångest över att överge min familj, mina vänner, mitt jobb på tidning och hela den sociala tillhörigheten jag skapat på Åland, så var det bara så. Barcelona. Det fanns inget annat, det måste bara bli så.

Det var i början av september, några dagar innan min födelsedag, som jag landade med min kappsäck. Och vi tog det lugnt till en början.

Jag frilansade, klurade på idéer, gick med i nätverk, skrev hemma och på kaféer och var så glad när jag fick det att rulla. På kvällarna prövade jag nya tapasbarer, träffade nya människor, pratade i timmar på mysiga torg och njöt av Barcelonas höst full av solsken.

Jag kunde bara några enstaka ord på spanska och enbart prata i presens. I efterhand måste det ha låtit helt galet, men jag tog mig fram på något vis och glömde bort att skämmas över det.

Första gången jag blev riktigt rädd över mitt beslut var långt senare, när det var jag och Edu på riktigt.

Jag var gravid med Juni och med sina händer på min mage hade jag Edu att dyrt och heligt lova, att om jag en dag kände mig olycklig, skulle vi flytta från Barcelona.

För det är en sak att vara på äventyr i ett främmande land. En annan sak att föda och uppfostra ett barn på en plats där du inte har någon familj, där allt doftar annorlunda, görs på andra sätt och där du själv aldrig varit liten och därför inte vet hur det känns att bo där som ett barn. Det krävs tålamod. Det krävs mod. Och det tog länge innan jag förstod det.

Jag gick förberedande förlossningskurs på spanska, födde Juni på Åland, skrev personporträtt till tidningen på nätterna, började pendla fram och tillbaka mellan Åland och Barcelona. Två månader här. Två månader där.

Jag var en nyfödd mamma med helt andra prioriteringar än förut. Jag var lite orolig, lite osäker, lite ensam, ganska trött och så stolt och lycklig över min lilla bebis i min famn.

Här fanns inte några föräldragrupper. Mammor börjar jobba redan efter fyra månader. I parkerna träffade jag mor-och farföräldrar som läste tidningen med ena handen medan de gungande sina barnbarn med den andra. På samma gång älskade jag att allt var så annorlunda. Storstadssurret runt omkring mig, alla nya ord på spanska som hade med barn att göra, friheten i frilanslivet, helger på stranden, de långa familjeluncherna, att få vara någon långt bort från enbart en yrkesidentitet.

Jag befann mig utanför eller mitt emellan två länder på något konstigt vis och därför även vid sidan av så många krav. På gott och ont såklart. Men frihetskänslan det gav mig tar jag med mig.

När Hjalmar kom tillbringade mer tid hemma i lägenheten med barnen. Alla vaknätter, tröttheten och projektet att ta sig ut på stan med dubbelvagnen. Men jag hade också vant mig med mitt nya liv och hittat rutiner jag trivdes med och min egen lilla grupp av personer som jag visste att jag kunde vara mig själv med.

Jag började släppa taget om det jag längtade till. Jag tittade på vad jag hade nu. Jag började äntligen göra det och jag ammade hela nätterna och sov nästan ingenting och vinter blev vår och sommar och en dag kändes inte Barcelona som borta längre, utan också som mitt hem.

Jag kan inte säga tidpunkten när det exakt hände. Men det började med en vän. Det ska jag aldrig glömma. Det var så mitt lilla liv växte. Med bästa Maria och fina Noemi. Kerstin. Malin. Nicole, Camille och Magalie.

Och vet ni, det är sant som de säger. När man släpper på motståndet börjar saker att hända. Jag tror verkligen på det nu.

Sju år har gått. Sju år i detta land som blivit en del av mig och vem jag är och som gett mig så mycket.

Och här sitter vi nu i vår lägenhet med flyttlådor och ett nytt 1-årigt hyreskontrakt i ett annat land.

Jag släppte taget, hittade hem och vårt liv tog en helt ny riktning. Igen.

Ett jobb försvann. Två nya dök upp. Sedan hus och dagisplatser på bara några sekunder.

Allt har den senaste tiden pekat i riktningen dit vi är på väg nu. Och med darrade händer och tusen fjärilar i magen har vi nickat och letat upp vår väg.

Edu har slutat på sitt jobb, vi har hyrt ut vår lägenheten och Juni har sagt hejdå till sin förskola.

Ibland känner jag att jag inte hänger med, ibland känner jag mig euforisk och så förväntansfull. Ibland känns det läskigt och nostalgiskt men jag vet att det bara är att följa med.

Dit livet tar en.

I lördags fyllde Juni 5 år

Och om två veckor flyttar vi till Åland.

Jag flyttar bort

Och jag flyttar tillbaka.

Jag börjar om på nytt.

För allt kommer vara detsamma

Och inget kommer vara sig likt.

Men det handlar inte bara om mig själv längre.

Nu handlar det om en hel familj.

Vilket absolut är det allra bästa som Barcelona gett mig.

Utan denna högljudda, varma, levande, stad full av livets smaker hade inte Edu, Juni och Hjalmar funnits i mitt liv.

Och jag kanske fortfarande hade känt mig ensam. Eller inte.

Jag vet bara att mitt liv sett helt annorlunda ut och jag är så himla nöjd och lycklig över hur det exakt ser ut precis just nu! ❤️

På Dali-museum med barnen

Häromdagen när vi befann oss i Cadaquez passade vi på att se Dalis ateljé som ligger där och numera är ett museum.

De roliga är att se hur öppna barn är och hur de uppskattar saker som inte jag alls tänkt på. Som de här svanarna vid poolen.

Eller detta jättestora ägg som man fick krypa in i.

Juni ville aldrig gå därifrån.

Medan Hjalmar mest av allt uppskattade denna lilla fåtölj av sten.

Vi tittade oss runt i Dalis trädgård

och såg lite grann på en film om hans liv och skrattade åt hans lustiga mustascher.

Några japaner ville ta kort på oss

Och sedan bestämde Juni och Hjalmar sig för att en sådan här puss-soffa måste vi ha hemma i vardagsrummet. 😊

Sommarhetta

Det är 30 grader varmt här just nu med varma ökenvindar som blåser in från Sahara och hög luftfuktighet från Medelhavet.

Men jag njuter av det. Jag måste erkänna att jag älskar när det är riktigt hett. I alla fall ett tag. Och så länge man får vara i skuggan, stannar inne mitt på dan när det är som allra varmast och kommer ihåg att dricka mycket vatten.

Häromdagen hängde vi i en skuggig park tillsammans med några av Junis klasskompisar. Och jag tänkte på kalla vinterdagar och njöt så av att inte ha kallt någonstans alls på kroppen. Inte ens om tårna.

Men ja, vi får se vad jag säger efter idag. Kanske får jag ångra hela det här inlägget. De lovar nämligen kring 35 grader!!☀️

Mexikanskt

Igår fick jag och Edu den utmärkta idén att vi skulle lägga barnen i vagnen och sedan gå ut och äta med dem sovandes i vagnen bredvid oss, när värmen lagt sig lite grann. Det är över 30 grader här just nu.

Planen var bra. Vi borsta tänderna på dem, läste bok och Juni och Hjalmar tog på sig pyjamas och nattlinne och allt och kröp sedan upp i dubbelvagnen för att sova. Och så rullade vi iväg.

Men ja, det enda problemet var att detta ju var så spännande för dem att de inte ville sova. Så det slutade med att vi blev fyra runt bordet. Två med pyjamas på.

Inte riktigt som vi tänkt, men supermysigt! ❤️

Samlandet på fina stunder

Jag och en av mina närmaste vänner, pratade häromdagen om sorgliga saker som pågår i hennes liv och det vi kom fram till var att det enda man kan göra då när saker är så är att samla på fina stunder. Stora som små. Alltid och så ofta som det går.

Här är några av mina fina:

En torsdagsmorgon hemma med Hjalmar. Han byggde koja och sedan gömde vi oss i den och han somnade för han tyckte att det var så mysigt.

En lördag för några veckor sedan när vi åkte ner till stranden. Jag tog den här bilden och något påminde mig om en gammal spansk film. Och jag vet inte varför, men det gjorde mig både nostalgisk och glad.

En morgon på väg att jobba. Ni vet de där morgnarna när man känner sig utsövd och glad och som allt kommer blir bra!

På mitt favorit-kafé vid Sagrada Familia. En dag med skriv-flow och få självförtroende- kriser.

En lyxig frukost.

På tumanhand med min man. ❤️

Doften av vackra blommor!

En kvinna som började dansa flamenco rakt framför mig och hon dansade så passionerat och fint.

Edus min när han äter något gott. Som här!

Här!

Och här!

En varm sommarkväll

Hjalmar som dansar med sin solfjäder

Juni och hennes kompis Amelia badar på balkongen första riktigt varma dagen på sommaren.

Och till sist en fin eftermiddag hemma hos Magalie på hennes takterrass. Barnen lekte och vi pratade och åt gott. Så mycket mer behövs inte. ❤️

Juni och Frida Kahlo

Att vara mamma utomlands är emellanåt en utmaning. Det gäller att hålla ett öppet sinne för att saker görs på ett annat sätt. Och försöka förstå att det inte behöver betyda att det är någon fel.

Den inställningen gäller väl överlag när man befinner sig i en annan kultur men när det kommer till ens barn, kan det vara extra svårt. I alla fall har det varit så för mig.

I mån om dem, blir jag lite mer skeptisk än vanligt mot saker jag själv inte är van med eller vuxit upp med.

Men jag har fått lära mig, att om du håller ögonen öppna och sinnet öppet finns det en massa att lära sig och inspireras av.

En rolig grej som de gör på Junis förskola är ” Show and Tell”, som tydligen är jättevanligt i USA. Varje fredag får barnen ta med en sak hemifrån som de berättar om inför de andra barnen för att öva sig på att prata och hålla föredrag inför andra.

Jag tycker fortfarande de är så små och trodde att Juni skulle tycka att det är lite nervöst och läskigt men hon älskar det. Och även alla andra barnen. Det är favoritgrejen varje vecka i förskolan.

Här har hon tagit med sin favoritbok om Frida Kahlo och berättar om henne och den för kompisarna.

❤️