Mörkrädd

 

 

352h

337h

328h

250h

Jag hade tänkt posta ett inlägg om vårt allahelgonafirande, men jag kan inte. Inte i dag. Inte efter nattens val.

Jag har överlag svårt att göra någonting. Det enda jag kan tänka på är: Vad händer nu? Blir det krig? Hur ska det gå för Juni och bebisen i magen? Hur kommer världen se ut om några år? Har de överhuvudtaget en framtid?

Den här situationen är så fruktansvärt obehaglig och sorglig. Jag har alltid funderat på olika val folk gjort i historien. Som hur Hitler kunde bli president eller hur man kunde se Mussolini som en frälsare?

Nu kom svaret. Det är tyvärr mycket enklare än vi tror att  göra hemska värderingar och åsikter acceptabla och övertyga människor om att man ska rädda världen med hat och ”hårdhandskarna på”.

Det gör mig så rädd och vi är många som är rädda i dag. Det är inte heller bra. Redan nu hörde jag någon säga att Sverige måste bygga upp sitt försvar. Upprustning! Nästan vilken historiker som helst kan berätta för oss hur det brukar sluta.

Jag känner mig så kraftlös. Vi är så maktlösa. Det är svårt att få någonting gjort.

Kärlek! Jag vet! Det låter klyschigt, men vad ska vi annars göra? Det är i alla fall det enda jag kan komma på. Att ge så mycket kärlek som jag bara kan till alla människor jag känner och inte känner runt omkring mig i dag.

Nu måste hatet minska! Och vi måste kämpa tillsammans mot det!

247h

 

 

 

 

Som ett drömlikt minne

Denna vecka. Jag håller henne nära och tänker på de två år som gått. På sömnlöshet och all oro och på hur mitt hjärta hela tiden expanderar av denna gränslösa kärlek.

Jag tänker också framåt. Jag kan inte låta bli. Trots att hennes kropp fortfarande känns så liten bredvid min om natten.

Jag tänker på vad som är det allra viktigaste. På vilken mamma jag vill vara och vad jag aldrig vill glömma bort och sluta förstå.

Jag tänker också på sommaren här och hur allt detta kommer att finnas i henne.

Kanske bara som en flyktig känsla eller drömlikt minne, men ändå.

 

 

 

 

En sak i taget

Jag hörde ett så intressant program på radion häromdagen. Det handlade om tid och om hur alla andra verkar hinna göra så många olika saker på en och samma gång. Odla örter, göra egna chiapuddingar, se på tv-serier, laga egen lemonad, resa med hela familjen, ha middagar hemma, träna och läsa alla intressanta nyhetsartiklar om vad som händer ute i världen.

När man själv knappt hinner jobba, plocka upp saker, få mat i sig och sin barn och slockna framför teven innan det är dags att gå och lägga sig.

Programledarna hade intervjuat människor i deras närhet som verkar hinna med mycket och kommit fram till att de inte gör mer, men de gör mycket av en sak i taget.

Nyckeln till att känna att man ger sig hän och hanterar en aktivitet var alltså enligt dem att fokusera på en sak i taget och jag gillar tanken. För ofta när jag väl har lite tid över så vill jag göra så mycket så jag till slut inte vet vad jag ska göra. Då är det bättre att välja en grej.

Därför har jag därför valt ut mina två grejer för sommaren: att läsa och vara med min familj och vänner! I höst tar jag kanske och fokuserar på något, men just nu är det jag allra helst vill!

Vad är er sommargrej?

 

 

 

 

 

Stora och små händer

”Mamma mano handen” säger Juni till mig på kvällen när hon vill att jag ska hålla hennes hand. Det är en speciell känsla hur hon på sitt eget vis lär mig ord på katalanska som jag ännu inte lärt mig tala. Som om alla språken flödar genom henne.

Hennes lilla hand får mig att tänka på min pappas stora trygga händer. De som lyft tungt, orkat, fixat och alltid uppfinningsrikt och med stort tålamod lagat de som gått sönder. De som kan ta bort en lös tand på ett huj eller försiktigt pilla bort en sticka som gör ont långt innanför skinnet.

Juni pillar på mina fingrar och jag undrar vad hon kan känna i dem. Ibland gömmer hon hela sin hand i min.

Det får mig att tänka på att allt som händer.

Det här är bara nu. Allt förändras. Redan imorgon när vi flyger hem är det jag som behöver hålla i hennes.

Vänta inte

Jag tänker sluta vänta på helgen

På semestern

På sommaren

På värmen

På fikarasten

På att bli stor

 

På förändring

På klarhet

På att förkylningen ska gå över

På bättre tider

På att få sova

På ljuset

På att bli förstådd

På rättvisa

 

På mirakel

På att bli rik

Plötsliga vändningar

På andras godkännande

På bekräftelse

Medhåll

På en annan dag

På stark övertygelse

På total lycka

Jag tänker längta

Drömma

Förändra

Gör något

Men inte vänta

För jag vill njuta av det jag faktiskt har.

Tidsrum

Jag får stunder för mig själv och tid att tänka hela meningar. Ett extra utrymme som till en början gör mig så rastlös att jag bara lägger mig ner och stirrar upp i taket.

”Ok, nu finns tid. Vad är det egentligen som jag vill göra? Jag kommer på mig själv att nästan stressad fundera över hur jag kan nyttja tiden på allra bästa sätt.

Huvudet består av så många tankar. Det allra viktigaste är att jobba på bra när jag jobbar så att jag ska kunna vara ledig på riktig när jag är ledig. Jag är så trött på att öppna datorn efter att Juni har somnat. Inget kvällsjobb efter middagen. En ny regel. Oavsett vad.

I lekparken sätter jag mig på gungan och vänder mitt ansiktet upp mot himlen. På samma sätt som jag gjorde när jag var liten. Precis som Juni gör. Hon skrattar.

Det där härliga befriande barnskrattet utan hämningar som bara bubblar upp ur den lilla kroppen, hennes små fingrar som håller hårt om gungans kätting, ena stöveln som håller på att ramla av, håret som hon hatar att tvätta, den där trotsiga blicken.

Jag saknar allting redan nu på samma gång som jag upplever det.

Det är ett annat tidsrum,

som inte går att greppa eller hålla fast vid,

så jag gungar jag med.

 

 

 

Ett brev från Barcelona i april

IMG_0443.JPGIbland när jag längtar hem lyssnar jag till sjörapporten i P1 och låter känslorna vaggas till ro av den välbekanta, monotona rösten. Den påminner mig om sommar hemma, hela familjen är ledig. Vi sitter i båten. Det doftar motorolja och på min ena fot har jag lite blålera från havsbotten. Vi simmar hela tiden, fullkomligt bor i vattnet.

Sommaren doftar annorlunda här. Mer salt, mer sol, mer av allting. Nu i början när värmen ljust kommit, älskar jag den intensiteten. Det är första senare när gräset börjar färgas brunt av den brännande solen som jag vill hitta en mildare skala av allting. Jag trodde inte att det kunde vara så. Att man kan bo i olika färgintensiteter.

Under tysta nätter hör jag mitt hjärta göra ett skutt för att sedan rusa eller snarare fladdra i väg. Min EKG-kurva visar att jag har arytmi och jag förstår inte riktigt om det är farligt eller inte. På nyheterna på Sveriges radio säger de att allt fler kvinnor i 30-40-års åldern har oregelbunden hjärtrytm. Tydligen är jag en av dem. Och jag anar problemet. Stress. Den där förbannade stressen.

Jag har inte hjärtat i halsgropen nu, men jag har haft det. Allt för mycket. Och precis som med förkylningar verkar hjärtat börja klaga när det finns tid och utrymme för att göra det. Nu när jag slappnar av.

Jag går upp för backen hem till oss och solen lyser upp varenda grop i trottoaren med en oförlåtande skärpa. Jag stirrar lika rakt på mig själv. Jag har hela tiden vetat hur farligt det är att stressa, så varför har jag fortsatt? Mitt problem är som tur nog inte allvarligt. Men jag har fått en varning. Och nu ångrar jag mig. Och det värsta är att jag inte ens kommer ihåg, vad som var så viktigt!

 

 

 

När allting smälter samman

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Vinter övergår i vår och det dova blir mer skarpt.
Jag tänker på det när vi återigen landar i Barcelona och livet fortsätter på något sätt som om vi aldrig varit borta.
Ljuset är ännu starkare här och kontrasterna mellan världarna tydliga, ändå smälter allting samman. Världarna går allt mer in i varandra för varje gång vi rör oss fram och tillbaka.

Sommaren ligger framför. Och någonting öppnar sig inom mig. Liksom alltid den här tiden.
Sista dagen innan vi åkte från Åland var det så här fantastiskt fint väder. Lite kyligt, men klart och kallt. Juni plaskade förnöjt med gummistövlarna i vattnet.
Här var det närmare 20 grader varmt igår på dagen och jag hoppas vi ska kunna ta oss ner till stranden i helgen.
Jag kommer att fortsätta göra så, plocka det bästa ur bägge världar istället för att gå runt och tänka på det jag inte har. Vi får ser vart det tar mig.

Mitt hjärta slår små extra slag och rusar till ibland och jag vet inte vad det beror på.
Det skrämmer mig.
Det får mig att tänka på allt som är trasigt i världen.
Och hur viktigt det är att ta hand om sig själv och varandra, så att man inte går sönder.

10 saker denna vecka

  1. Jag tycker det är så roligt att Alicia Vikander fick Oscar. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att det är så kul att se någon bli så glad!
  2. Om en dag åker jag och Juni hem till Åland. Jag längtar så att få krama om alla!
  3. Marsmånad ska bli en väldigt hälsosam månad. Det har jag bestämt mig för i dag.
  4. När man önskar något väldigt intensivt är det lätt att man fokuserar på det man inte har istället för på det man vill ha. Det påminde min kloka vän mig om igår.
  5. Jag oroar mig redan i dag för flygresan på torsdag. Snart måste jag ta tag i det här. Gå i Kbt-terapi för flygrädsla eller något liknande!
  6. Jag tycker det är så fint hur alla här säger ”Bon dia” (”God dag”) när man möter varandra i en hiss, i en butik eller på andra offentliga platser, fastän man inte alls känner varandra. Man vill bara hälsa varandra en god dag.
  7. I dag ska jag äta lunch med fina Ida hemifrån Åland. Hon är här och praktiserar som fotograf på tidningen El Periódico.
  8. Jag har D-vitaminbrist och min läkare har ordinerat mig att sitta 15 minuter i solen varje dag. Den bästa medicinen jag någonsin fått.
  9. Juni har plötsligt börjat äta alla möjliga saker: fisk, kikärtor, linser, broccolisoppa med potatis, morötter och kyckling i små bitar. Jag och Edu sitter nästan löjligt  lyckliga bredvid och ser på.
  10. När jag kommer hem till Åland tänker jag lyssna på tystnaden.

Bild 2016-03-01 kl. 10.51.jpg

 

 

Nu, nu, nu, nu, nu!

En av mina löften inför detta år, var att försöka leva mer i nuet. Men oj, oj vad svårt det är ibland. Det här med att ”leva i nuet” kan låta så klyschigt och många gånger tycker jag det missförstås. För mig betyder det exempelvis INTE att strunta i framtiden och historien eller att sluta tänka framåt och planera.

Nej, vad jag menar med att ”leva i nuet”är att jag vill försöka vara öppen för och acceptera hur mitt liv ser ut precis just nu. Jag vill släppa kampen om att försöka göra det till något annat.

Jag vill förbättra livet hela tiden så mycket det går och uppfylla så många som möjligt av mina drömmar. Men jag vill sluta vara i kamp med saker jag inte kan kontrollera eller förändra.

Det jag tänker på att saker som att oroa mig för vad som kommer att hända i framtiden eller rädslan för att jag ska tappa någon eller någonting eller ångesten över att framtiden inte kommer att bli som jag tänkt.

Ibland upptar de här tankarna ganska stor del av min vardag, men de hjälper ju inte på något sätt mig att få ut det mesta möjliga av mitt liv. Tvärtom. De stjäl uppmärksamhet från livet jag har rakt framför mig.

0df55e6