”Mamma mano handen” säger Juni till mig på kvällen när hon vill att jag ska hålla hennes hand. Det är en speciell känsla hur hon på sitt eget vis lär mig ord på katalanska som jag ännu inte lärt mig tala. Som om alla språken flödar genom henne.

Hennes lilla hand får mig att tänka på min pappas stora trygga händer. De som lyft tungt, orkat, fixat och alltid uppfinningsrikt och med stort tålamod lagat de som gått sönder. De som kan ta bort en lös tand på ett huj eller försiktigt pilla bort en sticka som gör ont långt innanför skinnet.

Juni pillar på mina fingrar och jag undrar vad hon kan känna i dem. Ibland gömmer hon hela sin hand i min.

Det får mig att tänka på att allt som händer.

Det här är bara nu. Allt förändras. Redan imorgon när vi flyger hem är det jag som behöver hålla i hennes.