Tankar

Jag har mer energi nu

/ Liz Lindvall / 4 Comments

Hej, här kommer en hälsning ifrån mig som för över snart ett år sedan övergav denna plats, spikade igen den och strök sedan försiktigt, tyst. Jag övergav den inte så som man gör när man går sin väg. Jag har burit med mig den i min väska, i säkert förvar. Jag har lyssnat ibland med örat tryckt, tänkt på varför. Varför jag behövde en paus så himla mycket. Det blev nödvändigt för mig.

Jag tror det berodde på flytten, pandemin, nya jobbet på fredsinstitutet. Och bloggen blev som ännu ett krav att uppfylla och då slår jag alltid bakut. När jag känner mig tvingad. Och så behövde använda den lilla energin jag hade att snurra jorden runt min axel.

Ni som undrat, hälsat, skrivit snälla ord. Tack! Jag vet inte vad som händer nu. Jag vet bara att jag är sugen igen. Att skriva.

Livets villkor.

/ Liz Lindvall / 4 Comments

Jag har mörk vecka. Så många funderingar kring livet och döden. En nära vän till min kära vän dog inatt.

Jag har träffat henne, men jag har ingen personlig relation till henne men jag är så ledsen för min vän som sörjer henne djupt.

Min väns vän var i min ålder och hade två små barn. Hon hade sådan otur att få en svår cancerform där det inte fanns något att göra.

Det är min värsta mardröm och det hände henne mitt i livet med små liv att ta hand om.

Jag kan knappt ta in det.

Ändå är jag fullt medveten om att sådana hemska saker händer.

Att livet är så skört.

Frågan är bara hur man ska förhållandet till denna skörhet?

Ska man förtränga den så länge det bara går?

Eller ska man stirra dödsångesten i ögonen. Konfrontera den, ge sig in skörheten, titta krasst och modigt på livets ibland skrämmande villkor och på något vis kunna leva och njuta och skratta ändå?

Men är det ens möjligt! Eller lever vi alla mer eller mindre med dödsångesten som följeslagare.

Jag vet inte. Hur gör ni? ❤️

Att våga följa med dit livet tar en

/ Liz Lindvall / 8 Comments

Då. Nu för många år sedan.

Jag har aldrig känt mig så ensam. Jag duschade och lyssnade på radion. För värmen och sällskapets skull.

– Jag orkar inte mer nu, sade jag till min vän Carro. Det kommer aldrig att bli någonting. Livet kan vara fint ändå. På egen hand. Och det var så skönt att hon varken försökte trösta mig eller säga emot.

Jag och Edu hade träffats tidigare och fastän det hade känts bra från första stund, hade en massa problem dykt upp. Aldrig mer komplicerade relationer, frågetecken och jobbiga spel, var det enda jag var helt säker på. Hellre ensam.

Jag satt på jobbet sent på kvällen när Edu ringde på Skype. Vi hade inte hörts på ett halvår och jag tvekade att svara. Snön vräkte ner utanför fönstret och det var kolsvart ute. Jag var helt ensam på redaktionen.

Hans pappa hade dött. Han hade varit förtvivlad. Och han hade blivit trött på sin egen rädsla.

– Kan jag komma och hälsa på dig, sade han.

– Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar mer.

– Jag förstår, sade han. Och jag visste att han på riktigt gjorde det. Mer än någon annan.

Så jag lät honom komma.

Vi började höras på Skype igen. På morgonen. Mitt på dan och innan vi gick och la oss. Han kom och hälsade på mig. Jag for och hälsade på honom. Och plötsligt kändes ingenting komplicerat längre.

Vi lagade mat i varandras kök, spelade favoritlåtar på Spotify för varandra och jag åkte bak på hans moppe genom ett varmt Barcelona och kikade upp på alla vackra balkonger. Skulle jag kunna bo här? För den frågan var oundvikligt. Skulle vi ha en framtid tillsammans måste en av oss flytta.

Och ganska snart, efter jag kommit över all min ångest över att överge min familj, mina vänner, mitt jobb på tidning och hela den sociala tillhörigheten jag skapat på Åland, så var det bara så. Barcelona. Det fanns inget annat, det måste bara bli så.

Det var i början av september, några dagar innan min födelsedag, som jag landade med min kappsäck. Och vi tog det lugnt till en början.

Jag frilansade, klurade på idéer, gick med i nätverk, skrev hemma och på kaféer och var så glad när jag fick det att rulla. På kvällarna prövade jag nya tapasbarer, träffade nya människor, pratade i timmar på mysiga torg och njöt av Barcelonas höst full av solsken.

Jag kunde bara några enstaka ord på spanska och enbart prata i presens. I efterhand måste det ha låtit helt galet, men jag tog mig fram på något vis och glömde bort att skämmas över det.

Första gången jag blev riktigt rädd över mitt beslut var långt senare, när det var jag och Edu på riktigt.

Jag var gravid med Juni och med sina händer på min mage hade jag Edu att dyrt och heligt lova, att om jag en dag kände mig olycklig, skulle vi flytta från Barcelona.

För det är en sak att vara på äventyr i ett främmande land. En annan sak att föda och uppfostra ett barn på en plats där du inte har någon familj, där allt doftar annorlunda, görs på andra sätt och där du själv aldrig varit liten och därför inte vet hur det känns att bo där som ett barn. Det krävs tålamod. Det krävs mod. Och det tog länge innan jag förstod det.

Jag gick förberedande förlossningskurs på spanska, födde Juni på Åland, skrev personporträtt till tidningen på nätterna, började pendla fram och tillbaka mellan Åland och Barcelona. Två månader här. Två månader där.

Jag var en nyfödd mamma med helt andra prioriteringar än förut. Jag var lite orolig, lite osäker, lite ensam, ganska trött och så stolt och lycklig över min lilla bebis i min famn.

Här fanns inte några föräldragrupper. Mammor börjar jobba redan efter fyra månader. I parkerna träffade jag mor-och farföräldrar som läste tidningen med ena handen medan de gungande sina barnbarn med den andra. På samma gång älskade jag att allt var så annorlunda. Storstadssurret runt omkring mig, alla nya ord på spanska som hade med barn att göra, friheten i frilanslivet, helger på stranden, de långa familjeluncherna, att få vara någon långt bort från enbart en yrkesidentitet.

Jag befann mig utanför eller mitt emellan två länder på något konstigt vis och därför även vid sidan av så många krav. På gott och ont såklart. Men frihetskänslan det gav mig tar jag med mig.

När Hjalmar kom tillbringade mer tid hemma i lägenheten med barnen. Alla vaknätter, tröttheten och projektet att ta sig ut på stan med dubbelvagnen. Men jag hade också vant mig med mitt nya liv och hittat rutiner jag trivdes med och min egen lilla grupp av personer som jag visste att jag kunde vara mig själv med.

Jag började släppa taget om det jag längtade till. Jag tittade på vad jag hade nu. Jag började äntligen göra det och jag ammade hela nätterna och sov nästan ingenting och vinter blev vår och sommar och en dag kändes inte Barcelona som borta längre, utan också som mitt hem.

Jag kan inte säga tidpunkten när det exakt hände. Men det började med en vän. Det ska jag aldrig glömma. Det var så mitt lilla liv växte. Med bästa Maria och fina Noemi. Kerstin. Malin. Nicole, Camille och Magalie.

Och vet ni, det är sant som de säger. När man släpper på motståndet börjar saker att hända. Jag tror verkligen på det nu.

Sju år har gått. Sju år i detta land som blivit en del av mig och vem jag är och som gett mig så mycket.

Och här sitter vi nu i vår lägenhet med flyttlådor och ett nytt 1-årigt hyreskontrakt i ett annat land.

Jag släppte taget, hittade hem och vårt liv tog en helt ny riktning. Igen.

Ett jobb försvann. Två nya dök upp. Sedan hus och dagisplatser på bara några sekunder.

Allt har den senaste tiden pekat i riktningen dit vi är på väg nu. Och med darrade händer och tusen fjärilar i magen har vi nickat och letat upp vår väg.

Edu har slutat på sitt jobb, vi har hyrt ut vår lägenheten och Juni har sagt hejdå till sin förskola.

Ibland känner jag att jag inte hänger med, ibland känner jag mig euforisk och så förväntansfull. Ibland känns det läskigt och nostalgiskt men jag vet att det bara är att följa med.

Dit livet tar en.

I lördags fyllde Juni 5 år

Och om två veckor flyttar vi till Åland.

Jag flyttar bort

Och jag flyttar tillbaka.

Jag börjar om på nytt.

För allt kommer vara detsamma

Och inget kommer vara sig likt.

Men det handlar inte bara om mig själv längre.

Nu handlar det om en hel familj.

Vilket absolut är det allra bästa som Barcelona gett mig.

Utan denna högljudda, varma, levande, stad full av livets smaker hade inte Edu, Juni och Hjalmar funnits i mitt liv.

Och jag kanske fortfarande hade känt mig ensam. Eller inte.

Jag vet bara att mitt liv sett helt annorlunda ut och jag är så himla nöjd och lycklig över hur det exakt ser ut precis just nu! ❤️

Landet versus storstaden

/ Liz Lindvall / Leave a comment

En del av mig älskar storstaden. Folkvimlet, alla olika slags ansikten som möter din blick på gatan. Det surrande ljudet. Att ingenting någonting sover. Roliga trender som kommer att går. Att ströva omkring, titta på folk, fönstershoppa och spana in den senaste restaurangen med goda recensioner. Allt som är tillgängligt. Konserter, biofilmer, intressanta utställningar och roliga event. Det är bara att välja och vraka.

En annan del av mig längtar till naturen. Tystnaden. Det gröna, rofyllda. Morgondimma över en åker. Årstider som går att följa i detalj. En blåsippa där. En snödroppe där. Att ligga i din säng och titta ut genom fönstret och se hur björken utanför sträcker sig mot himlen. Fågelsången. Den friska luften. Att bara öppna dörren och gå ut i din egen trädgård. Ta en morgonkaffe på trappan och väckas till liv av alla dofter.

Helst av allt vill jag nog ha lite bägge världar, men var vill jag ha min vardag?

Livet ser ganska lika ut i alla storstäder. Och kanske också även på landet. Så jag kanske är den nya stora frågan just denna: storstaden eller landet? Hur tänker ni?

Här kommer bilder från vår helg i Bellcaire på Costa Brava för två veckor sedan tillsammans med Edus familj.

Listan om 2018

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?

Var mamma till en 1-åring och 3- åring och skötte ett företag samtidigt. Det är liksom som en ny utmaning varje år.

Var din största framgång 2018?

Att jag fick ett arbetsstipendium på ett år av Ålands kulturdelegation för att skriva en roman. Nyper mig fortfarande varje dag för att jag är så glad att jag fick det och det gör att jag just nu befinner mig mitt i något så spännande.

Och på ett personligt plan?

Jag jobbar varje dag på att vara en bättre medmänniska. Kommunicera bättre, planera bättre, våga sätta gränser. Är nöjd varje gång när jag lyckas med det. Och jag känner att jag hela tiden utvecklas i rollen som mamma, försöker liksom lära mig lite hela tiden. Jag övar också väldigt mycket på att hitta balans i tillvaron. Ibland lyckas jag. Ibland inte.

Något oväntat som hände under året?

Stipendiet. Jag trodde inte jag skulle få det och är så tacksam.

Det är också oväntat hur snabbt året gick. Snart är Hjalmar 2 år! Nyss firade vi ju hans ettårsdag.

Vilka platser besökte du?

Åland, Göteborg och Costa Brava. Det verkar vara våra platser just nu. I vår är jag lite sugen på att resa någonstans lokalt i Spanien. Det är liksom lätt att glömma bort att vi befinner oss i ett stort land med en massa häftiga platser i närheten.

Bästa köpet?

Resorna till de jag älskar för att få vara med på viktiga dagar.

Gjorde någonting sig riktigt glad?

Min familj och mina vänner. Det är alltid det som gör mig allra lyckligast.

Och ledsen?

Allt hemskt som händer i världen och tankar på sjukdomar och döden.

Och när människor jag litat på gjort något som sårat mig. Och sedan blir jag allra mest ledsen på mig själv för jag har så svårt för att uttrycka och säga det.

Årets låtar?

De av Chet Baker. Det är något med stämningen i dem. De gör mig lugn.

Var du gladare eller ledsnare jämfört med tidigare år?

Gladare. Det är någonting med de här finisarna. De kan vara urjobbiga men varje dag när jag vaknar upp med dem vid min sida så känner jag mig som den lyckligast människan i hela världen.

Favoritserie?

Den spanska serien Casa de papel. Har ni inte sett den, se den! Finns på Netflix. Så spännande!

Bästa filmen?

Jag har tyvärr inte haft tid att se så många filmer men jag tyckte om filmen om Collette som jag såg med Nicole före jul. Kanske för att den handlar om samma tid som jag skriver om.

Bästa boken du läste?

Big Magic av Elizabeth Gilbert. Det är den mest befriande och inspirerande bok jag läst om skapande och kreativitet och jag behövde lösa den så mycket just nu när jag varannan dag drabbas av prestationsångest i mitt skrivande.

Bästa matupplevelsen?

Restaurang Smak i Stockholm.

Hur firade du din födelsedag?

Med Åsa i Stockholm och hela familjen. Precis som jag önskade mig. ❤️

Är det något du saknade 2018 som du vill ha 2019?

Vi pratade om det på nyårsafton. Man blir mer och mer ödmjuk med åren. Jag känner nästan att jag inte har rätt att önska mig något mer. Jag är så himla tacksam för det jag har. Hoppas bara på att allt fortsätter så här.

Nyårslöften?

Ifjol lovade jag mig själv att ta tag i min hälsa, kost och träning. Något jag har gjort och är otroligt stolt över.

Nu i år har jag tänkt fortsätta med det och även lära mig mer om ekonomi och företagande eftersom det faktiskt också är en stor del av mitt jobb trots att jag i huvudsak skriver.

Ett mer filosofiskt löfte är att hålla mitt hjärta öppet och vara kärleksfull mot mig själv och andra.

Listan kommer från Sandra Beijer.

Tonerna som försvunnit

/ Liz Lindvall / 4 Comments

Foto: Caroline Aflalo

Vissa morgnar innan alla vaknat smyger jag ut och börjar springa med små, lugna steg. Klockan sju på morgonen är det fortfarande mörkt här nu.

Jag är nästan helt ensam. Trottoaren är våt av nattens regn och jag måste vara försiktig så jag inte halkar. För mig går tankarna sällan att stänga av men springandes går det lättare att låta dem bara vara.

Anna Ternheims mjuka röst gör mig sällskap.

“Ever since I was eight or nine. 
I’ve been standing on the shoreline 
All my life I’ve been waiting for something lasting”

I takt med mina steg.

Jag har saknat musiken och alla textrader som brukar tränga sig in. Så många poddar, så mycket Instagram och all information, så tonerna har försvunnit.

Jag vill börja lyssna igen. På saker som går rakt in utan att hjärnan behöver vara inkopplad. I köket när jag lagar mat, på vardagsrumsmattan bland alla leksaker, med barnen i badet på kvällen. Tonerna i rätt kombination med orden har alltid varit mitt bästa sällskap.

Snälla tipsa mig, vad lyssnar ni på just nu?

Komplicerat

/ Liz Lindvall / 3 Comments

Det är konstigt vad olika saker som motiverar en som person. Jag har kommit på att min allra största drivkraft i livet är rädsla.

I mars var jag på återbesök till min Addison-läkare efter graviditet och förlossning och hon stirrade på mig allvarligt och sa: “Liz, nu måste du börja ta hand om dig själv.”

Det hon syftade på var att jag gått upp ännu flera kilon efter graviditeten och om jag inte bryter de uppåtgående mönstret snart så riskerar jag att få andra autoimmuna sjukdomar vid sidan av den jag redan har, som exempelvis diabetes.

Grejen är att jag inte ens tänkt eller märkt att jag gått upp i vikt. Jag har alltid haft ett sådant skönt okomplicerat förhållande till min kropp på det viset. Men rädslan att bli sjuk gjorde mig rädd och det gjorde mig motiverad som aldrig förr att börja äta lite nyttigare och komma igång med träningen igen.

Men oj, vilken kamp det varit! Det har kanske inte synts på utsidan men innanför vilka debatter med mig själv. “Ska jag äta den här kakan eller inte? En bulle är väl okej? Lite lördagsgodis och tårta när man är bjuden på kalas!” och “Jag har ju knappt sovit på hela natten, hur ska jag orka träna?”.

Och det är det jag har så svårt med när det gäller dieter och livsstilsförändringar. Alla dessa regler och nej och att man måste gå runt och tänka på mat hela tiden. Jag vill inte göra det. Jag vill bara njuta av den! Och när man går runt och tänker så mycket är det så lätt att bli besatt. Det är inte alls konstigt att många blir det.

Överlag är hela det här ämnet med att gå upp och ner i vikt så himla laddat. Därför är jag tveksam att överhuvudtaget skriva om ämnet här. Men samtidigt får jag så många kommentarer att jag tänker att det kanske är bättre att skriva om det.

Jag har märkt hela våren att så fort jag tackat nej till något och nämnt att jag försöker äta lite nyttigare så får många omkring mig lite ångest. Och herregud, det är ju det sista jag vill ge dem. Många av dem har ju dessutom inte problem med övervikt. Det har däremot jag haft.

Andra reaktioner, framförallt här i Barcelona, är peppande kommentarer som “Du har gått ner i vikt, vad fin du är!” Men det ger mig också ångest. Var jag inte fin förut? Det tyckte jag! Och det är något obehagligt med att någon kommenterar ens kropp på det viset. Det är ju min kropp och jag har inte bett om en åsikt om den.

Vi flesta vet det redan, men herregud vilket komplicerad ämne det här med vikt och kroppar är. Speciellt om du är kvinna eftersom vi hela tiden objektifieras och kroppen liksom blir allas angelägenhet, oavsett om du är stor eller liten, äter mycket eller lite. Alla har en åsikt om det. Och liksom mycket annat i detta patriarkat så känns det som om man som kvinna inte kan vinna.

Är man överviktig tittar folk nedlåtande på en. Eller så tittar de inte alls. Man blir osynlig. Det har hänt mig många gånger. Som om man enbart har ett värde som kvinna om man har en kropp som anses vara normativ och därmed även attraktiv.

Och går du ner i vikt är det inte bra det heller. Då tittar många på en som man har en ätstörningsproblematik, är svag som inte står emot samhällets press och normer och inte klarar av att älska sig själv som man är.

Jag säger det igen: så komplicerat!

Och mitt i allt detta har jag hela vårvintern försökt stänga ut alla andra och fokusera på mig själv och mitt mål: att leva sundare så att jag ska må bättre nu och förhoppningsvis även i framtiden.

Jag har också försökt undvika så många regler och förbud som möjligt, eftersom jag hatar dem. Det enda två nej jag haft är nej till vitt socker och nej till vitt mjöl. Resten har handlat om att tillföra saker. Mer grönt, mer grönsaker, mer frukter, mer vatten, mer rörelse, mer vila, mer baljväxter, mer vegetariskt, mer nötter och frön, mer yoga och flera vändor till gymmet.

Och jag har klarat mitt mål. Jag har gått ner i vikt så att jag inte längre är i riskzonen och jag känner mig så mycket lättare i benen och smidigare i kroppen och jag har mindre ont i lederna och i hela kroppen överlag.

Och jag är så stolt över mig själv! Men är det bra att säga det så här högt och rakt ut? Jag vet inte. Men nu gör jag det. För jag är mer rädd över vad som kan läsas in i tystnaden. Att ni ser en bild av mig, registrerar att jag gått ner i vikt och får ångest. Eller att ni ser mig och tänker: Visst har hon blivit smalare? Vad har hon fått för problem?

Melankoli

/ Liz Lindvall / 2 Comments

Lördagkväll. Vad gör ni? Hoppas ni har det roligt eller mysigt! Helst både och.

Här har solen gått ner, Juni och Hjalmar sover, Edu lagar middag till oss och jag försöker skriva lite, men kastar hela tiden ett öga på nyheterna om folkomröstningen här i Katalonien imorgon.

Jag hoppas ingen kommer till skada. Det är det enda jag kan tänka på. Allt verkar vara så obehagligt upplagt för en rejäl konfrontation. Så många känslor. Starka viljor. 

Melankolin har legat i luften hela veckan. I alla fall har det känts så och färgskalan har gått i gråblått, även om solen lyst och det har varit sommarvarmt. 

Trots det har vi haft sköna, lugna dagar. Levt som i vår egen lilla bubbla. En liten avstängdhet mot resten av världen som jag behövde i några dagar. 








De första sju månaderna 

/ Liz Lindvall / 3 Comments

I dag fyller Hjalmar 7 månader. Han börjar bli så stor! Jag tänkte att jag därför skulle summera dessa månader med en lista som jag hittade hos Elsa Billgren men som jag gjort om lite grann. 


Vad har varit bäst?
Att han kom! Att han finns. För ett år sedan när jag var gravid minns jag att jag var så rädd och orolig hela tiden att jag skulle få missfall eller att någonting annat skulle gå fel. Varje gång jag gick på toa var jag beredd på att se blod i trosorna. Men allt gick bra och han mår bra och det är jag så himla tacksam för. Varje dag. 

Vad har varit sämst?

Att jag var så slut efter förlossningen och efter att ha tappat så mycket blod som jag gjorde att den första månaden tillsammans med honom försvann nästan på något vis i en dimma. Jag minns nattamningar och att han sov så mycket på dagarna att jag nästan blev orolig, kvällar hos mamma och pappa i soffan med honom liggandes i min famn och hur han la händerna på täcket som en liten söt kanin. Men resten av minnet är rätt så luddigt. 


Vilken månad var din favorit?

Juli. Hemma på Åland med Edu, Juni, Hjalmar och familj och vänner. Jag kände att vi äntligen fick tid att bara landa vi fyra som familj. Och Hjalmar började blir mer vaken. Hans skratt och blöta pussar och att se Juni och han tillsammans på en filt på altan. 

Nu. Augusti här i Barcelona känns också som en väldigt fin tid. Våra morgnar är lugna och gosiga och Edu slutar tidigare från jobb och vi har mycket tid tillsammans alla fyra. 

Gjorde du något du aldrig gjort förut?

Jag blev tvåbarnsmamma, vilket jag tycker är så så fint. Många pratar om tvåbarnchocken men för mig var det nog större förändring när jag blev mamma första gången. Nu var jag liksom mer inne i allt och beredd på vad det innebär. Och saker som periodvis kan vara jobbiga vet jag att går över. 

Dessutom eftersom det var lite knepigt för oss att bli gravida igen och vi fick ett missfall emellan så är jag bara så himla tacksam för att jag får vara med om det här. 

Sedan att Hjalmar typ är den mest harmoniska bebis man kan tänka sig. Det måste jag ju också erkänna att hjälper…med en nöjd bebis är det så mycket lättare att känna att man hanterar situationen. 

Har du rest?

Ja, två gånger till Åland och tre gånger till Barcelona har vi hunnit med under Hjalmars hittills sju månader i livet, samt en helg till Stockholm. 

Ibland funderar jag på vad detta pendlande kommer att göra med våra barn. Antingen blir de väl värsta globetrotters eller så vill de bara vara hemma och inte resa någonstans. 

Men det jag känner mig trygg med är att vi har ett liv och sammanhang med fina människor som älskar dem på båda ställen och jag hoppas det ger dem en inte trygghet och stabilitet, trots detta flängande. 


Vad har varit svårast?

Att känna mig otillräcklig, speciellt när jag är ensam hemma med dem bägge två, vilket oftast är.

Jag vill liksom att de ska känna att jag älskar dem helt galet mycket och jag vill räcka till med pussar, kramar, tid, kärlek och uppmärksamhet till dem båda. Lika mycket. 

Men ibland kan jag inte ägna mig åt Juni för Hjalmar skriker och har bajsat på sig och ibland känns det som Hjalmar får alldeles för lite uppmärksamhet för Juni behöver hjälp med något eller trotsar osv… 

Har du lärt dig något?

Massor. Det kanske låter lite klyschigt men jag känner att jag växt och blivit ännu mer trygg i mig själv. Först och främst för att jag är stolt över att jag lyckats bära och klämma ut två barn.  

Men också för att jag tycker jag börjar bli bättre på att lyssna på mig själv och ta plats med mitt liv. 

Jag har alltid haft så svårt för att säga nej och sätta gränser. Men tillsammans med Juni som nu är i trotsåldern får jag öva på det varje dag plus att tiden tillsammans med barnen känns så värdefull att jag blivit bättre på att se till att göra bara det jag verkligen vill. 

Och säga ifrån om jag inte tycker någonting är okej eftersom det känns viktigt att Hjalmar och Juni också lär sig gör det och att jag alltid är sann mot mig själv. 

Jag vet inte om jag förklarar det här så bra men jag hoppas ni förstår vad jag menar. 

Vad har varit soundtracket?
Min franska yogalärare har den bästa musiksmaken enligt mig och spellistan som gått varm är denna. Det är en blandning av allt möjligt och gör mig både lugn och glad. 

Annars är det podcast som gäller för mig. Mannheimer och Skäringer, Barnvagnspromenader, Kära barn, God morgon världen, Allvarligt talat m.m Jag måste göra ett skilt inlägg om det. 

Hade du några mål för dessa sju månader? Inte så mycket mer än att försöka njuta så mycket som möjligt av Juni och Hjalmar och det gör jag så mycket det bara går. Men oj, oj så fort tiden går. Ibland blir jag lite stressad över det. Hjalmar är 7 månader! 7 månader! Snart börjar han krypa, sedan går han. 

Men allt har sin tid. Jag måste komma ihåg det.  Hur gulligt det än är går det inte att stanna i bebistiden för alltid och alla åldrar har sin charm. Exempelxis tiden med Juni nu. Alla historier och fantasier hon berättar för mig, hur hon vill göra allting själv, den busiga blicken och hur hon ändå vill ha massa kramar och gos. Det är helt underbart! 

Vad ser du fram emot precis just nu? 
Vet ni, nästa torsdag ska vi åka till Kroatien i tio dagar. Edu har tagit ut några dagar tjänstledigt och vi åker till Split där vi hyrt en lägenhet via air bnb. Planen är bara ta det lugnt, simma i det där turkosa vattnet som man ser på bilder överallt, äta god mat och vila så gott det går med två småttingar. 

Det ska bli helt fantastiskt. Mest av allt för att Edu är ledig och vi ska vara tillsammans alla fyra. 

Sedan ser jag framemot att börja hösten med rutiner och vardag med allt vad det innebär. Hösten med känslan av nystart är helt klart min favoritårstid. 

 

Oroslandet 

/ Liz Lindvall / 2 Comments

Liksom många andra, har jag inte ord för vad som hände i Stockholm i fredags och vad som händer överlag i världen just nu. Liksom jag inte kan släppa tanken hur det skulle ha känts att gå där på Drottninggatan i fredags och plötsligt behöva springa för sitt liv, kan jag inte släppa bilderna av barnen efter gasattacken i Syrien. 

Bilderna av de små kropparna får mig att vilja blunda och gråta på samma sätt som när jag hör om elvaåringen som blev påkörd utanför Åhléns och pratade med sin mamma på telefon precis innan. 

I brist på ord tänkte jag dela med mig av en krönika jag skrev för Ålandstidningen några veckor efter att Hjalmar kommit till världen. Många säger hur viktigt det är att vi inte låter rädslan ta över och jag tror det är sant. 

Vi måste fortsätta leva och älska. Framförallt älska. 

Här är krönikan:

Nyförlöst i oroslandet 

Hans lilla kropp höjs och sänks för varje andetag medan Trumps senaste förolämpningar och eskapader virvlar förbi på tv-skärmen framför mig. 
I kvällsmörkret bländar flimret mig. 

Jag sitter i skräddarställning i soffan och småsover med babydoft i näsan. 

Denna sköra tid när man nyligen fött ett barn. 

Alla potentiella hot i världen som tränger sig igenom och rubbar mig. 

Cancer, hjärt- och kärlsjukdomar och resistenta bakterier. Trump och Putin. Nationalism och protektionism. Ett sönderbombat Syrien och ensamkommande flyktingbarn som vill ta livet av sig. Nerskärningar inom sjukvården och upprustning av försvaret. 

Min sons hjässa värmer min hand.
Det är så mycket att vara rädd för och det är alla rädslor som skrämmer mig mest. 

De låser fast människor i försvarspositioner.

De förlamar mig.

På morgonen ser jag mig i spegeln. Fortfarande nyförlöst och med tunnare hud. 
Jag trär ett vitt amningslinne överhuvudet. Samma linne som jag använde efter min första graviditet. Det har tappat formen och gulnat i färgen. 

Två och ett halvt år sedan. Livets hastighet får det att gunga till i huvudet. 

Jag tar en klunk kaffe och sätter på radion. Trump igen. Återigen denna Trump. 

Någon föddes när människan nådde månen. Andra samma år som en viktig uppfinning eller en världsomfattande revolution. 

Min son kom när den redan ö-kände amerikanska presidenten beträdde tronen. 

Fler nyheter. Ska Sverige återinföra allmän värnplikt igen? Vem vinner de franska valet? Hur många grader varmare blir det på jorden i år? Hot. Hot. Hot. 
Kaffet smakar metalliskt i munnen. Det är min andra kopp denna morgon och en annorlunda röst når fram till mig. 

En cancersjuk kvinna i en dokumentär på radion läser författaren P.O Enquist i sina försök att hålla hoppet vid liv och en mening bryter igenom med sylvass precision. Det lämnar mig med en känsla av befrielse.

”En dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva”. 
Jag upprepar och memorerar.

”En dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva.”

Jag försöker markera orden i mitt huvud som på en karta för att vid tvivel kunna hitta tillbaka till platsen som ger mig ro. 

Min sons andning är sådär häftig ibland. Hans rörelser viljestarka och på samma gång utan kontroll. 

Hela livet väntar på honom. Dessa dagar får inte slösas bort i oroslandet. 

Detta om något skulle vara en katastrof eller en tragedi.