Tonerna som försvunnit

Foto: Caroline Aflalo

Vissa morgnar innan alla vaknat smyger jag ut och börjar springa med små, lugna steg. Klockan sju på morgonen är det fortfarande mörkt här nu.

Jag är nästan helt ensam. Trottoaren är våt av nattens regn och jag måste vara försiktig så jag inte halkar. För mig går tankarna sällan att stänga av men springandes går det lättare att låta dem bara vara.

Anna Ternheims mjuka röst gör mig sällskap.

Ever since I was eight or nine. 
I’ve been standing on the shoreline 
All my life I’ve been waiting for something lasting

I takt med mina steg.

Jag har saknat musiken och alla textrader som brukar tränga sig in. Så många poddar, så mycket Instagram och all information, så tonerna har försvunnit.

Jag vill börja lyssna igen. På saker som går rakt in utan att hjärnan behöver vara inkopplad. I köket när jag lagar mat, på vardagsrumsmattan bland alla leksaker, med barnen i badet på kvällen. Tonerna i rätt kombination med orden har alltid varit mitt bästa sällskap.

Snälla tipsa mig, vad lyssnar ni på just nu?

Komplicerat

Det är konstigt vad olika saker som motiverar en som person. Jag har kommit på att min allra största drivkraft i livet är rädsla.

I mars var jag på återbesök till min Addison-läkare efter graviditet och förlossning och hon stirrade på mig allvarligt och sa: “Liz, nu måste du börja ta hand om dig själv.”

Det hon syftade på var att jag gått upp ännu flera kilon efter graviditeten och om jag inte bryter de uppåtgående mönstret snart så riskerar jag att få andra autoimmuna sjukdomar vid sidan av den jag redan har, som exempelvis diabetes.

Grejen är att jag inte ens tänkt eller märkt att jag gått upp i vikt. Jag har alltid haft ett sådant skönt okomplicerat förhållande till min kropp på det viset. Men rädslan att bli sjuk gjorde mig rädd och det gjorde mig motiverad som aldrig förr att börja äta lite nyttigare och komma igång med träningen igen.

Men oj, vilken kamp det varit! Det har kanske inte synts på utsidan men innanför vilka debatter med mig själv. “Ska jag äta den här kakan eller inte? En bulle är väl okej? Lite lördagsgodis och tårta när man är bjuden på kalas!” och “Jag har ju knappt sovit på hela natten, hur ska jag orka träna?”.

Och det är det jag har så svårt med när det gäller dieter och livsstilsförändringar. Alla dessa regler och nej och att man måste gå runt och tänka på mat hela tiden. Jag vill inte göra det. Jag vill bara njuta av den! Och när man går runt och tänker så mycket är det så lätt att bli besatt. Det är inte alls konstigt att många blir det.

Överlag är hela det här ämnet med att gå upp och ner i vikt så himla laddat. Därför är jag tveksam att överhuvudtaget skriva om ämnet här. Men samtidigt får jag så många kommentarer att jag tänker att det kanske är bättre att skriva om det.

Jag har märkt hela våren att så fort jag tackat nej till något och nämnt att jag försöker äta lite nyttigare så får många omkring mig lite ångest. Och herregud, det är ju det sista jag vill ge dem. Många av dem har ju dessutom inte problem med övervikt. Det har däremot jag haft.

Andra reaktioner, framförallt här i Barcelona, är peppande kommentarer som “Du har gått ner i vikt, vad fin du är!” Men det ger mig också ångest. Var jag inte fin förut? Det tyckte jag! Och det är något obehagligt med att någon kommenterar ens kropp på det viset. Det är ju min kropp och jag har inte bett om en åsikt om den.

Vi flesta vet det redan, men herregud vilket komplicerad ämne det här med vikt och kroppar är. Speciellt om du är kvinna eftersom vi hela tiden objektifieras och kroppen liksom blir allas angelägenhet, oavsett om du är stor eller liten, äter mycket eller lite. Alla har en åsikt om det. Och liksom mycket annat i detta patriarkat så känns det som om man som kvinna inte kan vinna.

Är man överviktig tittar folk nedlåtande på en. Eller så tittar de inte alls. Man blir osynlig. Det har hänt mig många gånger. Som om man enbart har ett värde som kvinna om man har en kropp som anses vara normativ och därmed även attraktiv.

Och går du ner i vikt är det inte bra det heller. Då tittar många på en som man har en ätstörningsproblematik, är svag som inte står emot samhällets press och normer och inte klarar av att älska sig själv som man är.

Jag säger det igen: så komplicerat!

Och mitt i allt detta har jag hela vårvintern försökt stänga ut alla andra och fokusera på mig själv och mitt mål: att leva sundare så att jag ska må bättre nu och förhoppningsvis även i framtiden.

Jag har också försökt undvika så många regler och förbud som möjligt, eftersom jag hatar dem. Det enda två nej jag haft är nej till vitt socker och nej till vitt mjöl. Resten har handlat om att tillföra saker. Mer grönt, mer grönsaker, mer frukter, mer vatten, mer rörelse, mer vila, mer baljväxter, mer vegetariskt, mer nötter och frön, mer yoga och flera vändor till gymmet.

Och jag har klarat mitt mål. Jag har gått ner i vikt så att jag inte längre är i riskzonen och jag känner mig så mycket lättare i benen och smidigare i kroppen och jag har mindre ont i lederna och i hela kroppen överlag.

Och jag är så stolt över mig själv! Men är det bra att säga det så här högt och rakt ut? Jag vet inte. Men nu gör jag det. För jag är mer rädd över vad som kan läsas in i tystnaden. Att ni ser en bild av mig, registrerar att jag gått ner i vikt och får ångest. Eller att ni ser mig och tänker: Visst har hon blivit smalare? Vad har hon fått för problem?

Melankoli

Lördagkväll. Vad gör ni? Hoppas ni har det roligt eller mysigt! Helst både och.

Här har solen gått ner, Juni och Hjalmar sover, Edu lagar middag till oss och jag försöker skriva lite, men kastar hela tiden ett öga på nyheterna om folkomröstningen här i Katalonien imorgon.

Jag hoppas ingen kommer till skada. Det är det enda jag kan tänka på. Allt verkar vara så obehagligt upplagt för en rejäl konfrontation. Så många känslor. Starka viljor. 

Melankolin har legat i luften hela veckan. I alla fall har det känts så och färgskalan har gått i gråblått, även om solen lyst och det har varit sommarvarmt. 

Trots det har vi haft sköna, lugna dagar. Levt som i vår egen lilla bubbla. En liten avstängdhet mot resten av världen som jag behövde i några dagar. 








De första sju månaderna 

I dag fyller Hjalmar 7 månader. Han börjar bli så stor! Jag tänkte att jag därför skulle summera dessa månader med en lista som jag hittade hos Elsa Billgren men som jag gjort om lite grann. 


Vad har varit bäst?
Att han kom! Att han finns. För ett år sedan när jag var gravid minns jag att jag var så rädd och orolig hela tiden att jag skulle få missfall eller att någonting annat skulle gå fel. Varje gång jag gick på toa var jag beredd på att se blod i trosorna. Men allt gick bra och han mår bra och det är jag så himla tacksam för. Varje dag. 

Vad har varit sämst?

Att jag var så slut efter förlossningen och efter att ha tappat så mycket blod som jag gjorde att den första månaden tillsammans med honom försvann nästan på något vis i en dimma. Jag minns nattamningar och att han sov så mycket på dagarna att jag nästan blev orolig, kvällar hos mamma och pappa i soffan med honom liggandes i min famn och hur han la händerna på täcket som en liten söt kanin. Men resten av minnet är rätt så luddigt. 


Vilken månad var din favorit?

Juli. Hemma på Åland med Edu, Juni, Hjalmar och familj och vänner. Jag kände att vi äntligen fick tid att bara landa vi fyra som familj. Och Hjalmar började blir mer vaken. Hans skratt och blöta pussar och att se Juni och han tillsammans på en filt på altan. 

Nu. Augusti här i Barcelona känns också som en väldigt fin tid. Våra morgnar är lugna och gosiga och Edu slutar tidigare från jobb och vi har mycket tid tillsammans alla fyra. 

Gjorde du något du aldrig gjort förut?

Jag blev tvåbarnsmamma, vilket jag tycker är så så fint. Många pratar om tvåbarnchocken men för mig var det nog större förändring när jag blev mamma första gången. Nu var jag liksom mer inne i allt och beredd på vad det innebär. Och saker som periodvis kan vara jobbiga vet jag att går över. 

Dessutom eftersom det var lite knepigt för oss att bli gravida igen och vi fick ett missfall emellan så är jag bara så himla tacksam för att jag får vara med om det här. 

Sedan att Hjalmar typ är den mest harmoniska bebis man kan tänka sig. Det måste jag ju också erkänna att hjälper…med en nöjd bebis är det så mycket lättare att känna att man hanterar situationen. 

Har du rest?

Ja, två gånger till Åland och tre gånger till Barcelona har vi hunnit med under Hjalmars hittills sju månader i livet, samt en helg till Stockholm. 

Ibland funderar jag på vad detta pendlande kommer att göra med våra barn. Antingen blir de väl värsta globetrotters eller så vill de bara vara hemma och inte resa någonstans. 

Men det jag känner mig trygg med är att vi har ett liv och sammanhang med fina människor som älskar dem på båda ställen och jag hoppas det ger dem en inte trygghet och stabilitet, trots detta flängande. 


Vad har varit svårast?

Att känna mig otillräcklig, speciellt när jag är ensam hemma med dem bägge två, vilket oftast är.

Jag vill liksom att de ska känna att jag älskar dem helt galet mycket och jag vill räcka till med pussar, kramar, tid, kärlek och uppmärksamhet till dem båda. Lika mycket. 

Men ibland kan jag inte ägna mig åt Juni för Hjalmar skriker och har bajsat på sig och ibland känns det som Hjalmar får alldeles för lite uppmärksamhet för Juni behöver hjälp med något eller trotsar osv… 

Har du lärt dig något?

Massor. Det kanske låter lite klyschigt men jag känner att jag växt och blivit ännu mer trygg i mig själv. Först och främst för att jag är stolt över att jag lyckats bära och klämma ut två barn.  

Men också för att jag tycker jag börjar bli bättre på att lyssna på mig själv och ta plats med mitt liv. 

Jag har alltid haft så svårt för att säga nej och sätta gränser. Men tillsammans med Juni som nu är i trotsåldern får jag öva på det varje dag plus att tiden tillsammans med barnen känns så värdefull att jag blivit bättre på att se till att göra bara det jag verkligen vill. 

Och säga ifrån om jag inte tycker någonting är okej eftersom det känns viktigt att Hjalmar och Juni också lär sig gör det och att jag alltid är sann mot mig själv. 

Jag vet inte om jag förklarar det här så bra men jag hoppas ni förstår vad jag menar. 

Vad har varit soundtracket?
Min franska yogalärare har den bästa musiksmaken enligt mig och spellistan som gått varm är denna. Det är en blandning av allt möjligt och gör mig både lugn och glad. 

Annars är det podcast som gäller för mig. Mannheimer och Skäringer, Barnvagnspromenader, Kära barn, God morgon världen, Allvarligt talat m.m Jag måste göra ett skilt inlägg om det. 

Hade du några mål för dessa sju månader? Inte så mycket mer än att försöka njuta så mycket som möjligt av Juni och Hjalmar och det gör jag så mycket det bara går. Men oj, oj så fort tiden går. Ibland blir jag lite stressad över det. Hjalmar är 7 månader! 7 månader! Snart börjar han krypa, sedan går han. 

Men allt har sin tid. Jag måste komma ihåg det.  Hur gulligt det än är går det inte att stanna i bebistiden för alltid och alla åldrar har sin charm. Exempelxis tiden med Juni nu. Alla historier och fantasier hon berättar för mig, hur hon vill göra allting själv, den busiga blicken och hur hon ändå vill ha massa kramar och gos. Det är helt underbart! 

Vad ser du fram emot precis just nu? 
Vet ni, nästa torsdag ska vi åka till Kroatien i tio dagar. Edu har tagit ut några dagar tjänstledigt och vi åker till Split där vi hyrt en lägenhet via air bnb. Planen är bara ta det lugnt, simma i det där turkosa vattnet som man ser på bilder överallt, äta god mat och vila så gott det går med två småttingar. 

Det ska bli helt fantastiskt. Mest av allt för att Edu är ledig och vi ska vara tillsammans alla fyra. 

Sedan ser jag framemot att börja hösten med rutiner och vardag med allt vad det innebär. Hösten med känslan av nystart är helt klart min favoritårstid. 

 

Oroslandet 

Liksom många andra, har jag inte ord för vad som hände i Stockholm i fredags och vad som händer överlag i världen just nu. Liksom jag inte kan släppa tanken hur det skulle ha känts att gå där på Drottninggatan i fredags och plötsligt behöva springa för sitt liv, kan jag inte släppa bilderna av barnen efter gasattacken i Syrien. 

Bilderna av de små kropparna får mig att vilja blunda och gråta på samma sätt som när jag hör om elvaåringen som blev påkörd utanför Åhléns och pratade med sin mamma på telefon precis innan. 

I brist på ord tänkte jag dela med mig av en krönika jag skrev för Ålandstidningen några veckor efter att Hjalmar kommit till världen. Många säger hur viktigt det är att vi inte låter rädslan ta över och jag tror det är sant. 

Vi måste fortsätta leva och älska. Framförallt älska. 

Här är krönikan:

Nyförlöst i oroslandet 

Hans lilla kropp höjs och sänks för varje andetag medan Trumps senaste förolämpningar och eskapader virvlar förbi på tv-skärmen framför mig. 
I kvällsmörkret bländar flimret mig. 

Jag sitter i skräddarställning i soffan och småsover med babydoft i näsan. 

Denna sköra tid när man nyligen fött ett barn. 

Alla potentiella hot i världen som tränger sig igenom och rubbar mig. 

Cancer, hjärt- och kärlsjukdomar och resistenta bakterier. Trump och Putin. Nationalism och protektionism. Ett sönderbombat Syrien och ensamkommande flyktingbarn som vill ta livet av sig. Nerskärningar inom sjukvården och upprustning av försvaret. 

Min sons hjässa värmer min hand.
Det är så mycket att vara rädd för och det är alla rädslor som skrämmer mig mest. 

De låser fast människor i försvarspositioner.

De förlamar mig.

På morgonen ser jag mig i spegeln. Fortfarande nyförlöst och med tunnare hud. 
Jag trär ett vitt amningslinne överhuvudet. Samma linne som jag använde efter min första graviditet. Det har tappat formen och gulnat i färgen. 

Två och ett halvt år sedan. Livets hastighet får det att gunga till i huvudet. 

Jag tar en klunk kaffe och sätter på radion. Trump igen. Återigen denna Trump. 

Någon föddes när människan nådde månen. Andra samma år som en viktig uppfinning eller en världsomfattande revolution. 

Min son kom när den redan ö-kände amerikanska presidenten beträdde tronen. 

Fler nyheter. Ska Sverige återinföra allmän värnplikt igen? Vem vinner de franska valet? Hur många grader varmare blir det på jorden i år? Hot. Hot. Hot. 
Kaffet smakar metalliskt i munnen. Det är min andra kopp denna morgon och en annorlunda röst når fram till mig. 

En cancersjuk kvinna i en dokumentär på radion läser författaren P.O Enquist i sina försök att hålla hoppet vid liv och en mening bryter igenom med sylvass precision. Det lämnar mig med en känsla av befrielse.

”En dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva”. 
Jag upprepar och memorerar.

”En dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva.”

Jag försöker markera orden i mitt huvud som på en karta för att vid tvivel kunna hitta tillbaka till platsen som ger mig ro. 

Min sons andning är sådär häftig ibland. Hans rörelser viljestarka och på samma gång utan kontroll. 

Hela livet väntar på honom. Dessa dagar får inte slösas bort i oroslandet. 

Detta om något skulle vara en katastrof eller en tragedi. 

10 slumpmässiga grejer om mig själv! 

1. Jag är född med ett litet hål hjärtat. När jag var liten fick jag åka på regelbundna kontroller till Åbo, men jag har aldrig annars lidit av det på något vis. Däremot brukade jag tänka på det där hålet och hela symboliken med ett trasigt hjärta när någon dumpade mig…

2. Det som upptar mycket av mina tankar just nu är framtiden. Var och hur vår lilla familj ska leva i framtiden. Men eftersom vi ännu inte har några svar så vill jag även försöka leva så mycket som möjligt i nuet. För just nu är så himla fint! Och livet går ju…
3. Jag pendlar mellan att känna mig som en superkompetent mamma och blir rädd när jag tänker på hur mycket de litar på mig att jag klarar av det här. 
4. Jag är så där stilförvirrad som man ofta är efter en graviditet. Vem är jag egentligen? Vad passar jag i? Jag är inte ens shoppingsugen för jag vet inte vad jag vill ha!
5. Denna graviditet brast min hy och min mage är full av bristningar! Jag försöker tänka att de är som tatueringar av ett fin upplevelse som jag vill minnas.
6. Jag vill fortfarande skriva klart min roman men jag vågar knappt säga det högt för allt har stått stilla så så länge! Hela livet kom emellan! Just nu jobbar jag att tänka att det var meningen och att det kommer att göra den mycket bättre! 
7. Jag är fast i Mästerkockarna på TV4 och jag och Edu har äntligen börjat titta på säsong 5 av Homeland. 

8. Den största utmaningen för mig med att vara tvåbarnsmamma är den där känslan att inte räcka till. Ni som vet, blir man någonsin av med den? 

9. Jag har blivit helt besatt av dadlar!?

10. Några av mina bästa vänner kommer och hälsar på mig här i Barcelona i vår. Det gör mig så glad att de vill göra det och att de tar sig tiden att göra det.

Det är kärlek tänker jag! ❤️
Idén till listan kommer från den fina bloggen Hjärtesmil

Mörkrädd

 

 

352h

337h

328h

250h

Jag hade tänkt posta ett inlägg om vårt allahelgonafirande, men jag kan inte. Inte i dag. Inte efter nattens val.

Jag har överlag svårt att göra någonting. Det enda jag kan tänka på är: Vad händer nu? Blir det krig? Hur ska det gå för Juni och bebisen i magen? Hur kommer världen se ut om några år? Har de överhuvudtaget en framtid?

Den här situationen är så fruktansvärt obehaglig och sorglig. Jag har alltid funderat på olika val folk gjort i historien. Som hur Hitler kunde bli president eller hur man kunde se Mussolini som en frälsare?

Nu kom svaret. Det är tyvärr mycket enklare än vi tror att  göra hemska värderingar och åsikter acceptabla och övertyga människor om att man ska rädda världen med hat och ”hårdhandskarna på”.

Det gör mig så rädd och vi är många som är rädda i dag. Det är inte heller bra. Redan nu hörde jag någon säga att Sverige måste bygga upp sitt försvar. Upprustning! Nästan vilken historiker som helst kan berätta för oss hur det brukar sluta.

Jag känner mig så kraftlös. Vi är så maktlösa. Det är svårt att få någonting gjort.

Kärlek! Jag vet! Det låter klyschigt, men vad ska vi annars göra? Det är i alla fall det enda jag kan komma på. Att ge så mycket kärlek som jag bara kan till alla människor jag känner och inte känner runt omkring mig i dag.

Nu måste hatet minska! Och vi måste kämpa tillsammans mot det!

247h

 

 

 

 

Som ett drömlikt minne

Denna vecka. Jag håller henne nära och tänker på de två år som gått. På sömnlöshet och all oro och på hur mitt hjärta hela tiden expanderar av denna gränslösa kärlek.

Jag tänker också framåt. Jag kan inte låta bli. Trots att hennes kropp fortfarande känns så liten bredvid min om natten.

Jag tänker på vad som är det allra viktigaste. På vilken mamma jag vill vara och vad jag aldrig vill glömma bort och sluta förstå.

Jag tänker också på sommaren här och hur allt detta kommer att finnas i henne.

Kanske bara som en flyktig känsla eller drömlikt minne, men ändå.

 

 

 

 

En sak i taget

Jag hörde ett så intressant program på radion häromdagen. Det handlade om tid och om hur alla andra verkar hinna göra så många olika saker på en och samma gång. Odla örter, göra egna chiapuddingar, se på tv-serier, laga egen lemonad, resa med hela familjen, ha middagar hemma, träna och läsa alla intressanta nyhetsartiklar om vad som händer ute i världen.

När man själv knappt hinner jobba, plocka upp saker, få mat i sig och sin barn och slockna framför teven innan det är dags att gå och lägga sig.

Programledarna hade intervjuat människor i deras närhet som verkar hinna med mycket och kommit fram till att de inte gör mer, men de gör mycket av en sak i taget.

Nyckeln till att känna att man ger sig hän och hanterar en aktivitet var alltså enligt dem att fokusera på en sak i taget och jag gillar tanken. För ofta när jag väl har lite tid över så vill jag göra så mycket så jag till slut inte vet vad jag ska göra. Då är det bättre att välja en grej.

Därför har jag därför valt ut mina två grejer för sommaren: att läsa och vara med min familj och vänner! I höst tar jag kanske och fokuserar på något, men just nu är det jag allra helst vill!

Vad är er sommargrej?

 

 

 

 

 

Stora och små händer

”Mamma mano handen” säger Juni till mig på kvällen när hon vill att jag ska hålla hennes hand. Det är en speciell känsla hur hon på sitt eget vis lär mig ord på katalanska som jag ännu inte lärt mig tala. Som om alla språken flödar genom henne.

Hennes lilla hand får mig att tänka på min pappas stora trygga händer. De som lyft tungt, orkat, fixat och alltid uppfinningsrikt och med stort tålamod lagat de som gått sönder. De som kan ta bort en lös tand på ett huj eller försiktigt pilla bort en sticka som gör ont långt innanför skinnet.

Juni pillar på mina fingrar och jag undrar vad hon kan känna i dem. Ibland gömmer hon hela sin hand i min.

Det får mig att tänka på att allt som händer.

Det här är bara nu. Allt förändras. Redan imorgon när vi flyger hem är det jag som behöver hålla i hennes.