Jag har mörk vecka. Så många funderingar kring livet och döden. En nära vän till min kära vän dog inatt.

Jag har träffat henne, men jag har ingen personlig relation till henne men jag är så ledsen för min vän som sörjer henne djupt.

Min väns vän var i min ålder och hade två små barn. Hon hade sådan otur att få en svår cancerform där det inte fanns något att göra.

Det är min värsta mardröm och det hände henne mitt i livet med små liv att ta hand om.

Jag kan knappt ta in det.

Ändå är jag fullt medveten om att sådana hemska saker händer.

Att livet är så skört.

Frågan är bara hur man ska förhållandet till denna skörhet?

Ska man förtränga den så länge det bara går?

Eller ska man stirra dödsångesten i ögonen. Konfrontera den, ge sig in skörheten, titta krasst och modigt på livets ibland skrämmande villkor och på något vis kunna leva och njuta och skratta ändå?

Men är det ens möjligt! Eller lever vi alla mer eller mindre med dödsångesten som följeslagare.

Jag vet inte. Hur gör ni? ❤️