Foto: Caroline Aflalo

Vissa morgnar innan alla vaknat smyger jag ut och börjar springa med små, lugna steg. Klockan sju på morgonen är det fortfarande mörkt här nu.

Jag är nästan helt ensam. Trottoaren är våt av nattens regn och jag måste vara försiktig så jag inte halkar. För mig går tankarna sällan att stänga av men springandes går det lättare att låta dem bara vara.

Anna Ternheims mjuka röst gör mig sällskap.

“Ever since I was eight or nine. 
I’ve been standing on the shoreline 
All my life I’ve been waiting for something lasting”

I takt med mina steg.

Jag har saknat musiken och alla textrader som brukar tränga sig in. Så många poddar, så mycket Instagram och all information, så tonerna har försvunnit.

Jag vill börja lyssna igen. På saker som går rakt in utan att hjärnan behöver vara inkopplad. I köket när jag lagar mat, på vardagsrumsmattan bland alla leksaker, med barnen i badet på kvällen. Tonerna i rätt kombination med orden har alltid varit mitt bästa sällskap.

Snälla tipsa mig, vad lyssnar ni på just nu?