Oroslandet 

Liksom många andra, har jag inte ord för vad som hände i Stockholm i fredags och vad som händer överlag i världen just nu. Liksom jag inte kan släppa tanken hur det skulle ha känts att gå där på Drottninggatan i fredags och plötsligt behöva springa för sitt liv, kan jag inte släppa bilderna av barnen efter gasattacken i Syrien. 

Bilderna av de små kropparna får mig att vilja blunda och gråta på samma sätt som när jag hör om elvaåringen som blev påkörd utanför Åhléns och pratade med sin mamma på telefon precis innan. 

I brist på ord tänkte jag dela med mig av en krönika jag skrev för Ålandstidningen några veckor efter att Hjalmar kommit till världen. Många säger hur viktigt det är att vi inte låter rädslan ta över och jag tror det är sant. 

Vi måste fortsätta leva och älska. Framförallt älska. 

Här är krönikan:

Nyförlöst i oroslandet 

Hans lilla kropp höjs och sänks för varje andetag medan Trumps senaste förolämpningar och eskapader virvlar förbi på tv-skärmen framför mig. 
I kvällsmörkret bländar flimret mig. 

Jag sitter i skräddarställning i soffan och småsover med babydoft i näsan. 

Denna sköra tid när man nyligen fött ett barn. 

Alla potentiella hot i världen som tränger sig igenom och rubbar mig. 

Cancer, hjärt- och kärlsjukdomar och resistenta bakterier. Trump och Putin. Nationalism och protektionism. Ett sönderbombat Syrien och ensamkommande flyktingbarn som vill ta livet av sig. Nerskärningar inom sjukvården och upprustning av försvaret. 

Min sons hjässa värmer min hand.
Det är så mycket att vara rädd för och det är alla rädslor som skrämmer mig mest. 

De låser fast människor i försvarspositioner.

De förlamar mig.

På morgonen ser jag mig i spegeln. Fortfarande nyförlöst och med tunnare hud. 
Jag trär ett vitt amningslinne överhuvudet. Samma linne som jag använde efter min första graviditet. Det har tappat formen och gulnat i färgen. 

Två och ett halvt år sedan. Livets hastighet får det att gunga till i huvudet. 

Jag tar en klunk kaffe och sätter på radion. Trump igen. Återigen denna Trump. 

Någon föddes när människan nådde månen. Andra samma år som en viktig uppfinning eller en världsomfattande revolution. 

Min son kom när den redan ö-kände amerikanska presidenten beträdde tronen. 

Fler nyheter. Ska Sverige återinföra allmän värnplikt igen? Vem vinner de franska valet? Hur många grader varmare blir det på jorden i år? Hot. Hot. Hot. 
Kaffet smakar metalliskt i munnen. Det är min andra kopp denna morgon och en annorlunda röst når fram till mig. 

En cancersjuk kvinna i en dokumentär på radion läser författaren P.O Enquist i sina försök att hålla hoppet vid liv och en mening bryter igenom med sylvass precision. Det lämnar mig med en känsla av befrielse.

”En dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva”. 
Jag upprepar och memorerar.

”En dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva.”

Jag försöker markera orden i mitt huvud som på en karta för att vid tvivel kunna hitta tillbaka till platsen som ger mig ro. 

Min sons andning är sådär häftig ibland. Hans rörelser viljestarka och på samma gång utan kontroll. 

Hela livet väntar på honom. Dessa dagar får inte slösas bort i oroslandet. 

Detta om något skulle vara en katastrof eller en tragedi. 

2 thoughts on “Oroslandet 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s