Ibland när jag längtar hem lyssnar jag till sjörapporten i P1 och låter känslorna vaggas till ro av den välbekanta, monotona rösten. Den påminner mig om sommar hemma, hela familjen är ledig. Vi sitter i båten. Det doftar motorolja och på min ena fot har jag lite blålera från havsbotten. Vi simmar hela tiden, fullkomligt bor i vattnet.

Sommaren doftar annorlunda här. Mer salt, mer sol, mer av allting. Nu i början när värmen ljust kommit, älskar jag den intensiteten. Det är första senare när gräset börjar färgas brunt av den brännande solen som jag vill hitta en mildare skala av allting. Jag trodde inte att det kunde vara så. Att man kan bo i olika färgintensiteter.

Under tysta nätter hör jag mitt hjärta göra ett skutt för att sedan rusa eller snarare fladdra i väg. Min EKG-kurva visar att jag har arytmi och jag förstår inte riktigt om det är farligt eller inte. På nyheterna på Sveriges radio säger de att allt fler kvinnor i 30-40-års åldern har oregelbunden hjärtrytm. Tydligen är jag en av dem. Och jag anar problemet. Stress. Den där förbannade stressen.

Jag har inte hjärtat i halsgropen nu, men jag har haft det. Allt för mycket. Och precis som med förkylningar verkar hjärtat börja klaga när det finns tid och utrymme för att göra det. Nu när jag slappnar av.

Jag går upp för backen hem till oss och solen lyser upp varenda grop i trottoaren med en oförlåtande skärpa. Jag stirrar lika rakt på mig själv. Jag har hela tiden vetat hur farligt det är att stressa, så varför har jag fortsatt? Mitt problem är som tur nog inte allvarligt. Men jag har fått en varning. Och nu ångrar jag mig. Och det värsta är att jag inte ens kommer ihåg, vad som var så viktigt!