Denna vecka. Jag håller henne nära och tänker på de två år som gått. På sömnlöshet och all oro och på hur mitt hjärta hela tiden expanderar av denna gränslösa kärlek.

Jag tänker också framåt. Jag kan inte låta bli. Trots att hennes kropp fortfarande känns så liten bredvid min om natten.

Jag tänker på vad som är det allra viktigaste. På vilken mamma jag vill vara och vad jag aldrig vill glömma bort och sluta förstå.

Jag tänker också på sommaren här och hur allt detta kommer att finnas i henne.

Kanske bara som en flyktig känsla eller drömlikt minne, men ändå.