God morgon på er! Vi skulle ha åkt och skidat i Pyrenéerna i helgen men i torsdags däckade Edu i feber och förkylning och några timmar senare Hjalmar. Nu är vi alla, utan Juni finisen, snoriga och hostiga, så ja allt blev inställt men jag känner att det inte gör något. I helgen har jag och Edu turats om att sova en timme här och där och det har varit så skönt. Trodde det aldrig mer sömn skulle vara min konstanta högsta önskan. Men det är det.

Vi fick inte pengarna tillbaka för stugan vi hyrt, men vi fick flytta fram bokningen så nu blir det ett bergsäventyr i slutet av mars istället. Jag vet inte om snön är kvar då men just nu är det ovanlig mycket snö uppe i bergen här. Det till och med luktar snö i luften här i Barcelona. Och de lovar kalla temperaturer hela veckan.

Jag har en del att göra på min jobblista men inte så där galet mycket som det känns som om jag haft varje vecka sedan jul. Äntligen börjar jag komma ifatt.

Dessutom tycker jag att mycket med jobbet är roligt just nu. Förr veckan kämpade jag med flera porträtt som jag skriver för Ålandstidningen och jag tänkte på hur länge jag jobbat med att skriva porträtt för dem. En evighet känns det som, och det är det kanske också.

Flera gånger har jag tänkt att nu måste jag sluta och fylla det utrymmet med något annat. (De tar nämligen väldigt lång tid att göra. )Och när Hjalmar kom tog jag en paus. Men saken är att jag älskar alla dessa fantastiska möten de jobbet ger mig.

Jag får prata med och ställa frågor till människor som jag annars aldrig hade träffat. Och deras tankar och livsöden lär mig så mycket. De öppnar upp min värld.

Denna vecka skriver jag på ett porträtt med en tjej från Åland som bor i Moçambique. I början när vi pratade så var jag så trött och fylld av mitt eget vardagsliv men ju längre in vi kom i samtalet desto mer vaken och på riktigt mer levande kände jag mig.

Hennes ord och livsval gick rakt in i mig. Hon fick mig att se en värld jag aldrig sett och när vi la på var jag så upprymd av hennes tankar och idéer att jag kände mig så inspirerad att skriva.

Så ja, kanske ska jag i alla fall fortsätta med dem så länge som jag spenderar mycket tid hemma med barnen och inte har tid själv att vara så mycket ute i världen. Jag på riktigt känner hur min sömnlösa hjärna öppnas upp och att jag på så sätt helt säkert blir en bättre människa.

Nu inom kort åker vi hem till Åland och då är min plan att göra en hel hög med intervjuer, så ni åländska läsare, tipsa gärna om ni känner till någon intressant person (med någon slags Ålands-koppling) som ni vill veta mer om. Kommentera här eller mejla mig på liz.lindvall@gmail.com

Tack! Puss! ❤️