Jag dricker te den här veckan och försöker bota min rossliga hals med honung. Det är redan fredag. Veckorna springer ifrån mig.

Klockan är nio och jag har precis just satt mig ner på ett kafé för att skriva några timmar. Jag har letat febrilt efter mina hörlurar till mobilen hela veckan. Jag vet att jag lagt dem på ett smart ställe, men nu minns jag inte var. Jag saknar så att lyssna på mina favorit-podcasts. De där tankarna utifrån.

Jag är så disträ och kan inte enbart skylla på sömnbristen. Jag är född sådan.

Redan som liten glömde jag väskan i skoltaxin med jämna mellanrum.

Ibland önskar jag att jag var en sådan människa som aldrig glömmer en banan längs ner i handväskan.

Som har välputsade skor, som skriver ut flygbiljetterna och lägger dem i en plastficka och som tar på strumpbyxor så försiktigt att det aldrig går en maska.

Andra gånger är jag glad över att sådana saker går mig förbi.

Det finns en viss typ av frihet i att inte alltid ha allting under kontroll.

Även februari går mot sitt slut. Jag lyssnar på BBC radio 3 på

morgonen. Jag vet inte varför men jag älskar att höra när en kvinna bryter av och läser upp trafikmeddelanden från London.

På torsdag flyger jag och barnen hem till Åland. Jag ser så framemot att se Junis ansikte när hon springer mot mormor och morfar som står på Arlanda. Hon har längtat så mycket den här gången. Frågat varje dag: när, hur, om?

Jag tror hon börjar förstå och uppfatta.

Avståndet.