Vi hostar och snörvlar i kapp. Hela bunten. Edu också men han måste vara på jobb.

Jag måste också jobba, men försöker pussla istället. En bit till jobb där. En bit till barnen där. Jag skriver en halv artikel, lagar lunch, bär på Hjalmar, målar med Juni, rullar vagnen, skriver en halv artikel till, funderar på en krönika, plockar upp klossar och skissar på ett första utkast i soffan när bägge barnen somnat.

Lite knepigt blir det när hela familjen är sjuk i influensa och verbet vabba inte ens existerar. Inte som egen företagare och inte i hela Spanien.

Usch, nu låter det som om jag tycker synd om mig själv. Och lite gör jag det nog. Beklagar mig för den ena och den andra. Ogillar det. Skäms. Egentligen vet jag ju hur bra jag har det.

Jag lägger mig rak lång på sängen hos Ainoa. Min underbara fysioterapeut som jag hade turen att komma i kontakt med för två år sedan när jag blev påkörd av en bil bakifrån och fick ont i nacken.

Hon trycker sina varma händer på alla punkter som gör ont. Det känns som en befrielse. När de spända knutorna upplöses och min kropp sjunker längre ner i madrassen.

När hon är klar ligger jag kvar en stund under den varma filten.

Landar.

Sedan kliver jag upp.

Rätar på mig och går ut i solen.

Det finns redan lite värme i dess strålar.