Liztigt

Våra morgnar, jag i duschen medan Edu byter blöjor på Juni.
Sedan sprintar jag in till köket för att laga hennes gröt medan Edu klär på sig. Telefonen ringer. Juni börjar gråta och jag hittar inte ett par rena sockor.
Det är så hela tiden.
Tiden går så fort för den är fylld av så många saker.
”Välkommen till småbarnsåren”, säger alla.
Och jag förstår. Det är så här nu.
I början försökte jag jaga luckorna. Emellan saker och ting. Nu börjar jag släppa taget om dem lite grann. Följer med strömmen istället. Framförallt har jag slutat kämpa emot.
Och i morse, en vanlig onsdagsmorgon, ser jag de här två i badrummet. Det är en sådan vacker bild. Hon på hans arm. Han med raklödder i ansiktet. Och jag tänker att ha mycket, det är att vara rik.