Foto: Caroline Aflalo

Vädret här påminner om julimånad hemma och häromdagen stod Juni i tre sekunder utan att hålla i sig med händerna.

Det känns som om att brottas med tiden har blivit en vana nu och jag använder mig av en kraftig penna för att stryka över det som är gjort på listan.

Varför vi alla har så bråttom vet jag egentligen inte. Och jag ställer frågan till mig gång på gång. Samtidigt som jag försöker stanna upp med hjälp av yoga och ta in allt runt omkring mig.

Det känns så dumt att klaga över stress. För det är jag som väljer att rusa fram. Det är ett val. Det är viktigt att inte glömma bort det.

Jag tar en lång promenad tidigt på morgonen innan staden vaknat. Tomma, breda boulevarder och fuktig luft som doftar utomlands. Juni guppar i selen frampå min mage och jag kan se ett svagt ljus på himlen långt borta.

Bara en halvtimme senare brusar allting runt omkring oss. Barn på väg till dagis, sirener och bilar. En äldre kvinna sjunger en sorgsen flamencosång vid ingången till metron. Människor från världens alla hörn tränger sig in i tågvagnen. Juni försöker få alla att skratta genom att utropa: ”Åh” och klappa med händerna. Jag tänker att allt detta kommer att finnas i henne. Lugnet, havet och ljuset på Åland också.

Två världar som formar henne, som konturer som växer fram för henne själv att fylla i som vuxen.