Jag har blivit kär i dig åtminstone fyra gånger. Den första gången var när jag gick upp för den branta trappan till din lägenhet. Jag var inte beredd, du lät mig som en vän bo på din soffa och lagade mat till mig och helt plötsligt, när vi satt där och pratade hela första natten, började mitt hjärta slå så konstigt fort. Eller kanske inte ens slog, utan hoppade till, överrumplade mig. Jag hade tänkt stanna en natt, men blev kvar nästan en hel vecka. Du såg så skönt avslappnad ut i tunna byxor du hade köpt på någon av dina alla resor och på natten såg jag genom den smala springan till ditt sovrum att du inte heller kunde sova. Vi släpade båda på så jobbigt, tungt bagage från förr, men just då kände jag mig som femton år.
Den andra gången var fyra dagar efter, när Carro kommit ner till Barcelona. Vi gick och lyssnade på en flamenco-konsert, men du kunde inte följa med. Din kompis var där och jag frågade försiktigt om du var singel. Tvingade med Carro på en lunch tillsammans med dig dagen efter. Satte mig i stolen bredvid dig på uteserveringen, tittade på dig ofta och log, råkade nudda din arm. När Carro gick på toaletten lutade du dig fram och kysste mig.
Den tredje gången var på sjukhuset efter att din pappa ringt dig mitt i natten för att han kände sig dålig. Vi satt på varsin kall plaststol i väntrummet och jag visste inte var jag hade dig, bara att hela din värld skulle falla samman om det hände din pappa någonting. Vi satt där i nästan ett dygn tillsammans med din bror och Nooria. Du tog min hand när läkaren kom ut och släppte den inte förrän han hade pratat klart. Några veckor senare dog din pappa. Det var minusgrader på Åland och jag försökte ge dig tröstande värme genom Skype.
Den fjärde gången hade vi inte setts på en lång, lång tid och du hade sårat mig. Jag ville träffa dig för att se hur du mådde, men hade bestämt mig för att inte påbörja något igen. Jag ansträngde mig för att låta så kall som möjligt och du lät nervös. Jag hade ont i magen och visste inte vad du egentligen ville. Jag tittade rakt på dig och gick sedan bara ut därifrån. Nästan omedelbart sprang du efter. Jag väste att du rör upp saker igen och du sa förlåt, att du bara varit så rädd!
– Jag är också rädd, sade jag på morgonen.
Nu bor vi tillsammans i ett hem vi gjort till vårt och håller fortfarande i varandras händer varje natt, bara för att vi vet hur det är när den andra inte är där. Du ler igen och är så mån om att jag ska må bra. Och vi tar hand om varandra. Vi har släppt alla våra konstiga rädslor och gått vidare bägge två. Tillsammans. Min mage är alldeles lugn och stilla och jag har svårt att förstå att det får vara så här bra. Det känns så enkelt, så tryggt.
Overkligt. Jag trodde sådana saker fanns till för andra. Inte för mig.
I onsdags på kvällen:
Du ber mig fixa mig fin och säger att du reserverat ett bord, att livet också måste firas en helt vanlig onsdag. När jag kramar om dig på moppen finns det någonting fyrkantigt i din ficka. Du beställer in skaldjur, gåslever, champagne och jag börjar ana. Fnissa.
När jag kommer ut från toaletten tar du nervöst tag om mina händer och jag känner något hårt och runt i min handflata. Du säger att jag gör dig så lycklig och jag nickar frenetiskt tillbaka: ”Du med! Du gör mig så lycklig!”
Sedan frågar du:
Vill du gifta dig med mig?
Och jag svarar: Si, yes, ja! På alla språk jag kan komma på.
Liztigt 
Lämna ett svar till Sanja Avbryt svar