Torsdagsinspiration

Hej! Sista jobbdagen för veckan för mig idag. Att jobba 80 procent, trots att det verkligen svider i plånboken, är det bästa jag gjort på länge tycker jag. Jag tänker att alla egentligen borde få jobba 80 procent. Livet är så mycket mer balanserat med fyra dagar jobb och tre dagar hemmaliv. Önskar jag skulle ha råd att göra det i många år utan att bli helt ruinerad och utan att stå som en fattig, gammal pensionär sen.

I dag är det klippning av podd som gäller. Vi har spelat in en podcast med Isak Svensson, professor i freds-och konfliktkunskap vid Uppsala universitet, och han nu ska jag försöka sätta mig ner och få ihop de olika ljudfilerna på ett bra sätt. Tänkte jag skulle bjuda på lite torsdagsinspiration. Saker jag tycker är fina just nu.

Blanca Miró är en spansk influenser som jag följt ett tag på instagram. Jag älskar hennes lite halvgalna kombinationer av färger och mönster. Fastän jag inte går all in som hennes så inspirerar hon.

En annan med skön stil är ju Jenny Walton. Jag följer också hennes man Scott Schumans konto thesartorialist och jag tycker det är så himla fint att han alltid lägger ut så fina bilder av henne och skriver någonting fint. Äkta kärlek, liksom.

Sofia Wood inspirerar ju som alltid. Har ni sett den här citronkakan bakad på olivolja. Jag bara måste testa den i påsk!

På tal om påsk, så såg jag den här bilden på Elsa Billgrens instagram stories häromdagen. Ser ni påskris-kransen i bakgrunden på gardinen mellan de två fönstrena? En sådan vill jag ha här hemma i påsk.

Nu ska jag sätta igång och jobba. Ha en bra dag allihop!

Hemmajobb, fredsgubbar och irländska pubar

God morgon! Hur är det med er idag? Idag jobbar jag hemifrån. Det är skönt det med. Faktiskt älskar jag framförallt kombinationen, att kunna alternera. Vi har flyttat matsalsbordet framför vardagsrumsfönstret för att få in lite mer naturligt ljus där vi sitter och jobbar, så nu tittar jag ut över en gräsmatta helt täckt i frost och ser även huvudet av barnens snögubbe som fortfarande inte smält bort. Det ser lite makabert ut, men får mig att skratta.

Ljusen på bordet är tända, musiken i högtalarna är skön och favoritkoppen står på bordet med kaffe i. Min favorit playlista just nu är en från mitt dröm B&B i Frankrike La Belle Vue, som jag följer på Instagram. De har satt ihop en lista med franska låtar och när jag lyssnar på den känns det som vår i hela kroppen.

Idag högst på min jobblista står att skriva ut två intervjuer. En med Jan Eliasson som jag gjorde förra veckan och en med Björn Vikström. Jag har bandat in dem på zoom och ska lyssna på dem igen för att sätta in mig i rätt stämning. Jag vill komma ihåg med vilken ton och ansiktsuttryck de sa saker för att porträttera dem rätt.

Vet ni förresten att idag är det St Patricks Day idag? Irländarnas stora dag när alla dricker Guiness på pubarna, skålar och säger Sláinte och lyssnar på irländska pubsånger som Whiskey in the Jar och Irish Rover. Irland är och kommer alltid vara en speciell plats för mig. Bilden ovan är på min första lägenhet i Dublin på Green street vid floden Liffey. Det var första stället jag åkte till när jag var 19 år och varenda cell i min kropp ville ut och upptäcka världen. Minnena därifrån är tuffa, men också fina och kärleksfulla. Jag fick se riktigt mörka sidor av mänskligheten, men jag träffade också på varma människor som hjälpte mig på alla sätt de kunde fastän de inte ens kände mig.

Jag måste nog sätta på mig något grönt ikväll och ta en svängom till keltiska toner för att ära dessa fina människor. Det gör jag varje år. 🙂

Tjuvkika in på mitt jobb

God morgon på er! Hur är det? Idag är jag inne på kontoret här på Fredis. Jag har haft flera vänner som varit involverad i olika projekt här tidigare, så när jag går upp för backen och öppnar dörren för att kliva in är det som om jag ibland blir påmind om gamla tider. Andreea, Ulle och Jenny. Röda läppstift och vintageklänningar. Det gör mig glad.

Idag sitter jag ensam här. Vi turas om att vara här en dag i veckan var. Resten av tiden sitter jag hemma och jobbar. Men jag tycker om att vara här, även om jag är ensam. Huset har en gammal själ och utsikten över Västra hamnen är magisk. Det är något speciellt med att få titta ut över vattnet varje dag.

Snart är det påsk. Jag längtar så efter det i år. Vill pyssla en massa med barnen och laga god mat. Ha en massa vårlökar i små vaser överallt och plocka in påskliljor.

Innan dess har jag superintensivt på jobbet. Den 29 mars arrangerar vi årets Kastelholmssamtal. Jan Eliasson och Björn Vikström ska prata om fred och medling – om hur man skapar fred. Och jag fixar med all information kring det. Spelar in och klipper poddar, fixar annonser, gör intervjuer, skriver artiklar och postar inlägg i våra olika sociala mediekanaler. Om ni vill se lite vad jag sysslar med där får ni gärna spana in vår hemsida: www.peace.ax och även vår Facebook och Twitter.

Och här är några bilder från kontoret, ifall ni vill tjuvkika. Visst känns det mer som ett hem?

Konstkurs och gamla spöken

Jag har alltid känt mig så värdelös på att måla och rita. Så mycket att jag får en ångestklump i magen om någon frågar: ska vi spela Pictionary? 😉

När jag hade bild i skolan fick vi ett vitt papper framför oss och så sa läraren: rita ett hus! Eller något liknande. Och jag bara satt där med det vita pappret framför mig och jag visste inte vad jag skulle göra.

Men under de senaste åren när jag sett hur självklart barnen greppar tag i en krita eller och börjar måla så tänker jag att alla borde kunna uttrycka sig på det viset. Även jag.

Så i höstas anmälde jag mig till en helgkonstkurs på Medis.

Och i helgen var helgen. Hjälp! Jag började ångra mig redan när helgen närmade sig och jag länder att jag hellre ville vara hemma med Edu och barnen och inte sitta och skämmas över någon ful målning på en kurs med okända människor…men jag gick dit.

Och vet ni. Det var jättekul! Vi fick lära oss en massa tekniker och sätt att tänka kring färg och timmarna bara flög i väg. Och alla på kursen var avslappnade och snälla och bra och lika sökande de med efter något som de inte håller var säkra på. Det var så skönt. Och fint.

Så nu känns allt mycket bättre. Jag är långt ifrån ett proffs såklart, men jag har lärt mig att måla ett träd i alla fall. 😊

Halloweenglädje och prestationskrav

Vad fort det gick. Snart är det november igen. Vi hade hoppats kunna åka ner under hösten till vår familj och vänner i solandet, men nu ser läget i Barcelona och ja i hela Europa mörkt ut.

De pratar om att stänga ner på nytt i hela Spanien eller i alla fall ännu kraftigare restriktioner och jag lider med dem. Vill inte att de ska bli sjuka. Vill inte de ska lida av instängdheten.

På samma gång fortsätter vår vardag här. Jag går en kurs just nu i content strategi på Berghs. Den handlar mycket om att hitta de spännande historierna bakom allting. Något jag verkligen tror att jag kommer att kunna använda i mitt jobb sen.

Det är bara en månad kvar tills jag ska köra igång på Fredsinstitutet på allvar och jag försöker ta tillvara på tiden; gå kursen, skriva de sista på mitt romanmanus så jag äntligen ska våga skicka in det, men även bara vara och njuta och sänka rytmen lite.

Jag har insett att jag har så svårt för att säga nej för jag alltid vill så mycket. Men att det även handlar om prestationskrav. Det är svårt att tillåta sig bara vara, utan att göra någonting och ändå känna sitt värde.

Jag tänker att de flesta av oss här uppe i norr kämpar med det. Även i söder såklart men jag kan sakna det mer tillåtande tillståndet i kulturen där. I alla fall uppfattade jag det så.

Få frågar där vad folk gör och jobbar med för det är inte i vad som är mest intressant för dem, utan mer vem de är och tycker och tänker om ALLT i livet. Här är vad du jobbar med så stor del av din identitet, kan jag tycka. För stor.

Och att tillåta sig själv att bara vara är så viktigt. Mest av allt för att det är under sådana stunder som livet faller på plats. I alla fall för mig. Allt blir tydligare/klarare när jag får gå runt och skrota utan planer och konkreta mål. Dessutom blir jag gladare. Och roligare!

Informatör på fredsinstitutet

Pressmeddelandet som de skickade ut häromdagen

Hej fina ni! Nu tänkte jag berätta om en ny grej som varit på gång i mitt jobbliv sedan en månad tillbaka. Från och med december kommer jag att vikariera Susann Simolin och jobba som Ålands fredsinstituts informatör och kommunikatör.

Det känns så rätt, som om jag hittat hem. Även om kanske bara för ett år. Jag vill skriva. Det är det jag alltid vill och alltid velat göra, men med åren har det blivit allt viktigare att jag få skriva om saker som gör skillnad och som jag verkligen tror på.

Nu ska jag både få använda min penna och andra kommunikationskanaler för att berätta om allt det viktiga fredsinstitutet gör, som freds-och konfliktfrågor. Även om forskning kring självstyrelser, minoriteter och säkerhet och olika projekt som främjar demokratisering, dialog, jämställdhet och icke-våld.

Det känns som en början på en ny väg för mig och ett steg närmare mitt mål att jobba med någonting som kan förbättra vår värld på något sätt. Om än bara lite grann.

Jag hoppas ni ska vilja följa mig på min resa.

Tillbaka

God morgon! Hur har ni det? Hoppas ni mår bra. Jag börjar äntligen vakna upp ur Corona-utmattningen när allt bara handlade om att försöka jobba och ta hand om barnen samtidigt. Städa, tvätta, laga massor av mat och allt annat praktiskt. Jag var så trött ett tag att en morgon råkade jag sätta dubbla blöjor på Hjalmar. Nu har jag små pauser av andrum. Pauser som jag bara kan sitta och stirra framför mig. På ett skönt sätt. Och sommaren är äntligen här. Jag njuter så av allt i år. Varenda kaffe ute i trädgården. Varenda blomma och framförallt ljuset. Att sitta uppe länge och läsa bok utan lampa.

Jag jobbar fortfarande hemifrån men nu är det bara jag. Edu är tillbaka på sitt kontor och barnen på dagis. Igår var jag till med mina fina kollegor till Eckerö där Mari bor och åt lunch. Så roligt att träffas i riktiga livet igen. Och det var så himla somrigt att sitta ute i hennes trädgård och äta lunch och höra hur fåglarna kvittrade. Den känslan av sommar vill jag försöka ha i mig varje dag i mig.

I juli får jag semester och vi funderar väldigt mycket på hur vi ska göra. Edu längtar så hem just nu och barnen efter farmor, farbror och kusinerna. Spanska gränserna ska öppna 1 juli så kanske ska vi försöka ta oss ner. Frågan är bara hur. Vi får se.

Jag har saknat att blogga och er här. Vi hörs snart! Stor kram! ❤️

Trädgårdsdrömmar

Jag är så himla pepp på att vi har trädgård i år för typ första gången i hela mitt liv. I alla fall en egen. Jag drömmer om att odla kryddor och örter av olika slag, morötter, sockerärter och nypotatis. Tänk, att ha egna nypotatis! Med smör på!

Jag drömmer också om att ha vackra blommor. Tänk, att kunna plocka in en fin bukett när du vill. Eller sätta sig ute på kvällarna och känna doften av dem. Nu håller jag därför på att förodlar och fixar för fullt.

Jag kan egentligen ingenting. Det måste jag erkänna. Men jag läser på olika bloggar och ser på allt från Youtube-videor till Trädgårdstider på SVT. Kanske misslyckas jag totalt. Kanske kommer jag inte få ett enda litet hjärtblad att sticka upp, men oavsett så tycker jag detta projekt är jätteroligt. Och att involvera barnen i det. Och det är ett projekt jag verkligen behöver just nu för att sätta tankarna på något annat.

Ni får följa med och ser hur det går.

Hemma.

Hemma. Det blir mycket tid hemma nu. Jag är därför så glad att jag trivs så bra i vårt hem, även om det inte är vårt hus, så har vi gjort det till vårt hem med våra grejer och våra små detaljer i form av minnen och föremål både härifrån och Barcelona.

Allra mest är jag så förtjust i vår matta, som jag köpte förra våren i Barcelona. Då visste jag redan att vi skulle flytta hit och jag ville så gärna ha ett minne därifrån som skulle finnas med i vår vardag. Det blev mattan som jag hittade i en liten orientalisk mattaffärer i Gracía.

Åh, Gracía. Jag tänker ofta på dess gator nu och hur de ligger helt öde och på mina vänner som bor där och som är tvungna att hela tiden stanna inne. Vi rings så ofta vi bara kan och de försöker hålla humöret uppe även om de förstås är väldigt påverkade av situationen.

Min vän Nicole som är ensamstående mamma med en 4-åring och som bor i en charmig men liten lägenhet mitt i Gracía är min stora hjälte. De springer upp och ner i trapphuset för att träna konditionen och dansar framför videor på teven. Imorse skickade hon mig detta meddelande. Något lite fint mitt i allt elände:

”I just opened the window and you would think I was in the middle of the woods instead of the city. It was like a blast of fresh mountain air. After two weeks of almost no traffic and two days of rain. I don’t think the air has ever been cleaner here. ”