Vardagsrummet – före och efter

Det är så konstigt att vi plötsligt är med hus. Det är ju inte vårt. Det är en familj som är så fina att de hyr det till oss på ett år, men som vuxen har jag aldrig bott i ett hus och det är så roligt att försöka fixa det så mysigt som det bara går.

Till en början var det en massa jobb. Och fastän familjen som vanligtvis bor här har det fint så kändes det viktigt att göra det mer till vårt.

På bilden ovan ser ni hur vardagsrummet såg ut innan vi flyttade in och nu ser det ut så här:

Mattan och gardinerna köpte jag i Barcelona innan vi flyttade, så även kuddöverdragen och det var så roligt när det kändes som om de passade ihop med soffan och den gula fåtöljen som redan stod här.

Fina mattor är grejen för mig just nu. Jag tycker det kan ändra så mycket ett rum. Gardiner har jag aldrig varit så förtjust i. Jag vill ha in en massa ljus, men dessa skira tyckte jag gjorde rummet lite mjukare.

Jag ska se om jag i helgen kan ta lite fler bilder ur fler vinklar så får ni se hela helheten. Här är några till men de är ungefär ur samma vinkel.

Ha en fin fredag! Kram på er!

Dagis på Åland

Barnen har gått på dagis här på Åland i ungefär en månad nu. Det här bilderna är från första dagen. Vi hade bara bott här i tre veckor då och precis fått alla grejer på plats i huset som vi hyr.

Jag var jättenervös hur det skulle gå med jättejobbiga lämningar med mig i bagaget från Barcelona. Juni hann ju gå ett år på dagis där och det var så tufft i början. Där har man sällan en inskolningsperiod och jag var bara tvungen att direkt första dagen släppa av Juni vid porten utan att veta mycket om hur hennes liv såg ut där inne. 

Ifjol från september fram till jul grät Juni varje dag vid lämningen. Jag försökte visa mig lugn och trygg inför henne, men efter att hon klamrat fast vid mitt ben och jag varit tvungen att gå ändå, satt jag mig ner framför datorn på mitt co-workingställe och grät. 

Allting blev helt okej sedan efter jul. Juni började trivas, fick vänner och lämningarna gick bra. 

Men jag är så glad att vi fått en helt annan upplevelse här. För det första på grund av inskolningen. I tre dagar var vi med hela dagarna och sedan trappades det av sakta och lugnt. Och bara att få vara med på det viset hjälpte så mycket, att få se hur deras dagar ser ut, vem de är med, vem de leker med och vad de gör. 

Och jag såg att de hade det bra på sitt dagis. Jag kände verkligen det. Stämningen är lugn och omhändertagande och barnen blir sedda. Juni sade häromdagen att det nästan känns som hemma att vara där och det måste ju vara ett bra betyg. 

Jag har ändå lite ångest som vanligt. Nu mest över att vi måste lämna dem rätt så tidigt på morgonen så att både Edu och jag hinner till våra jobb och istället kan hämta dem lite tidigare. Men fastän det är saker som jag funderar kring och klurar på hur vi ska göra dem på bäst sätt, så har jag en helt annan grundtrygghet i att de har det bra där och det hjälper oss alla så mycket. 

Hjalmar som aldrig gått på dagis förut har varit så himla nöjd och enbart varit ledsen vid lämning ett par gånger. Jag tror det beror på att han trivs där, men jag tror det också beror på att han kan känna att jag är lugn.

Det är lustigt hur det fungerar på det viset. 

Korvstoppning och middag med Liz

Det är så roligt för Edu har totalt gått igång på att vi numera har ett stort kök. Han älskar ju att laga mat och i Barcelona är vårt kök litet som en garderob.

Jag tror han även har någon slags omedveten instinkt att laga mat så att vi ska ha för den långa, mörka vintern.

Bilderna ni ser här är från hans korvprojekt. Han vill göra fuet, alltså en slags lufttorkad chorizo, som är svår att få tag på här. Vi har specialbeställt korvskinn från Kantarellen, en stor mataffär här på Åland, och korvstoppnings-maskinen är inhandlad i Barcelona. Jag ska hålla er uppdaterade på hur det går.

Förresten ni som bor på Åland, missar väl inte mina favoritrecept på söndagar i Ålandstidningens e-tidning. Varje söndag skriver jag om mat och tipsar om olika recept och kokböcker jag provat på. Middag med Liz, heter sidan.

Sommarbilder att spara i höstmörkret

Hej! Det ösregnar ute och imorse var det så kallt att jag var tvungen att ha mössa under cykelhjälmen. Jag är glad att vi hann få lite sommar här på Åland och i huset, fastän vi kom hit först i slutet av juli.

Jag sitter nu och tittar på bilderna och det ser väldigt somrigt ut.

Allra lyckligast har vi nog varit över att ha en egen trädgård. För alla er som bott i lägenhet, vet hur bökigt det är att släpa ut vagn och barn och allt när man bara vill ut och få lite frisk luft. Jag njöt SÅ mycket i augusti över att kunna bara öppna dörren och kliva ut, ta en kaffe på altan medan barnen sprang omkring. Och Edu som aldrig i hela sitt liv bott i hus, tyckte det var så himla härligt!

Jag älskad även de här bilderna av Edu. Han hade just kommit fram, vädret var toppen och vi var hem till Åsa och Stefan och njöt så av att ett delmål var avklarat på vår resa.

I samma veva fyllde även Malva år och eftersom Juni inte blivit firad av släkten här på Åland så körde Malva och Juni ett gemensamt kalas – fjortonåringen och femåringen! Det var första gången vi alla var samlade sedan vi kom hem och jag minns att allt kändes bra men så overkligt.

En dag kom min vän Tone över och hälsade på med Niklas och deras son. Vi har både jobbat och bott ihop men inte setts på fyra år. Hon bor numera i Stockholm. Det var roligt att mitt i all kaos träffa dem och uppdatera varandra på våra liv.

Ett annat kärt besök var Emelina, vår klippa i Barcelona. Barnen var så glada över att se henne på Åland. Jag med! ❤️

Sedan innan våra grejer kom, åkte vi även några dagar till Enklinge till mamma och pappas skärgårdsställe. Så mycket nordisk sommar med fiske, båt och blåbär. Vi hade det så fint men jag var inte riktigt där än minns att jag kände mig så upp och nersläppt. En känsla som sakta, sakta börjar försvinna.

Snart oktober och 2 månader på Åland

Hej på er! Hur är det? Häromdagen kom en bloggläsare fram till mig i parken och sa att hon var så glad att jag inte slutat blogga trots att vi flyttat till Åland. Tack fina du för att du kom fram. Jag fick sådan pepp! ❤️

Edus mamma har varit här i nästan två veckor och allt har varit så höstmysigt och fint med Skördefest, skogspromenader, eld i öppna spisen och familjemiddagar som avlöst varandra.

Men det allra bästa har varit att världarna fått smälta ihop lite. Det känns som alla mått bra av det.

Denna vecka har jag en vanlig jobbvecka och rätt så fullt upp men jag vill försöka ta vara på de små stunderna av vila och göra saker med fina människor jag tycker om. Det känns så viktigt att inte allt bara fylls med en massa måsten.

Den första grejen jag ska göra är att inte försöka ha en lång lista över saker att göra på kvällarna. Jag vill komma hem och bara vara med barnen och Edu, se på tv och kanske ta en kvällspromenad. Det räcker. Inget mer.

Ny dag. Ny vecka.

Jag värdesätter så mycket helgerna just nu. Med ett mer regelbundet jobb och bägge barnen på dagis för första gången är jag tillbaka i ett mer rutinmässigt liv. Förr smälte allt ihop mer, både ledigheter och jobb, och jag har inte riktigt bestämt mig vad jag gillar bäst, men helt klart är att jag numera älskar fredagar!

Och helgen. Speciellt om vi mest bara är och Hjalmar vill krypa ner i sängen, som här ovan, en gång till, efter frukost, och bara gosa. Det är också så mycket med det här att ha hus som vi njuter av just nu eftersom vi som familj aldrig haft det tidigare.

Jag älskar sovrummet med ljuset som silar in utifrån. I Barcelona hade vi inget fönster och nu njuter jag så av att kunna ligga i sängen och läsa i naturligt ljus. En annan sak är vår öppna spis. I helgen när det blev lite kyligare ute eldade vi både tidigt på morgonen och sent på kvällen. Det är nog en av de mysigaste sakerna jag vet.

Och sakta, sakta kanske vi börjar landa lite, även om det fortfarande känns så ovant att bo här igen. På onsdag kommer Edus mamma hit och ska stanna i stan två veckor. Det ska bli så fint. Och bra för oss alla, tror jag, att världarna möts lite.

I veckan har jag annars fullt upp. Flera skrivjobb, förutom mitt vanliga kontorsjobb som copywriter. Jag måste komma ihåg att fakturera och nu har jag mitt bokmanus på en första genomläsning. Så spännande! Och nervöst! Jag vill också hinna fixa allting extra fint hemma tills Rosa kommer och så har jag några lunchdejter. Ja, ni hör! På samma gång känns det viktigt att det blir mindre stressigt den här veckan, så jag har försökt planera in tid för att bara vara. Hur går det för er?

Hoppas er vecka börjat fint. Puss! ❤️

En annan födelsedag i ett annat land

God morgon! Idag har jag en lång jobbdag och försöker peppa mig själv med kaffe. Hjalmar sov så dåligt inatt. Han vaknade flera gånger och var ledsen och jag fick gå runt och bära honom i mörkret tills han somnade som när han var liten bebis.

De lovar över 20 grader här idag och jag har på mig kjol utan strumpor. Min taktik denna höst, nu när vi flyttat upp till nordligare breddgrader, är att ta tillvara på den varma tiden så länge det går. Inte ta på mig kängor och långbyxor bara för att kalendern visar höst.

Jag är fortfarande glad efter allt fint i helgen. Och idag vill jag visa er bilder från en annan födelsedag. I ett annat land. I somras fyllde ju Juni 5 år och för första gången firade vi hennes födelsedag i Barcelona.

Några av er har kanske redan sett bilderna på min Instagram.

Det var så varmt ute och min stackars vän Camille som var höggravid höll på förgås i värmen. Jag och Juni hade bakat en frost-tårta och även den höll på smälta bort. Men det blev ändå ett fint kalas.

Min kompis Jolanda kom dit och gjorde ansiktsmålningar på barnen och gjorde en dockteater om en sjöjungfru.

Nästan alla barn och föräldrar från Junis förskola var där och eftersom skolan var slut för sommaren och vi skulle flytta blev det även vår hejdå-fest.

Kära Kiki som är skolans föreståndare och även ägare kom med sin dotter och hon hade skrivit ett sådant fint brev till oss och Juni som jag ska spara för alltid.

Jag tror det är viktigt att avsluta saker ordentligt och säga hejdå. Det blir nästan som en ceremoni och denna dag var därför så viktigt för oss. Efteråt var det som en tyngd släppte inuti mig. Jag kände mig mer redo att åka. Och Juni också, tror jag.

En fin födelsedagshelg!

Hej på er! Hur har ni det? I helgen fyllde jag år och jag gjorde så många roliga saker att jag både känner mig trött och glad.

Det var första gången på åtta år som jag befann mig hemma på Åland och kunde fira med hela familjen och med Åsa och jag blev så rörd igår när jag såg alla samlade hemma hos oss att jag nästan började gråta.

Det är en speciell känsla att kunna bjuda hem till vårt hem här. Under så många år har jag träffat familj och vänner ute på stan eller hemma hos dem när jag varit på besök. Många har visserligen varit och hälsat på i Barcelona men det är en mycket speciell känsla att ha ett hem här.

Och det blev verkligen en social helg. Redan på fredagkväll kom Carro och Johan hit från Sverige och stannade hos oss hela helgen. Eftersom det mest regnade, lagade vi en massa mat och bara hade det mysigt. På lördagskvällen kom sedan även Åsa, Lina och Johanna över på lite vin. Vi eldade i spisen och hade så fint.

Sedan igår på själva födelsedagen var Edu och barnen så himla gulliga och kom och väckte mig med frukost på säng. Eller jag vaknade med Hjalmar kl sex som vanligt och gick sedan och la mig igen och så kom de och sjöng och allt.

Juni hade gjort en massa kort och teckningar. Hihi! Hon älskar födelsedagar lika mycket som jag.

Vid lunchtid åkte vi sedan till Eckerö och åt på Bodegan i Käringsund innan vi skjutsade Carro och Johan till färjan. Jag har aldrig varit där innan men det var så himla fint med utsikten över vattnet och de fina sjöbodarna. Och jag kan verkligen rekommendera deras fish & chips.

Sedan var det bara att åka hem och ställa sig och kocka. Hela närmsta familjen kom över på middag. Totalt 16 pers. Lite stressigt blev det att få all mat klar i tid men en riktigt bra kväll blev det.

Nu ska jag snart sluta jobba och åka hem till barnen. En trött måndag, men det var ett tag sedan jag kände mig så uppfylld av kärlek, god mat och goda vänner. Hoppas er vecka börjat bra! ❤️

Sista dygnen i Barcelona – sorgliga avsked, mycket kärlek och sol

De sista dagarna i Barcelona var så intensiva med så många känslor att det känns som om det är först nu jag kan smälta dem. Jag och barnen flög till Stockholm på måndagen och på lördagen träffade vi detta härliga gäng på vår favoritstrand: Castelldefels.

Helios och Edu är som bröder. De har känt varandra sedan de var tre år gamla och alltid bott i samma kvarter i Barcelona. Här ser de glada ut men usch det var ett jobbigt hejdå. Vi ses ju snart i Barcelona igen men jag tror det är mer känslan att inte kunna ses precis när man vill och behöver som känns svår.

En känsla jag har haft med min familj och vänner och som jag förstår så väl.

Och här är mina tjejer: Noemi och Juanita. Under de senaste sju åren har jag och Noemi träffats nästan varje vecka, tagit en kaffe och pratat om livet. Vi har varit med om så mycket tillsammans: fina helger på landet, goda middagar, viktiga diskussioner, graviditeter, missfall, väntan, adoption…och jag saknar henne så så mycket redan.

Vi hängde hela gänget på stranden, åt picknick och hade det skönt. Och det var så varmt så vi låg i vattnet hela tiden.

Senare på eftermiddagen lämnade vi barnen hos Rosa och så gick jag och Edu ner på stan för att ta en promenad genom vårt Barcelona.

Det var så varmt så en hund badade i fontänen på Plaza Real.

Och vi var upprymda och nostalgiska.

På ett torg slog vi oss ner och beställde in oliver och vermouth.

Senare på kvällen träffade vi Noemi och Helios igen och gick ut och åt middag med hela detta gäng som vi tillbringat många helger på Costa Brava med.

De hade satt ihop ett jättestort kort med en massa bilder på oss från våra år tillsammans.

Och när de gav detta kunde varken jag eller Edu hålla tårarna borta.

Innan vi åkte hann vi även hänga med fina Kerstin på stranden

Och jag och barnen smet iväg till parken med Noemi och Sofia. Jag smet även ut en kväll med min kära Maria, men det har jag inte något kort på 😉.

Och så hade vi ju även avskedsmiddag tillsammans med Edus familj.

Och även våra grannar, Edus kusin Carlos och hans fru Elisa, kom över. Ja, ni förstår. Så känslosamt!

Följande morgon var nästan allt hoppackat i lägenheten. Det är något speciellt med en plats du hållit och vyssjat två bebisar i. Jag känner till varje detalj och vrå.

Och vi gick till och med till vår skinkaffär på hörnet för att säga hejdå.

De förlorade några riktigt bra kunder kan man säga ☺️

Sedan gick vi till Gracia och åt en glass. Och jag hade kameran med och fotade alla mina favoritplatser i våra kvarter.

Hasta la vista Gracia!

Den stora flytten

Oj, vilka veckor! Idag är det lite över en månad sedan vi flyttade från Barcelona till Åland och det har varit en berg-och dalbana med alla olika slags känslor av sorg och saknad och glädje och upprymdhet.

Varje kväll har jag tänkt nu ska jag blogga. Sedan har jag varit så trött och tänkt att jag gör det imorgon. Och så på morgonen har jag tänkt:” Jag gör det ikväll”. Och så vidare.

Så nu skriver jag här i realtid och tänker att det är bara att köra igång. Jag tror nämligen jag mer en någonsin behöver den här kanalen, för att skriva av mig och för att dokumentera alla förändringar. Allt känns nämligen så intensivt nu…och jag vet hur det brukar vara med sådana tider, man minns de knappast sedan.

Och jag vill kunna minnas. Och berätta för barnen. Juni tror jag kommer att komma ihåg. Men Hjalmar kommer bara få höra den här flytten som en historia som skapas här och nu.

Hur som helst. På det stors hela mår vi bra. Jag skriver detta från soffan i vardagsrummet i vårt hus på Klinten. Vi har ett hus! Kan ni fatta! Ibland har den drömmen varit så stor för mig. Och nu har vi det. I alla fall till låns. Vi hyr huset av en gullig familj som bestämde sig för att åka till Spanien ett år. Så vi har nästan bytt liv med varandra. Även om de är på Kanarieöarna och inte tagit över vår lägenhet i Barcelona. Där ska istället Edus bror och hans familj flytta in om några veckor. Det känns bra på så många vis.

Nu är klockan 06.30 på morgonen och Juni och Hjalmar bredvid mig och äter mackor till frukost. Snart ska jag cykla till jobbet. På det viset har även ett nytt slags liv börjar för mig. Men det tar vi en annan dag.

Barnen ska senare vid niotiden till dagis. Edu går med dem dit i dubbelvagnen genom skogen. De räknar sniglar på vägen.

För Juni är det ett nytt dagis med nya barn. Mitt mammahjärta hoppas hon ska känna sig hemma med alla snart. För Hjalmar är det första gången han går på dagis. Jag var så orolig för det men inskolningen gick alldeles utmärkt. Kanske för att jag känt mig så trygg den här gången. Med dagiset, med personalen och med att de har det så bra där. De är omhändertagna av varma armar och famnar.

Många frågor har dykt upp från barnen nu när vi landat lite. Bägge saknar att bo med mormor och morfar som vi alltid har gjort när vi varit på Åland. En grej jag inte tänkte på att det skulle reagera på, men så klart det är ju vad de är vana vid.

Jag försöker förklara att nu ska vi skapa vårt eget hem. Och dag för dag känns faktiskt allt mer hemma. Juni förklarade det vi alla går igenom så bra häromdagen. Hon sa: ” Jag har aldrig haft ett sådant här liv. Jag tror jag gillar det, men jag måste bara få vänja mig först.”

❤️