Heidi har varit här i helgen. Så fint att se henne efter allt som hänt. Våra dagar har varit skönt långsamma. Hängt med Lina, fikat, badat bastu, ätit gott, promenerat i regnrusk och vi har pratat och pratat, om det Edu varit med om och det vi varit med om som stått vid sidan om. I söndags vinterbadade vi till och med på Lilla holmen. Jag ser helt galen ut på bilden, men det var skönt. Speciellt efteråt när det kändes som blodet rusade upp genom hela kroppen.
Jag har som plan att få i mig lite inspiration varje dag. Jag tänker det ska ska lugna ner alarm-stadiet i kroppen och blåsa bort stressen. Därför ställde jag mig och gjorde spökmuffins till Junis Halloween-konsert på musikinstitutet igår. Man kan tycka att det är just sådant saker jag borde undvika att göra just nu. Petiga saker som tar tid. Men det gjorde mig glad. Och Juni och Hjalmar var så peppade på att hjälpa till. En liten stund kände jag inspirations-kicken. Ett flow. Flöde. Ibland tänker jag att jag borde jobba med mat istället för med ord. Eller i alla fall kombinera de två sakerna på något vis.
Det är en annorlunda november. Nu är det 2,5 månad sedan Edu fick en hjärnblödning och vi alla runt omkring levde i ett paniktillstånd i nästan en månad. Och jag tycker för första gången på länge om november. Dimman som ligger tung mot marken på morgonen. Att det är kravlöst och okej att vila i mörkret. Jag vaknar upp tacksam varje dag att allting ändå har gått så bra. Men tiden är på vils och jag vet inte riktigt var jag befinner mig. Jag försöker förankra mig och dras till saker befästa med minnen, med mycket tid, inte tillverkat för några dagar sedan. En historia, en tung, tung klocka. Något operfekt, litet, blankt och buckligt.
Hej på er! Hur har haft det? Jag känner att jag precis kommit in i rutinerna igen efter ledigheterna. Det var inte heller så länge sen vi kom hem från Barcelona, där vi var över nyår och trettondagshelgen. Trots pandemin, oro, rädslor, test och restriktioner var det så himla fint att vara där och se alla.
Här är några bilder från vårt fredagsmys där sista helgen innan vi åkte hem. Vi befann oss i våra gamla kvarter, lekte i parken, fikade och åkte sedan hem till Noemi och Sofia där vi fick pizza och cava. Då kände jag mig så lycklig. Att liksom få ha vardag där igen och vara med våra vänner. Att få känna att livet där och vännerna finns kvar. Trots avståndet. Det är viktigt för mig.
Nu när vi är tillbaka här hemma igen, ler jag åt minnet. Det ger mig energi. Och jag kan på något konstigt vis nästan njuta ännu mer av livet här, för jag är påfylld av det som de andra livet också ger mig. Det verkar som jag behöver bägge två för att vara hel.
Det jag mest slogs av när vi var nere där över nyår och trettondagshelgen var ljuset. Och vet ni, nu börjar jag tycka att det ljuset även börjar synas här.
Det finns hopp. Vi går mot ljusare tider. Jag känner det.
Fortfarande sjukstuga. Jag tänker på att jag borde börja planera vilka julklappar som ska fixas och köpas. Jag tänker på att man ifjol knappt visste om det skulle bli en julafton eller inte. Jag tänker på hur mycket jag njuter av att kunna göra upp lite planer igen. Och att jag ändå vill behålla den där acceptansen jag övade upp då, att allt kan ändras och det är okej.
Häromdagen lagade jag en lasagne till farsdag enligt min farbror Sigges recept som min kusin, hans dotter, skrev ner efter att han dog. Jag måste bara säga att det blev så sjukt gott. Nu vill jag äta lasagne varje vecka minst. Behöver sådan mat nu. Varm, mjuk och mustig. Jag älskar också sättet min kusin skrivit receptet på. Jag hör hennes röst i det och även min farbror Sigges röst, känsla och liksom personlighet. Det är så fint. Lite sorgligt också.
Min farbror Sigges lasagne
Ingredienser:ca 2-3 gula lökar, ca 500 g köttfärs, ca 3 burkar krossade tomater, en näve basilika, en näve oregano och vitlök efter smak. salt + peppar + tabasco
Köttfärssås Ta fram traktörpannan eller stora gjutjärnsgrytan, beroende på hur många matgäster du har. Hacka några stycken gula lökar. Fräs dem i olivolja tills de blir lite lagom genomskinliga. Nu kan du lägga i köttfärsen, en liten bit åt gången, så att den fortfarande har plats att brynas ordentligt. Bryn all köttfärs ordentligt. Nu är det dags att plocka fram lagret av krossade tomater på burk, och häva i så mycket som det ser ut att behövas. Jag brukar börja med två burkar, och om köttfärsen då inte simmar i röd sås, så häver jag i mer tomater tills den gör det.Vid det här laget är vi framme vid kryddningsfasen. Salta och peppra ordentligt. Häv i en näve basilika, och en näve oregano, som du har mosat sönder mellan handflatorna. Lägg i en par stycken lagerblad, en par rejäla stänk med Tabascoflaskan och krossa i valfritt antal vitlöksklyftor, beroende på vilket humör du är på. Om du vill lyxa till det hela lite mer kan du hälla i en skvätt rödvin. Nu börjar den viktigaste delen i processen, där såsen ska få stå och puttra på i lugn och ro medan du gör någonting annat. Börja inte smaka av såsen förrän efter dryga 20 minuter, eftersom det tar ett tag för såsen att ta upp kryddorna. Sedan är det bara att smaka på när man känner för det, och hälla i mer av det man tycker att saknas. Ju mer såsen smakar desto bättre! Den ska ju blandas med annat som är betydligt mildare i smaken så det är en fördel om den är riktigt mustig.
Ingredienser: 2½ msk mjöl, 5 dl mjölk, 1-2 msk smör eller margarin, salt + vitpeppar. Jag brukar dessutom riva i muskötnöt.
Béchamelsås Det här är inte riktigt min starka sida att beskriva, så jag lånar det ur “Vår kokbok”. Det är väl i grund och botten en enda stor redning, och det ska tydligen vara olika om man ska göra en toppredning eller bottenredning beroende på hur mycket sås man ska göra. Ni kan ju laga mat, så ni kanske kan lista ut det. Själv gör jag olika varje gång, och vet i ärlighetens namn inte vad jag håller på med… 🙂 Huvudsaken är att låta den koka så pass länge och smaksätta den så pass mycket, att det inte bara smakar vare sig mjölk eller mjöl.
Byggande Häll lite béchamelsås i botten på ugnsformen. Lägg i ett lager lasagneplattor. Häll på ett lager köttfärssås. Häll på béchamelsås. Strö över en gnutta ost. Lägg på ett nytt lager lasagneplattor. Upprepa till önskat antal lager. Tre eller kanske på sin höjd fyra lager med plattor brukar vara lagom. Häv sedan på ost högst ovanpå. Lägg på så mycket som du själv tycker att är gott. Känn er inte tvungna att använda upp all såsen, det är bäst att få till proportionerna rätt, och spara det som blir över av såsen till någonting annat. Grädda sedan det hela i ugnen. Det brukar vara enklast att följa bruksanvisningen på lasagneplattsförpackningen för att få rätt tid och temperatur eftersom det är rätt olika mellan olika pastamärken. Jag har nämligen ännu inte gett mig på att laga egen pasta. Det brukar väl vara drygt 15-20 minuter i 250 grader eller så.
Bon appétit!
Vi är alla lite sjuka och vabbar för fullt. Renovering här hemma är ännu inte helt klar och nu vill jag bara få de sista detaljerna på plats och börja julmysa. Första advent är så tidig i år, så nu är det är bara att köra igång för fullt, tycker jag.
Igår lagade jag saftglögg till barnen som medicin mot halsont. Juni sa att det kändes som julafton. Hjalmar börjar klura på sin önskelista.
Jag har mörka ringar under ögonen. Tror det är november. Ändå börjar jag alltid oro mig. Kanske är det bara åldern, att det är så här man ser ut nu.
Funderar om jag ska ha en röd julstjärna i vardagsrumsfönstret i år eller en vit. Himlarna är så vackra på kvällarna. Önskar jag skulle få se norrsken, men kanske är det lite svårt i stan.
Hej, här kommer en hälsning ifrån mig som för över snart ett år sedan övergav denna plats, spikade igen den och strök sedan försiktigt, tyst. Jag övergav den inte så som man gör när man går sin väg. Jag har burit med mig den i min väska, i säkert förvar. Jag har lyssnat ibland med örat tryckt, tänkt på varför. Varför jag behövde en paus så himla mycket. Det blev nödvändigt för mig.
Jag tror det berodde på flytten, pandemin, nya jobbet på fredsinstitutet. Och bloggen blev som ännu ett krav att uppfylla och då slår jag alltid bakut. När jag känner mig tvingad. Och så behövde använda den lilla energin jag hade att snurra jorden runt min axel.
Ni som undrat, hälsat, skrivit snälla ord. Tack! Jag vet inte vad som händer nu. Jag vet bara att jag är sugen igen. Att skriva.
Hej på er! Hur har påsken varit? Jag har varit trött, till en början rätt så stressad efter intensiv jobbtid, sedan mer avslappnad, lugnare i hjärnan och till slut rätt så utvilad och fridfull.
På torsdagen började Juni med att klä ut sig till påskkärring redan på morgonen när vi gick till dagis. Vi brukade klä ut oss även i Barcelona så roligt att hon fortfarande minns det.
Jag både jobbade och försökte landa lite.
Vi städade också. Kändes så viktigt att få det påskmysigt hemma. Speciell nu när man är SÅ mycket hemma.
Fast, bör tilläggas, så åkte vi sedan bort. Inte så långt bort men det kändes som ett äventyr för oss. Mot Enklinge.
Där väntade mormors bullar och
annat påskgott på oss.
Vi fiskade också. Juni var helt frälst, fastän hon inte fick något napp. Så himla härligt att se hennes nyfikenhet på allt. Det smittar av sig 🤗
På lördag eftermiddag åkte vi hem igen. Det kändes skönt att få några dagar hemma också och bara ta det lugnt. På söndag morgon målade vi påskägg såklart!
Hjalmars favoritfärg är rött ❤️
Juni ser så stor ut på den här bilden. Åh, det går så fort! Försöker njuta så mycket det bara går!
Tada- se så fina!
När det var dags för lunch tog vi sedan bilen till Eckerö och Degersand.
Och träffade bästa Tiina och Mathias.
Vi är alla i familjen förtjusta i Degersand. Man får en känsla av att bra utomlands nästan på något vis. 😉
Så fint att kunna börja umgås med vänner utomhus i alla fall.
Lite kallt var det.
Men SÅ mysigt.
Hoppas nu på mer sol och lite mindre blåsigt.
Och vet ni, när vi kom hem hade påskharen varit på besök och lämnat en skattkarta och allt. 😉
Det firade vi sen med påskmiddag. 🐣
Barnen tyckte det var så högtidligt att de klädde upp sig till kung och drottning. 💛
Idag är det dags för Kastelholmssamtalen och eftersnacket som jag ska leda. Sen lovar jag er att sluta prata så mycket om jobb. Jag är lite nervös för hela programledarrollen men försöker hitta något slags inre lugn som jag hoppas ta med mig. Om ni vill får ni jättegärna spana in det. Allt går att se online. Kommer att kännas lite bättre om jag vet att det är er jag pratar till.
Slottssamtalet börjar kl.15.00 finsk tid och sen om ni vill se mig i eftersnacket är det klockan 16.15.
Här går ni in och tittar: https://www.facebook.com/fredsinstitutet/videos/1092753717894385
Ps! Är också så glad över att min intervju med Jan Eliasson nu är publicerad i dagens HBL. Här kan ni läsa den: www.hbl.fi
God morgon! Vill bara titta in här och säga ett snabbt hej. Denna vecka är det fullt upp med förberedelserna inför Kastelholmssamtalen på måndag nästa vecka. Jag har hållit på kämpa med en intervju med Jan Eliasson som jag varit så nervös över, men nu har jag fått ok från honom, så nu får vi bara hålla tummarna att tidningen som ska publicera den ska gilla den.
Jag jobbar hemifrån idag. Igår var jag på jobb. Jag och min nya kollega och vän Mirjam köpte en sallad och åt tillsammans ute i solen. Sedan tog vi en kaffe från Totte på hörnet. Sådan vardagslycka för mig, att få träffa en annan människa och småprata lite.
Nu är det tända ljus, musik i högtalarna och hemmakaffe som gäller med skummad havremjölk. Min vardagslyx. Imorse när jag steg upp halv sju hörde jag ända in i sovrummet hur fåglarna kvittrade utanför. Tänk, nu är våren här.
Här kommer två onsdagstips.
Jag är alltid på jakt efter nya serier. Och nu har jag och Edu fastnat i “Suburra” på netflix. Den handlar om den italienska maffian och det politiska livet i Rom och är rätt så våldsam, men jag är svag för maffiaserier och speciellt när den utspelar sig i nutid. Bäst är alla miljöbilder från denna fantastiskt vackra stad. I början är det rätt så många namn och personer att komma in i så ge serien några avsnitt, sedan är du helt fast.
Lana del Rey har släppt sitt sjätte album och jag blir nyfiken. Jag gillar hennes intima och lågmälda spår, med de poppiga tonerna i bakgrunden.
Liztigt 