Att våga följa med dit livet tar en

Då. Nu för många år sedan.

Jag har aldrig känt mig så ensam. Jag duschade och lyssnade på radion. För värmen och sällskapets skull.

– Jag orkar inte mer nu, sade jag till min vän Carro. Det kommer aldrig att bli någonting. Livet kan vara fint ändå. På egen hand. Och det var så skönt att hon varken försökte trösta mig eller säga emot.

Jag och Edu hade träffats tidigare och fastän det hade känts bra från första stund, hade en massa problem dykt upp. Aldrig mer komplicerade relationer, frågetecken och jobbiga spel, var det enda jag var helt säker på. Hellre ensam.

Jag satt på jobbet sent på kvällen när Edu ringde på Skype. Vi hade inte hörts på ett halvår och jag tvekade att svara. Snön vräkte ner utanför fönstret och det var kolsvart ute. Jag var helt ensam på redaktionen.

Hans pappa hade dött. Han hade varit förtvivlad. Och han hade blivit trött på sin egen rädsla.

– Kan jag komma och hälsa på dig, sade han.

– Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar mer.

– Jag förstår, sade han. Och jag visste att han på riktigt gjorde det. Mer än någon annan.

Så jag lät honom komma.

Vi började höras på Skype igen. På morgonen. Mitt på dan och innan vi gick och la oss. Han kom och hälsade på mig. Jag for och hälsade på honom. Och plötsligt kändes ingenting komplicerat längre.

Vi lagade mat i varandras kök, spelade favoritlåtar på Spotify för varandra och jag åkte bak på hans moppe genom ett varmt Barcelona och kikade upp på alla vackra balkonger. Skulle jag kunna bo här? För den frågan var oundvikligt. Skulle vi ha en framtid tillsammans måste en av oss flytta.

Och ganska snart, efter jag kommit över all min ångest över att överge min familj, mina vänner, mitt jobb på tidning och hela den sociala tillhörigheten jag skapat på Åland, så var det bara så. Barcelona. Det fanns inget annat, det måste bara bli så.

Det var i början av september, några dagar innan min födelsedag, som jag landade med min kappsäck. Och vi tog det lugnt till en början.

Jag frilansade, klurade på idéer, gick med i nätverk, skrev hemma och på kaféer och var så glad när jag fick det att rulla. På kvällarna prövade jag nya tapasbarer, träffade nya människor, pratade i timmar på mysiga torg och njöt av Barcelonas höst full av solsken.

Jag kunde bara några enstaka ord på spanska och enbart prata i presens. I efterhand måste det ha låtit helt galet, men jag tog mig fram på något vis och glömde bort att skämmas över det.

Första gången jag blev riktigt rädd över mitt beslut var långt senare, när det var jag och Edu på riktigt.

Jag var gravid med Juni och med sina händer på min mage hade jag Edu att dyrt och heligt lova, att om jag en dag kände mig olycklig, skulle vi flytta från Barcelona.

För det är en sak att vara på äventyr i ett främmande land. En annan sak att föda och uppfostra ett barn på en plats där du inte har någon familj, där allt doftar annorlunda, görs på andra sätt och där du själv aldrig varit liten och därför inte vet hur det känns att bo där som ett barn. Det krävs tålamod. Det krävs mod. Och det tog länge innan jag förstod det.

Jag gick förberedande förlossningskurs på spanska, födde Juni på Åland, skrev personporträtt till tidningen på nätterna, började pendla fram och tillbaka mellan Åland och Barcelona. Två månader här. Två månader där.

Jag var en nyfödd mamma med helt andra prioriteringar än förut. Jag var lite orolig, lite osäker, lite ensam, ganska trött och så stolt och lycklig över min lilla bebis i min famn.

Här fanns inte några föräldragrupper. Mammor börjar jobba redan efter fyra månader. I parkerna träffade jag mor-och farföräldrar som läste tidningen med ena handen medan de gungande sina barnbarn med den andra. På samma gång älskade jag att allt var så annorlunda. Storstadssurret runt omkring mig, alla nya ord på spanska som hade med barn att göra, friheten i frilanslivet, helger på stranden, de långa familjeluncherna, att få vara någon långt bort från enbart en yrkesidentitet.

Jag befann mig utanför eller mitt emellan två länder på något konstigt vis och därför även vid sidan av så många krav. På gott och ont såklart. Men frihetskänslan det gav mig tar jag med mig.

När Hjalmar kom tillbringade mer tid hemma i lägenheten med barnen. Alla vaknätter, tröttheten och projektet att ta sig ut på stan med dubbelvagnen. Men jag hade också vant mig med mitt nya liv och hittat rutiner jag trivdes med och min egen lilla grupp av personer som jag visste att jag kunde vara mig själv med.

Jag började släppa taget om det jag längtade till. Jag tittade på vad jag hade nu. Jag började äntligen göra det och jag ammade hela nätterna och sov nästan ingenting och vinter blev vår och sommar och en dag kändes inte Barcelona som borta längre, utan också som mitt hem.

Jag kan inte säga tidpunkten när det exakt hände. Men det började med en vän. Det ska jag aldrig glömma. Det var så mitt lilla liv växte. Med bästa Maria och fina Noemi. Kerstin. Malin. Nicole, Camille och Magalie.

Och vet ni, det är sant som de säger. När man släpper på motståndet börjar saker att hända. Jag tror verkligen på det nu.

Sju år har gått. Sju år i detta land som blivit en del av mig och vem jag är och som gett mig så mycket.

Och här sitter vi nu i vår lägenhet med flyttlådor och ett nytt 1-årigt hyreskontrakt i ett annat land.

Jag släppte taget, hittade hem och vårt liv tog en helt ny riktning. Igen.

Ett jobb försvann. Två nya dök upp. Sedan hus och dagisplatser på bara några sekunder.

Allt har den senaste tiden pekat i riktningen dit vi är på väg nu. Och med darrade händer och tusen fjärilar i magen har vi nickat och letat upp vår väg.

Edu har slutat på sitt jobb, vi har hyrt ut vår lägenheten och Juni har sagt hejdå till sin förskola.

Ibland känner jag att jag inte hänger med, ibland känner jag mig euforisk och så förväntansfull. Ibland känns det läskigt och nostalgiskt men jag vet att det bara är att följa med.

Dit livet tar en.

I lördags fyllde Juni 5 år

Och om två veckor flyttar vi till Åland.

Jag flyttar bort

Och jag flyttar tillbaka.

Jag börjar om på nytt.

För allt kommer vara detsamma

Och inget kommer vara sig likt.

Men det handlar inte bara om mig själv längre.

Nu handlar det om en hel familj.

Vilket absolut är det allra bästa som Barcelona gett mig.

Utan denna högljudda, varma, levande, stad full av livets smaker hade inte Edu, Juni och Hjalmar funnits i mitt liv.

Och jag kanske fortfarande hade känt mig ensam. Eller inte.

Jag vet bara att mitt liv sett helt annorlunda ut och jag är så himla nöjd och lycklig över hur det exakt ser ut precis just nu! ❤️

8 thoughts on “Att våga följa med dit livet tar en

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s