Fram och tillbaka till Åland

Snart är vi på väg hem till Åland. Om en vecka bär det iväg. Juni hoppas på snö och jag på att jobbat klart det jag tänkt innan, så jag kan anlända och pusta ut.

Men vet ni, vi var faktiskt på Åland för bara två veckor sedan. Jag och barnen. En av mina allra bästa människor i mitt liv, Lina, har ju fyllt 40 år som många andra av oss och hon och hennes man Janne, som fyllt 50, ställde till med fest.

Vid sådana tillfällen är det svårt att bo över 3000 km bort och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det kändes galet att resa fram och tillbaka för några dagar men också så ledsamt att inte kunna vara där. Så jag åkte! Och tog barnen med mig.

Först hade jag enbart tänkt ta med Hjalmar, som fortfarande är mer beroende av mig, och låtit Juni stanna kvar i Barcelona. Men sedan hade jag inte hjärtat att åka utan Juni. Hon ville till mormor och morfar och se sina mostrar och alla sina kusiner och leka i lekstugan och gunga på sin gunga…så jag, vi åkte alla tre.

Ditresan gick bra! Det är helt galet hur vana dessa ungar är att flyga.

Och mitt i allt var vi sedan hemma hos mormor och morfar.

Bara att se dem springa ute på gården på det här viset gjorde att allt res-besvär kändes värt det!

Jannes och Linas fest var också fin. Både avslappnad och rolig!

Och så roligt att få träffa så fina människor i mitt liv på en och samma gång. Här sitter jag bredvid Mats och Karolin.

Och mitt emot mig satt mina finisar Heidi och Carro! ❤️

Och Erik och Dessi.

Johanna var också där!

Och huvudpersonen såklart! ❤️

Det blev en hel del minglade och prat

Och till och med en group-selfie med min andra hälft, Åsa, på toaletten. Hihi! Yin- yang. Utan att vi visste om det hade vi klätt oss i svart och vitt.

Följande dag kände jag av allt dansande i fötterna 😉 Men jag var så påfylld och glad!

Och ja, sedan var det dags för tillbaka-resan! Vi började rätt så trötta tidigt på morgon. Bil ner till Eckerö.

Sedan Eckerölinjen. Morgonfrukost

och lekrum, innan det var dags

att köra av färjan mot Uppsala.

Vi kom fram till Gränby centrum klockan elva och eftersom vi inte behövde vara på Arlanda förrän klockan halv fyra så hade vi rätt så många timmar att fördriva där.

Mamma och pappa var med som ni ser. Till min stora lycka! Vet helt ärligt inte hur jag skulle klara av de här resorna utan dem. Det hjälper så mycket att de skjutsar till och hämtar oss från Arlanda.

Vi hängde, sprang omkring,

lekte och lunchade

Och fikade..

Allt gick bra tills vi kom till flygplatsen, checkade in och vi fick reda på att flygplanet var 3 timmar försenat!! Klockan var då halv 4, och mamma och pappa var tvungna att åka för att sedan hinna med färjan tillbaka till Åland och jag

hade mer än 5 timmar att fördriva på flygplatsen tillsammans med dessa två finisar. Puh! Alla min nerver som är på spänn inför en flygresa, på grund av min flygrädsla, vreds åt, och först ville jag bara gråta. Men sedan försökte jag vara vuxen och tänka att det är jag själv som försatt mig i den här situationen så nu gäller det bara att ta sig ur den.

Och det gick bra! Jag lät barnen springa omkring så mycket det bara går på en flygplats.

Vi tittade på julgranar, åt med jämna mellanrum och lekte med allt från våtservetter till plastglas och förutom att Hjalmar fick en hostattack så han spydde ut över heltäckningsmattan i gaten så funkade det.

När planet sedan till slut gick halv 10 på kvällen, var jag så trött att jag knappt orkade vara rädd. Hjalmar somnade, Juni pysslade och såg på film och jag tittade på klockan var tionde minut men höll ihop när planet skakade hårt av turbulensen över Tyskland.

Lite över ett landade vi och då var jag så lycklig över att vara framme och kunna gå på toa att jag tog en selfie på toaletten.

Edu kom såklart och hämtade oss med bilen

och barnen var också så glada över att vara framme. Fastän trötta…

Juni somnade i bilen så Edu fick bära henne in. Hjalmar däremot, som sovit på planet, tog en ny dag.

04.15 fick jag sedan honom äntligen att somna. Och jag tog sista bilden för dagen. 22 timmar efter första bilden på Åland. Puh!

Resten av veckan försvann kan jag säga i något sorts töcken och vi alla var lite upp och ner. Men det är lustigt hur ens hjärna fungerar. Nu börjar de jobbiga känslorna försvinna och jag kommer mest ihåg det fina.

Och ja, när vi flyger hem till jul kommer Emelina med! Jag är så lycklig för det! 😊✨

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s