Resa med barn

Fram och tillbaka till Åland

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Snart är vi på väg hem till Åland. Om en vecka bär det iväg. Juni hoppas på snö och jag på att jobbat klart det jag tänkt innan, så jag kan anlända och pusta ut.

Men vet ni, vi var faktiskt på Åland för bara två veckor sedan. Jag och barnen. En av mina allra bästa människor i mitt liv, Lina, har ju fyllt 40 år som många andra av oss och hon och hennes man Janne, som fyllt 50, ställde till med fest.

Vid sådana tillfällen är det svårt att bo över 3000 km bort och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det kändes galet att resa fram och tillbaka för några dagar men också så ledsamt att inte kunna vara där. Så jag åkte! Och tog barnen med mig.

Först hade jag enbart tänkt ta med Hjalmar, som fortfarande är mer beroende av mig, och låtit Juni stanna kvar i Barcelona. Men sedan hade jag inte hjärtat att åka utan Juni. Hon ville till mormor och morfar och se sina mostrar och alla sina kusiner och leka i lekstugan och gunga på sin gunga…så jag, vi åkte alla tre.

Ditresan gick bra! Det är helt galet hur vana dessa ungar är att flyga.

Och mitt i allt var vi sedan hemma hos mormor och morfar.

Bara att se dem springa ute på gården på det här viset gjorde att allt res-besvär kändes värt det!

Jannes och Linas fest var också fin. Både avslappnad och rolig!

Och så roligt att få träffa så fina människor i mitt liv på en och samma gång. Här sitter jag bredvid Mats och Karolin.

Och mitt emot mig satt mina finisar Heidi och Carro! ❤️

Och Erik och Dessi.

Johanna var också där!

Och huvudpersonen såklart! ❤️

Det blev en hel del minglade och prat

Och till och med en group-selfie med min andra hälft, Åsa, på toaletten. Hihi! Yin- yang. Utan att vi visste om det hade vi klätt oss i svart och vitt.

Följande dag kände jag av allt dansande i fötterna 😉 Men jag var så påfylld och glad!

Och ja, sedan var det dags för tillbaka-resan! Vi började rätt så trötta tidigt på morgon. Bil ner till Eckerö.

Sedan Eckerölinjen. Morgonfrukost

och lekrum, innan det var dags

att köra av färjan mot Uppsala.

Vi kom fram till Gränby centrum klockan elva och eftersom vi inte behövde vara på Arlanda förrän klockan halv fyra så hade vi rätt så många timmar att fördriva där.

Mamma och pappa var med som ni ser. Till min stora lycka! Vet helt ärligt inte hur jag skulle klara av de här resorna utan dem. Det hjälper så mycket att de skjutsar till och hämtar oss från Arlanda.

Vi hängde, sprang omkring,

lekte och lunchade

Och fikade..

Allt gick bra tills vi kom till flygplatsen, checkade in och vi fick reda på att flygplanet var 3 timmar försenat!! Klockan var då halv 4, och mamma och pappa var tvungna att åka för att sedan hinna med färjan tillbaka till Åland och jag

hade mer än 5 timmar att fördriva på flygplatsen tillsammans med dessa två finisar. Puh! Alla min nerver som är på spänn inför en flygresa, på grund av min flygrädsla, vreds åt, och först ville jag bara gråta. Men sedan försökte jag vara vuxen och tänka att det är jag själv som försatt mig i den här situationen så nu gäller det bara att ta sig ur den.

Och det gick bra! Jag lät barnen springa omkring så mycket det bara går på en flygplats.

Vi tittade på julgranar, åt med jämna mellanrum och lekte med allt från våtservetter till plastglas och förutom att Hjalmar fick en hostattack så han spydde ut över heltäckningsmattan i gaten så funkade det.

När planet sedan till slut gick halv 10 på kvällen, var jag så trött att jag knappt orkade vara rädd. Hjalmar somnade, Juni pysslade och såg på film och jag tittade på klockan var tionde minut men höll ihop när planet skakade hårt av turbulensen över Tyskland.

Lite över ett landade vi och då var jag så lycklig över att vara framme och kunna gå på toa att jag tog en selfie på toaletten.

Edu kom såklart och hämtade oss med bilen

och barnen var också så glada över att vara framme. Fastän trötta…

Juni somnade i bilen så Edu fick bära henne in. Hjalmar däremot, som sovit på planet, tog en ny dag.

04.15 fick jag sedan honom äntligen att somna. Och jag tog sista bilden för dagen. 22 timmar efter första bilden på Åland. Puh!

Resten av veckan försvann kan jag säga i något sorts töcken och vi alla var lite upp och ner. Men det är lustigt hur ens hjärna fungerar. Nu börjar de jobbiga känslorna försvinna och jag kommer mest ihåg det fina.

Och ja, när vi flyger hem till jul kommer Emelina med! Jag är så lycklig för det! 😊✨

En rapport från Kroatien 

/ Liz Lindvall / 1 Comment

I förrgår började det äntligen vända för Hjalmar.  Febern sjönk lite grann och han kunde andas bättre. Lyckan när han satt en stund på golvet och lekte.

Det är ju bara en förkylning han drabbats av och det finns så så mycket värre saker så jag känner mig lite överdriven när jag bli så orolig, men trots paracetamol och ibuprofen med jämna mellanrum ville febern de första dygnen inte gå  ner utan har legat stadigt över 39 grader. Han bara låg kokhet och flämtade i min famn.

En dag när febern steg till 39,8 bara en timme efter att ge gett honom den senaste dosen av febernedsättande blev jag riktigt orolig. Han börjad även spy av slem i halsen efter varje amning och tappad på så sätt mycket vätska. 

I dag måndag har han fortfarande över 38,5 på kvällen/eftermiddagen men är feberfri på morgnarna. Och har som ni kan se börjat bjuda på små leenden. 

Det enda viktigta är att han blir helt frisk. Men ja, semestern blev förstås inte heller riktigt som vi tänkt oss. Juni och Edu har varit ute lite grann på små äventyr och jag har suttit i skuggan med Hjalmar utomhus i små doser, men vi tappade gnistan där ett tag, blev lite molokna och uppgivna. Som man lätt blir när sådana här saker händer trots att man vet att det är en del av livet och att vi är så lyckligt lottade ändå. 

Hur som helst igår tog vi igår morse nya tag eller “cambiamos el chip” som man säger på spanska, vilket bäst översätts med att man föreställer sig att hjärnan är som ett datachip som man byter ut. Vi nollställde helt enkelt de föreställningar och förväntningar vi hade haft och började med nya i den situationen vi befann oss i. 

På morgonen åkte vi därför till den fina restaurangen Dvor, där vi åt middag på min födelsedag, för att börja dagen med en riktigt lyxfrukost. Med Hjalmar feberfri och inpackad i vagnen. 


Så mysigt där med supergod kaffe och spröda croissanter. Jag kände mig som en ny semestermänniska.


Utsikten är även helt fantastisk, men plötsligt mörknade himlen nästan som om det blev natt och det började regna och åska. Vi som just hade betalat och hade tänkt vandra in mot stan hoppade istället i bilen. 

Först var det häftigt och mäktigt att se. Det var som om någon kastade hinkar av vatten mot bilen. Så mycket regnade det. 


Men sedan började det smälla högljutt mot bilfönstren och taket. Jag vet inte om ni kan se på bilden men det haglade isklumpar lika stora som pingisbollar. 

Vi fick syn på en gammal 90- årig man som försökte söka skydd under ett träd men blev träffad på ryggen av isbollarna. Som tur var fick vi in honom i bilen och kunde med tecken och kroppsspråk klura ut var han bodde och få honom hem. 


Ovädret försvann lika fort som de hade kommit och vi tog oss äntligen in till centrum.


Känslan i de gamla delarna av Split var helt annorlunda när det var söndag.


Lugnare fastän det fortfarande var mycket folk.


Och vi utforkade ännu mer de romerska delarna 


som trots alla år häftigt nog är så välbevarad.


Det går att se många likheter med lämningarna i Rom.


Hjalmar sov och vi tog oss till en fiskrestaurang för att äta. 




Juni var lite trött och fundersam. Hon sa att hon hörde mig dåligt. Sedan när hon frivilligt ville lägga sig i vagnen för att sova började jag ana oråd.

När hon vaknade skrek hon av smärta och satt och höll om ena örat. Vi tog oss till en sjukhus och de konstaterar dubbelsidig öroninflammation. Hon fick nässpray, örondroppar, antibiotika och smärtstillande. 

Väl hemma i lägenheten hade hon mindre ont och kunde somna. Jag mätte febern på Hjalmar. Då hade den stigit igen till 38,8. 

Och ja, då blev jag orolig igen och ville bara gråta. Men inte ens det gick. Jag var för trött. Med Hjalmar febrig, vaken och sjuk har jag knappt sovit alls på flera dygn. 

Men hursomhelst sov vi allihopa till slut och idag har varit en fin dag, trots allt. ❤️

Imorgon tisdag flyger vi tillbaka till Barcelona. Jag måste erkänna att jag längtar. 😊

Vad vore en semester utan en rejäl förkylning? 

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Barnen och Edu har blivit rejält förkylda. Eller Edu kände redan på flyget hit att det kliade lite i halsen. Sedan har han gått och småsnörvlat lite men inget värre än så.

Men igår började näsan rinna på både Juni och Hjalmar. Juni verkar klara sig med det och en rejäl hosta men på Hjalmar steg febern igår under hela dagen och inatt och hela dan idag har den legat runt 39 grader. 

Det är nog bara en vanlig, rejäl förkylning men det tar ont i mitt mammahjärtat att se honom så ynklig. Dessutom får jag dåligt samvete och dubier över vårt val att släpa med honom på en resa. Han är ju bara sju månader. 

Vi befinner oss i ett EU- land och här finns sjukvård och hjälp att få, så egentligen är det ju ingen större skillnad från när vi är i Spanien men när han tittar på mig med stora sorgsna ögon och börjar gråta så fort han inte är i min famn då hugger det till i bröstet. 

Men jag ska inte hålla på att älta det här. Beslut tas och sedan lär man sig saker. Och dagarna vi haft hittills har varit så fina. 

Det är synd att det ska vara så att på en resa får man så mycket tid tillsammans som man annars inte får och det känns som om det händer saker. I dynamiken. Band som stärks. Samtal som hinns med. Interna skämt. Alla små, vardagliga detaljer som växer och plötsligt syns framför en. 


Igår på morgonen var alla fortfarande rätt så friska och vi gick till stranden här i Split för att leka i sanden. 


Sedan när det var dags för lunch bestämde vi oss för att prova på ett riktigt lokalt ställe intill fiskmarknaden som vi blivit tipsade om Buffet Zlatna Ribica.  Deras fisk och skaldjur var som en dröm om man gillar fisk friterad på medelhavsvis.


Lite senare på eftermiddagen smög jag med Hjalmar som sällskap in på konstmuseet i Split. 


Det var länge sedan jag hade tid för ett riktigt museibesök och jag njöt så av att bara gå omkring och titta. Den här skulpturen i entrén av gamla porslinskannor och koppar blev jag extra förtjust i. Ni kanske inte visste det om mig men jag älskar serviser och har en liten samling av tekannor där hemma. 


Jag gillar dessutom att besöka konstmuseum när jag befinner mig i en ny stad. Målningarna och skulpturerna har som egna historier att berätta om kulturen och om framförallt människorna i den, som är svårare att beskriva i böcker. 


Här hittade jag många karikatyr-teckningar. Blev helt förälskad i denna som heter “gift par”. 


Och den här målningen som heter “Efter regnet”. 


Sedan kan jag inte låta bli varje gång jag ser  målningar likt denna och ännu mer kurviga varianter att tänka på hur himla uppskattad min kropp varit om jag levt i ett annat århundrande. Synd att man gick miste om en sådan trend som varade i så många hundra år. 


Hjalmar tittade lite i början på tavlorna men somnade ganska fort. Sedan började febern börjad stiga.


På väg ut hittade jag sedan dessa finisar som lekte i parken utanför alldeles intill den romerska stadsmuren. 


Det är häftigt hur man efter några dagar i en historisk miljö blir van med sådan här vyer 


Och sådan här. Innerstan av Split är verkligen som att vandra omkring i ett historisk museum.


Över 3000 människor bor där, i den gamla stadskärnan innanför det romerska palatsets murar. Jag undrar hur seras vardag ser ut? 

Ja, det var den dagen och i dag har vi bara varit hemma i lägenheten för att krya på oss. 


Endast en liten stund satte vi oss under parasollet på en uteservering i närheten men som ni ser var det en liten finis som var alldeles för trött.

Kram och godnatt! ❤️

Regn, semesterkänslor och brusande vattenfall

/ Liz Lindvall / Leave a comment

Dag sex och det känns som om vi börjar komma in i vår tillfälliga tillvaro här i Kroatien. Även barnen. Liksom alltid tar det några dagar att landa och få en uppfattning om hur det är och ser ut där man befinner sig. 

Nu har vi kommit in i en skön semesterrutin. Barnen vaknar redan vi sju. Då äter vi frukost här i lägenheten innan det är dags för en kortare eller lite längre utflykt. 

Lunch äter vi oftast ute och vid vid fem-tiden på eftermiddagen är vi hemma igen. Då har vi köpt med oss någonting gott att laga till middag. Sedan lek, bad och mat och när barnen somnat njuter vi av vårt med något glas kroatiskt vin till. 


Det har varit lite ostadigt väder de senaste dagarna med regn, blåst och åska som dånar högljudd i bergen runt omkring oss. 


På tv visar de bilder av översvämningar men det är inget vi sett här. 


I måndags var havet som förbannat och mäktigt att titta på. 


Vi bestämde oss för en dag i Split och började morgonen med lite lekpark. 


Sedan gick vi till den lokala fiskmarknaden för att köpa fisk till kvällen. 


Det blev musslor, calamar och dorada. 


Se, vilken fin port marknaden hade. 


När vi sedan gick genom staden för att äta 


började regnet ösa ner. 


Helt galet mycket! Då är man så glad över att ha släpat med en rejäl vagn så att barnen i alla fall inte blir våta. 


Utsikt över Split på vägen hem. Hösten är helt klart på väg men luften är fortfarande sommarvarm.


Igår var vi sedan som tillbaka i sommaren med sol, sol, sol.


Vi tog bilen och körde till nationalparken Krk, ungefär en timme inåt landet och inte så långt borta från den bosniska gränsen. 


Området är känt för alla vackra små vattendrag, åar, bäckar och vattenfall. 


För att ta oss in i parken behövde vi ta en buss och sedan zick-zackade vi oss fram genom parken på en träbro. 


Det var lite bökigt med vagnen men inte omöjligt och området var annars barnvänligt. 


Och när vi väl kom fram var det all mödan värd. 


Se, så vackert! 


Vad är det med vattenfall som känns så magiskt? 


Jag älskar att bara stå och lyssna på hur det dånar. 

​​

Efteråt åt vi medhavd picknick men det finns matställen för de som vill det. 

Det var väl den enda nackdelen med parken. Så fullt med folk överallt, men jag tycker det känns konstigt att klaga över för många turister när man själv är där som turist. 


Väl hemma igen blev det fisk 


och kroatisk ost med lokal honung. Mmm! 

Kroatien – andra och tredje dagen 

/ Liz Lindvall / 1 Comment

Söndagkväll och vi har varit här hemma och slappat i lägenheten sedan i eftermiddags. Det är viktigt att även ta semester från semester med jämna mellanrum när man är ute och reser, tycker jag. 

Här kommer några bilder från vad vi har gjort de senaste två dagarna. Vi bor som sagt i utkanten av Split och har även hyrt bil i några dagar för att göra korta dagsutflykter för att se oss lite omkring. 

Igår åkte vi söderut mot Dubrovnik-hållet till en liten by som heter Brela.


Havet var så där turkosblått som jag sett på bilder innan vi åkte hit


och jätteklart. Juni gillade det eftersom man såg botten och vågorna var små. Det är nästan som att simma i en pool. 


Och överallt dessa fantastiska vita stenar som jag föredrar framför sand som letar sig in överallt. 


Det enda knepiga var att hindra den här finisen från att sätta dem i munnen. 


När Edu tog över den sysselsättningen hoppade jag i. 


Stämningen i Brela, som är en gammal fiskeby, var både lugn och avslappnad. Jag vet inte om det beror på att vi reser utanför högsäsongen men det var så skönt. 

Lunch åt vi för några euro på ett billigt hak vid stranden. Mitt bästa tips om ni som oss har barn som inte är så förtjusta i nya smaker, är att beställa mat på restaurangen men ta med komplement som ni vet att de gillar. Juni smakade i alla fall lite  kyckling och åt sig sedan mätt på gurka, morot och majs som vi tagit med oss. 


Ett annat tips som handlar mer om att själv få äta i lugn och ro är att ha en hel hög med klistermärken med sig och en anteckningsbok att sätta dem i. Det höll Juni på pilla med i en timme medan vi drack kaffe vid stranden. 


Sedan vaknade Hjalmar från sin eftermiddagsvila och vi körde hem. 


Imorse vaknade vi och bestämde oss för att köra norrut istället till Trogir, som grundades på 200-talet och är med på Unescos:s världsarvslista. 


De små labyrintliknande gränderna består nästan uteslutande av vit sten som kommer från gruvorna i bergen här i närheten. 


Mycket turister men ändå idylliskt om man tar sig tid att spana in mellan husen.


Det är så häftigt hur någonting kan vara så gammalt och ändå bestå. 


Juni tyckte först att det kanske inte var det allra roligaste att promenera omkring men så började vi fantisera om slott och drottningar och kungar och därefter fungerade byn perfekt som rekvisita för hennes sagovärld.


❤️


Till lunch provade vi på svart risotto


och risotto med skaldjur. Det italienska inflytandet märks verkligen i maten här och det var så gott. 


Gött, som Heidi brukar säga, var det också med två barnstolar så att alla satt still en stund vid matbordet. 


På väg ut ur stan sprang vi sedan på en fin matmarknad 


som påminde mycket om dem i Spanien.


Överlag märker man att Medelhavsländerna har mycket gemensamt.


Framförallt när det kommer till maten. Som de här korvarna, osten och skinkorna 


och frukt och grönsakerna.


På vägen hem hann vi med ännu en kaffe


vid en liten bar vid stranden. Som tur var det bara vi där så Juni kunde vila en stund i soffan


och Hjalmar slå sig till ro på golvet.


Sedan rullade plötsligt värsta ovädret in med skyfall och åska. Och det var då vi skyndade  oss hem.

Kram!