Ljusa färger och matchande textiler. En mysig innergård med en lekstuga och odlingslådor där barnen får lära sig gräva i jorden och se små frön växa.

Jag vet att hon har det bra men när min kind smakar salt efter att jag lämnat henne och hon skakar i min famn, säger “mamma gå inte. Jag vill vara med dig.” Då vet jag inte.

De tror inte på inskolning här, men leende pedagoger intygar mig att hon slutar gråta sen. När dörren stängs och jag inte längre är där. Men är det faktiskt rätt att ignorera mina och hennes känslor och gå?

På kvällen kommer frågor och funderingar: ” Varför måste man gå på förskolan mamma? ” Jag tycker inte om att vara där. De säger åt mig hela tiden vad jag ska göra. Barnen skriker så!” Jag vill leka när jag vill.” “Hemma.” “Jag saknar dig.”

En dag blir det bättre. Och då har hon växt. Inuti sig själv. Och blivit bättre anpassad till vårt samhälle och vad som krävs sen. Det är min enda tröst när jag instinktivt vill skrika att det är något omänskligt med institutioner, ta henne därifrån och bara gå hem.

Kanske är det jag som är problemet. Jag vet ju att jag måste jobba. Att livet och samhället ser ut så här. Och jag vill ju jobba. Det finns så mycket intressant att göra. Precis just nu.

Men jag är inget vidare bra på att gå emot min modersinstinkt. Lämna mitt barn på en okänd plats och gå därifrån när hon ropar på mig.

När jag pratar med andra pappor och mammor säger de likadant. Det är tufft. En pappa jag inte känner kramar om mig utanför den stängda dörren. “Jag vet. Förra hösten grät jag varje morgon på toaletten på kontoret efter att ha lämnat henne. De tog till jul innan allt var bra igen.”

Jag nickar. Nu är det oktober.