Den 16 januari 2017 var Hjalmar beräknad att komma till världen, men precis som Juni ville han inte komma ut. Jag vandrade, vaggade, väntade och väntade men inte ens en tillstymmelse av en värk så till slut den 30 januari för precis ett år sedan idag åkte vi in till sjukhuset hemma på Åland för igångsättning. Det är en konstig känsla att åka in på morgonen, krama Juni hejdå, ha väskan packad och veta att när vi sitter i bilen hem igen har vi en liten bebis med oss hem.

Efter 12 timmars intensivt värkarbete kom han äntligen ut vår kära Hjalmar! Han vägde 3.990 gram och var 51 centimeter lång. Direkt efteråt började jag, som jag skrivit om förut, störtblöda och tappade flera liter blod. Hade jag inte varit på sjukhus och de akut opererat mig för att få stopp på blödningen hade jag dött. Den här bilden är tagen när jag vaknat upp igen och jag fick äntligen hålla i min fina guldklimp. Jag var så, så trött men så så lycklig av att vara vid liv och ha honom i mina armar! ❤️

Under Hjalmar första månad i livet tog vi det väldigt lugnt hemma på Åland och bara försökte återhämta oss allihop. Här träffar han bästa storasyster Juni för första gången.

Moster Renee och kusin Axel

Och moster Åsa.

Jag var jättetrött men det var Hjalmar med så vi var ett bra team. Han sov mest hela tiden och var nästan hela tiden så himla nöjd.

När Hjalmar var lite över en månad gammal flög vi för första gången till Barcelona! Edu var redan där och jobbade och snälla Torunn hjälpte mig på resan. Hjalmar kände så liten då i stora världen. Juni med! ❤️

När Hjalmar var 2 månader började vi landa lite allihop tillsammans.

Det började bli vår ute och han tyckte om att bara ligga på en filt och kika upp på träden.

När Hjalmar var 3 månader hade han börjar svänga sig runt på mage och vi gick på yoga tillsammans.

Till påsken åkte vi hem till Åland igen och man kan väl säga att han fick en hel del uppmärksamhet 😉

Fyra månader gammal var vi tillbaka i Barcelona igen och han började sova mindre och upptäcka allt runt omkring honom.

Ulrica kom på besök och han fick följa med på pedikyr

och jag gick för första gången ut och åt middag på egen hand sedan han föddes. Två värdefull timmar med pizza och prat.

När Hjalmar var 5 månader var vi tillbaka på Åland igen för att hänga med dessa två och njuta av sommaren. Hjalmar hade då lärt sig sitta själv och åla fram på golvet.

Sex månader gammal fick han officiellt sitt namn Hjalmar Joaquim Ferran Lindvall. Och vi höll en liten ceremoni och planterade ett äppelträd åt honom och Juni i trädgården hemma hos mamma och pappa.

När Hjalmar var sju månader fortsatte vid sommaren i Barcelona. Han var så här glad nästan jämt och det har han nästan alltid varit. Det var otroligt varmt ute och vi var antingen på stranden eller hemma i lägenheten med luftkonditioneringen på.

Vi åkte även i september på Hjalmars första semester till Kroatien där han även fick sin första rejäla förkylning med hög, hög feber. Men har var han glad i en bidé.

När Hjalmar var åtta månader var det politiska läget ganska oroligt i Katalonien men vi försökte leva vanligt vardagsliv. Han älskade att åka till poolen och simma och verkar överhuvudtaget inte alls vara rädd för vatten.

Nio månader gammal började Hjalmars hår locka sig och han kröp med full fart fram på golvet men inte på knäna utan med fotsulorna i. Han hade plötsligt sex tänder i munnen och jag insåg med lite vemod hur fort han håller på att bli stor.

10 månader gammal och så nyfiken på att upptäcka världen. Här tog jag och Edu med honom ut på restaurang. Planen var att han skulle sova i vagnen men han ville ju vara med såklart 😂 Han började även i samma veva ta sina första steg.

11 månader gammal på Åland tillsammans med storfavoriten morfar. Den här bilden tog jag på julafton när de var uppklädda bägge två.

Vår fina Hjalmar 1 år! I dag! Hurra! Det känns som om det första året gått så sjukt fort ändå har jag svårt att föreställa mig hur det kändes utan honom, innan han var här.

Han är otroligt kramig och glad och fortfarande så nöjd även om han nu börjar ryta ifrån och gråter eller skriker till om någon tar hans saker eller gör något annat som han tycker är dumt. Han gillar folk och söker alltid allas blickar men bara om han sitter i min famn eller är tillsammans med någon annan han känner väl. Det bästa han vet är att bada, kasta sig runt i sängen med Juni, äta allt som alla andra har på tallrikarna, amma och morfar.

Vi firade ju honom men kalas redan i lördags men imorse fick han en kanelbulle till frukost med ett ljus.

Livet är otroligt intensivt med honom och bästa Juni och jag är ofta trött och lite som i en dimma. Men jag är också så, så himla lycklig. Häromdagen var vi ut och åt lunch alla fyra och jag började gråta när jag i mitt inre såg bilden av oss sittandes där. Jag kan liksom fortfarande ibland inte fatta att jag haft en sådan tur. 🙏❤️✨