Först av allt! Tack så mycket för era hälsningar, varma tankar, pepp och gratulationer! Det betyder så mycket! Vad fina ni är! ❤️

Jag har inte orkat svara eller skriva något här förrän nu. Ett dygn efter förlossningen sjönk mitt blodvärde till 82 och igår var jag så trött att jag inte orkade ta mig upp ur sängen. 

Jag behövde därför till slut få en blodtransfusion. Trots att jag varit med om en hel del på sjukfronten var det första gången för mig och fastän jag visste att det skulle göra mig starkare så blev jag så nervös att något skulle gå fel.

Jag kan inte riktigt förklara men det är som om oron gått in i min kropp och inte riktigt slipper ut. Jag står liksom beredd och väntar på någon ny katastrof ska inträffa. Måste vara av chocken och av att min kropp är så trött.

Vilken tur då att man har en man som ligger bredvid och håller i ens hand under hela första blodpåsen bara för att han vet att man är rädd men även för att han förstår att man är trött på att vara rädd! 

Och vilken tur att sjukvården är så bra och att det finns folk som gett bort sitt blod så att man kan få när det behövs. 

Tacksamheten att även ha en storasyster som lyssnar och lugnar mig med sina expertråd och en mamma och pappa som tar hand om Juni. 

Imorse var mitt järnvärde upp i 100 och jag kände mig mer som mig själv igen. Och imorgon om allt fortsätter uppåt så får jag åka hem. 

Längtar så efter Juni och att få landa tillsammans alla fyra hemma. I dag var hon här på besök och trots lite naturlig skepticism mot allt nytt så fick lillebror en puss på pannan. ❤️