I fredags åkte jag, Edu och Juni till vår tillflyktsort Costa Brava. Det var rätt så kyligt i luften för att vara här och jag såg så framemot att få krypa ner i en säng ute på landet utan storstadens ljud och ljus.

På lördagen vaknade vi upp i det här fina huset och åt frukost i lugn och ro. Tre år i rad nu har vi åkt hit första helgen i november och när jag klev upp välde minnena från fjol över mig. Då hade vi just fått missfall. Och jag hade precis kommit ut från sjukhuset efter flera komplikationer och var så trött och sorgsen.

Nu känner jag en skön och liksom lugn lycka i mig. Magen växer och växer och de rätt så rejäla sparkarna här och där inuti mig gör att oron försvinner. Tänk, vad fint det är hur livet kan förändras så på ett år.

Även här i Spanien börjar det bli höst nu. Det är fortfarande grönt ute men luften är klarare och dagarna kortare. Jag tycker det är mysigt. Solen är underbar men så intensiv.

I trädgården finns en pool som är alldeles för kall att bada i men Juni och jag låtsades fiska i den

och resten av tiden tillbringade hon här i studsmattan.

För Juni är studsmatta = Åland så hon var lite bekymrad över var hennes kusiner var, men annars var hon överlycklig. Och medan hon och Edu studsade iväg så smög jag in i huset och sov siesta. Två stycken. En före lunch och en efter. Så underbart! Och behövligt.

När det sedan började skymma ute bäddade vi ner oss i solstolarna och läste böcker

medan Edu kockade middag inne i köket. Både Edu och jag njuter så när vi har ett riktigt kök att laga mat i . I Barcelona är vårt kök mindre än en liten garderob så vi börjar alltid drömma. En dag kanske då kanske…

Hur som helst somnade Juni nästan där ute under täcket medan vi låg och tittade på

det vackra ljuset

precis när solen gick ner.

På söndagen steg vi däremot upp ganska tidigt då Edu skulle vara med i en stor simtävling på fem kilometer i havet. Det är så populärt med sådana simtävlingar här nu, så det var en massa folk överallt och en riktigt skön stämning.

Dagen innan blåste det rätt så rejält, men nu låg havet stilla som tur var. Stora vågor och strömmar gör mig nervös.

Jag och Juni önskade Edu lycka till och sysselsatte oss sedan med annat som

springa

hoppa

springa lite till

och lite till

och lite till.

Sedan gick vi och åt lunch och när hon sov gott i vagnen tog jag en lång och långsam promenad tillsammans med min foglossning längs hamnen

och stranden.

tills jag såg Edu och hans kompis Carlos ta sig i mål.

Fastän jag inte själv tävlar är det alltid så kul se hur glada alla är efteråt när de lyckats ta sig i mål. Men oj, vad frusna de var! Efter det här fotot är taget åkte vi tillbaka till huset, åt en stor paella och sedan körde vi tillbaka till Barcelona igen.