Värmeböljan fortsätter här. Medan jag sitter och skriver detta måste jag torka mig i pannan flera gånger och klänningen klistrar fast mot kroppen, liksom låren mot varandra.
Men det är först när hettan sätter sig i huvudet som det blir svårt att tänka.
Det är som om jag håller på att varva ner efter sommaren och det känns rofyllt innanför. Fortfarande ibland blommar stressen upp, som om den ligger närmare ytan, men oftast stillar den sig igen.
Jag gillar liknelsen att vårt känsloliv är som ett hav. Ibland kan man ju verkligen känna hur blåser upp till storm eller hur dimman rullar in.
Och varför skulle vi känna likadant varje dag?
Varifrån har vi fått den knasiga idén att vi måste göra det.
Inget annat i världen står ju helt still.