Jag brydde mig inte ett skit…

IMG_1511

Jag gråter på morgonen innan jag stiger upp ur sängen.
Inte en ledsen gråt, utan en varm gråt av tacksamhet.
Juni ligger bredvid mig och sover och verkar inte ha ont.

I går var vi på ett kafé och Juni fick brännande het grönsakspuré över sin fot. Jag vet inte riktigt vad som hände, bara att jag bad servitören värma burken. Efter en stund kom hon ut med den, satte den precis framför oss och på en sekund hade Juni fått omkull den. Purén rann längs mina ben och det var då jag kände: Den är inte varm, den kokar!
Sen gick allt fort. Jag sprang med Juni till badrummet, fick hennes fot under rinnande kallt vatten, sedan in till akuten i en taxi med foten i en hink med vatten.
Och läkarnas besked var bra: Det är en ytlig andra gradens brännskada som vi måste sköta noga i några veckor men hon kommer att bli bra.

Jag vet att sådana här saker händer hela tiden och att vi har haft tur. Det kunde ha varit så mycket värre. ( Att det finns barn som på riktigt lider, är sjuka och har det fruktansvärt hemskt.)

Men det här var första gången som jag som mamma var med om en allvarligare olycka av något slag och plötsligt kände jag mig så ny på det här att vara förälder igen. Jag överrumplades av maktlösheten. Och hur jag kunde ha sprungit med full fart till jordens ände för att få tag på någonting som skulle kunna hjälpa henne.

Det är också intressant hur man reagerar i akutsituationer. Min spanska försvann. Jag skrek: Water, I need cold water!” och kastade nästan av mig min klänning för att få bort det som brände och ge bröstet till Juni så hon skulle lugna sig lite tills taxin kom.

På samma gång var det som allt gick i slowmotion och jag såg mig själv utifrån. Jag såg vad de andra såg: en hysterisk överbeskyddade mamma, inkletad i puré med en skrikande bebis på armen och brösten hägnades utanför klänningen.En mamma som i sin enfaldhet tror hon ska kunna skydda sitt barn mot allt ont.
Jag såg allt det, men sket i det.
En mycket starkare känsla inifrån tog över
och jag kunde inte stoppa den.

3 thoughts on “Jag brydde mig inte ett skit…

  1. Men fy vad läskigt vännen! Låter som
    att ni hade tur i oturen. Förstår att du blev väldigt chockad och att du nu känner en enorm tacksamhet över att det inte gick värre. Sköt om er, stor varm kram!

  2. Åh, jag känner så väl igen mig. När min förstfödda var 8 månader gammal var vi på en pizzeria. När pizzorna kom in lyckades hon snabbt som ögat smälla handen rakt i en pizza med bubblande het ost. Och knep sedan ihop handen förstås. Taxi till akuten och hon skrek hjärtskärande för att det gjorde så ont. Fick nån sorts kylande gel på handen och fick ha den i nåt specialpaket en tid. Åh så jag kände mig värdelös som inte kunnat skydda henne.
    stor varm kram! Barn har en helt fantastisk läkningsförmåga!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s