Precis efter att jag och Edu lärde känna varandra för många år sedan åkte han till Argentina. När han kom hem gav han mig ett vänskapsband i brunt läder att ha runt handleden. Jag tyckte det var så fint för han själv hade ett likadant. Sedan dess har armbanden suttit där runt våra handleder. Jag hade till och med det kvar när vi inte hade någon kontakt med varandra. Regeln med sådana vänskapsband är nämligen att ha det kvar tills det faller av sig självt och då får man önska sig någonting.

Häromdagen höll bägge våra armband att gå sönder så vi köpte två nya som vi satte på oss så snabbt vi bara kunde. Det känns lite fjortisaktigt, men fint också på något vis. Och vi vill ju inte att någon vänskap ska bli bruten.

Igår föll de gamla av och nu har jag önskat mig en sak…