I går fyllde finaste Malva 9 år och

och hela familjen samlades för att gå på kalas.

Även jag och Juni.

Nu känner jag mig som en gammal tant, som säger det här: Men jag kan inte fatta att Malva redan är nio år. Det har gått så fort. Alldeles nyss låg hon och sprattlade i min armar.

Men vad fint att vara nio år. När jag tänker på mig själv, så minns jag åren från nio och upp till tonåren, som så himla härliga. Det var åren man upptäckte nya saker hela tiden: olika böcker, sagor, berättelser. Lekar, nya kompisar, ämnen i skolan. Allt var spännande och ändå var man trygg i att vara ett barn. Man behövde inte vara coolare, äldre, tuffare än man egentligen var. Man bara var. Ett barn.