Jag och Edu vet inte ännu om vi väntar en liten flicka eller pojke. Vi känner oss så lyckligt lottade över att få ett barn så det känns helt ärligt inte viktigt för oss. Huvudsaken är att hen mår bra. Det kan låta som en klyscha att säga så, men jag har letat förgäves i min kropp efter önskemål efter det ena könet eller de andra. Men jag finner helt andra funderingar. Kommer hen vara lika äventyrlig som min morfar, lugn som Edus bror, lika klok som min pappa eller lika rädd för mörkret som jag? Eller kommer hen att ha min mammas varma kramar, Edus förmåga att förstå, Åsas sköna humor eller Renées trygghet när det blåser? Eller kommer hen helt enkelt ha sin alldeles egna, unika personlighet?
Det gör mig så nyfiken på vad för person som väntar där inne på att komma ut. Vem det är jag ska få lära känna, så om hen har snopp eller snippa känns väldigt obetydligt.
Det lustiga är att detta förvånar folk här. Flera gånger varje dag får jag frågan: ”Är det en pojke eller flicka?” Av folk i matbutiken, på yogan, på kaféet där jag brukar sitta och jobba, av äldre tanter på stan och av grannarna i hissen. När jag sedan svarar: ”Jag vet inte” får de ett konstigt uttryck i ansiktet och säger:
– ”Va, vill du inte veta? Men vad köper du då för färg på kläderna? Hur ska du kunna inreda barnkammaren?”
Man kan alltså konstatera att om det är provocerande i Sverige att inte berätta könet på sitt barn när det börjat på dagis, så är det provocerande här att inte veta eller berätta när barnet fortfarande är inne i magen. En kvinna sade till mig att hon måste veta könet, annars skulle hon inte kunna förhålla sig till och känna någonting för bebisen där inne. Hur är detta möjligt är min fråga tillbaka. Jag menar hur gjorde folk i så fall för några år sedan, när man inte kunde få reda på om det var en pojke eller flicka på förhand? Och är könet verkligen det allra viktigaste när det kommer till att skapa en relation till en annan människa? Begränsar vi inte våra relationer onödigt mycket på det viset?
Men dessa frågor säger jag inte, utan bara tänker på i mitt huvud. För det känns svårt att börja föra någon slags genusdiskussion med främmande människor på stan när man har typ en minut på sig. Och dessutom ska göra det på spanska.
Mitt svar blir ofta: ”Ja, det finns ju fler färger är rosa och blått” eller vi får se vad bebisen passar i och gillar för färger när den kommer ut” eller ” könet är inte viktigt för mig, huvudsaken är att den är frisk”. Men jag vet inte riktigt om mitt budskap går fram.
Vad skulle ni svara? Ifall ni har några andra bra fraser som jag kan spara i fickan och plocka fram vid tillfälle, tar jag tacksamt emot dem.
Liztigt 
Lämna ett svar till Anna Avbryt svar