Blue or pink baby?

ImageImageJag och Edu vet inte ännu om vi väntar en liten flicka eller pojke. Vi känner oss så lyckligt lottade över att få ett barn så det känns helt ärligt inte viktigt för oss. Huvudsaken är att hen mår bra. Det kan låta som en klyscha att säga så, men jag har letat förgäves i min kropp efter önskemål efter det ena könet eller de andra. Men jag finner helt andra funderingar. Kommer hen vara lika äventyrlig som min morfar, lugn som Edus bror, lika klok som min pappa eller lika rädd för mörkret som jag? Eller kommer hen att ha min mammas varma kramar, Edus förmåga att förstå, Åsas sköna humor eller Renées trygghet när det blåser? Eller kommer hen helt enkelt ha sin alldeles egna, unika personlighet?

Det gör mig så nyfiken på vad för person som väntar där inne på att komma ut. Vem det är jag ska få lära känna, så om hen har snopp eller snippa känns väldigt obetydligt.

Det lustiga är att detta förvånar folk här. Flera gånger varje dag får jag frågan: ”Är det en pojke eller flicka?” Av folk i matbutiken, på yogan, på kaféet där jag brukar sitta och jobba, av äldre tanter på stan och av grannarna i hissen. När jag sedan svarar: ”Jag vet inte” får de ett konstigt uttryck i ansiktet och säger:

– ”Va, vill du inte veta? Men vad köper du då för färg på kläderna? Hur ska du kunna inreda barnkammaren?”

Man kan alltså konstatera att om det är provocerande i Sverige att inte berätta könet på sitt barn när det börjat på dagis, så är det provocerande här att inte veta eller berätta när barnet fortfarande är inne i magen. En kvinna sade till mig att hon måste veta könet, annars skulle hon inte kunna förhålla sig till och känna någonting för bebisen där inne. Hur är detta möjligt är min fråga tillbaka. Jag menar hur gjorde folk i så fall för några år sedan, när man inte kunde få reda på om det var en pojke eller flicka på förhand? Och är könet verkligen det allra viktigaste när det kommer till att skapa en relation till en annan människa? Begränsar vi inte våra relationer onödigt mycket på det viset?

Men dessa frågor säger jag inte, utan bara tänker på i mitt huvud. För det känns svårt att börja föra någon slags genusdiskussion med främmande människor på stan när man har typ en minut på sig. Och dessutom ska göra det på spanska.

Mitt svar blir ofta: ”Ja, det finns ju fler färger är rosa och blått” eller vi får se vad bebisen passar i och gillar för färger när den kommer ut” eller ” könet är inte viktigt för mig, huvudsaken är att den är frisk”. Men jag vet inte riktigt om mitt budskap går fram.

Vad skulle ni svara? Ifall ni har några andra bra fraser som jag kan spara i fickan och plocka fram vid tillfälle, tar jag tacksamt emot dem.

 

 

19 thoughts on “Blue or pink baby?

  • ”Jag har anordnat en vadslagning med 15 frågor om förlossningen och babyn bland mina vänner. Den som vinner får bli gudförälder. För att inte råka avslöja något i förväg är det säkrast att jag inte vet vad det blir”.

    ”Jag litar inte på läkare. Det skulle vara typiskt om de sa fel kön och jag lurats att köpa allt i fel färg. Då skulle jag naturligtvis behöva slänga allting.”

  • Känner igen mig i det du skriver -för 20 år sen när jag väntade mitt första barn så tänkte jag bara och enbart på lyckan att få ett barn. Tackade nej till information om barnets kön vid ultraljud. Omgivningens gissningar om det var flicka eller pojke utgick huvudsakligen ut på att studera magens form, och det skulle då bli en pojke. Och det blev en flicka. När jag skulle få mitt andra barn var situationen lite mer spänd, för nu ville jag väl ha en pojke? För att ha en av båda sorter? Men jag kunde inte uppbåda någon förhandsförväntan åt något håll då heller. Magformen var densamma, den som ger pojkar -och det blev en flicka. Då minns jag att jag blev stött å det ofödda barnets vägnar när någon var klumpig nog att ge det ett slags förhandsvärde utgående vad det har för kön. Det är inte läge att pricka för första- och andrahandsval. Det kan bara bli rätt!

  • Ja, visst är det konstigt att det ska vara så viktigt?! Jag tycker att ditt svar om att det finns fler färger än rosa och blått, och att bebben får välja sina favoritfärger själv är klockrent! Bara där har du ju starten på ett utmärkt föräldraskap! 🙂 Vad spännande. När är hen beräknad? KRAM!

    • Ja, så konstigt Therese. Hen är beräknad till midsommarafton. Den 20 juni. Känns både lite nervöst och spännande, men mest jättefint. Vad roligt att du läser här. Hur har du det? Stor kram! Liz

  • Det är också en spänning i sig att först vid förlossningsögonblicket få veta barnets kön,, nåt man väntat och längtat till. Man tar tacksamt emot vad än det är för kön . Lycka till Liz!

  • Intressant! (Vi tänkte inte ens på vad det var för kön när pyret hade kommit ut – det tog någon minut innan vi kom på att fråga det!! 😉) Ang bra svar så tycker jag du kanske bara kan säga som det är – att det verkligen inte spelar någon roll. 😉☺️

  • Efter fem graviditeter måste jag berätta en story och uttrycka en åsikt eller två… 🙂 Jag måste berätta en sorglig aspekt, den som ingen vill tänka på. Efter två graviditeter, utan att veta vilket kön, fick vi en frisk flicka och en frisk pojke, sedan blev jag gravid för tredje gången… I åtta månader… Vår Wilma är vårt änglabarn och dödfödd. Vi hade i och för sig vagn, sängar och kläder från äldre syskon. Men livet kan spela en ett spratt, det är inte alls säkert man kommer hem med barn till en inredd kammare och en garderob full med kläder. Det svaret kanske man inte heller ger till alla sorters människor… Förslag på andra svar kan vara: vet du alltid vad som är i gåvorna du får?( tråkigt… ) öppnar du julklapparna i förskott? ( ännu tråkigare…) En sann historia till: Läkarna gissade sig till/sade “fel” kön på fostret… Ett rum blev inrett i “fel” färger… ! Försök att inte ens lyssna på så dumma frågor som kön! Stå på er utan förklarande svar: Vi gör så för att det känns naturligt för oss! Lycka till.

    • Åh, jag blir så ledsen att höra din berättelse. Men vad fint av dig att berätta. Och du har så rätt. Det allra viktigaste är allt går bra, ingenting annat spelar någon roll.

  • Liz, jag har av någon outgrundlig anledning inte läst din blogg på ett tag. Jag är glad att jag ändrat på det nu. Och jag är så in i hjärteroten glad för din skull och för Edus. Att ni väntar på att bli tre. Jag läser och läser och ögonen tåras på det sätt som de alltid gör när jag läser vad du skriver. De tåras dels av mina egna erfarenheter, men allra allra mest för att jag tror att ni kommer att bli världens finaste föräldrar. Det går liksom rakt in i hjärtat. Och vet du, det gör mig också så förbannat glad att läsa dina tankar om kön och barn. Och jag får själv tusen tankar i huvudet. Om barnets givna förutsättningar om man som förälder ger det den ena eller andra etiketten, om värderingar som förs vidare, om begränsningar som görs vidare, om maktstrukturer och patriarkat. Jag skulle i varje fall vilja ge mitt barn hela världen att tillgå, så hen själv kan göra sina egna val. Så inte världen väljer i hens ställe. Vare sig det handlar om favoritfärg, hur hen klär sig, var i världen hen vill bo, hur hen själv väljer att definiera sig. Jag tänker att huvudsaken ändå är att det blir en person som känner att hen växer upp i villkorslös kärlek och till en trygg individ, oavsett vad. Det här var visst inga konkret tips eller råd, men lite av mina tankar. Tag hand om dig fina Liz. Kram

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s