Jag sorterar bilder och råkar hitta några från mitt gamla hem på Torggatan i Mariehamn. Jag har bott på andra platser också i stan, men den lägenheten glömmer jag aldrig. Den hade knarrande trägolv, sin egen charm, rätt karma och ett precis lagom stort kök.

Men bäst av allt var att hela lägenheten flödade med ljus från alla håll. Jag tror ibland att det räddade mig.

Där lutade mig mot väggen när benen vek sig. Det var mina kvadratmeter. Och vad som en hände så skulle jag alltid ha dem. Ingen kunde ta det ifrån mig.

Det var en plats att kunna börja om.
och det gjorde jag.

Jag hade en given plats.
Det var skillnaden, och den var jättestor.

Där lärde jag mig att umgås med mig själv och vara ensam.

Ibland blev jag så sjukt trött på det, bröt ihop och började sedan plocka ihop mig själv igen.
Jag lärde mig hur man gör det.
Och sedan behövde jag inte vara rädd mer.

Jag känner fortfarande till den där känslan av ensamhet och jag vet att vissa bitar fortfarande är stötta i kanten och därför lätt kan lossa.

Men det är ingen fara.

Jag plockar upp dem igen. Och igen.
Och det är ok.
För det är mina bitar.

Det lärde jag mig där.

I mitt hem.