Några läsare ville att jag skulle lägga ut min krönika som publicerades i Ålandstidningen i lördags. Så här kommer den:
Alla rasister borde läsa spanska för invandrare
Efter tio år i Spanien börjar en kvinna från Nigeria på ”Espanol para Estranjeros = Spanska för invandrare, kurs 3” tillsammans med mig. Med ögonen koncentrerade på den vita skrivtavlan hoppas Juliet Konings Obas att få svar på de frågor som pinar oss alla så fort vi ska öppna munnen: Men vilken verbform ska jag använda nu? Det låter ju helt knasigt att säga så! Är det ordet faktiskt maskulint?
Juliet Konings Obas var bara 23 år när hon flydde från Nigeria till södra Europa. Det var henne alla stirrade på när hon började grundskolan i Madrid två år senare för att lära sig läsa och skriva. Det hade hon aldrig fått chansen till hemma i den afrikanska byn, där många småflickor gifts bort när de bara är 12 år gamla. Länge har hon varit beredd på att göra allt för bli en del av det lilla samhället i utkanten av Barcelona, där hon nu bor. Men ingen av de andra mammorna pratar med henne i lekparken och hon har inte sett sin egen mamma på 10 år. Så nu har Juliet Konings Obas sökt sig till kursen i spanska för invandrare – i hopp om att få några vänner.
Det imponerar, åtminstone på mig, när utsatta människor vägrar att ge upp och den styrkan delar hon med de övriga på kursen. Det finns samtidigt något desperat i allas blickar. Viljan att vara med och rädslan att hamna utanför går inte att dölja. Klassrummet sluter om en hel hög med självförtroenden som blivit kantstötta av oförmågan att komma med en välformulerad åsikt, säga något spontant på det främmande språket och skämta med en humor som folk förstår. Vi pratar lite för ivrigt och ler alldeles för ofta och nervöst.
Det får mig att minnas ett besök på integrationskursen i svenska på Medis när jag var där och gjorde ett reportage för Ålandstidningen. Samma blickar och samma leenden som jag nu ger vår sympatiska lärare Gloría när hon förklarar för oss vilka kulturkrockar vi kan komma att stöta på. Det är nästan som en stark dejà vu-känsla eller som jag bytt liv med dem som satt där på svenska kursen. Plötsligt är det jag som folk tålmodigt lyssnar på för att förstå. Jag som folk höjer rösten till när de pratar med mig, som om jag var döv eller dum i huvudet. Och jag som folk liksom kikar på i smyg och undrar var jag kommer ifrån.
Och det är så nyttigt. Jag tänker att rasister och alla som någon gång tycker att utlänningar är märkliga eller svåra att förstå sig på borde åka någonstans utomlands och ta en kurs för inflyttade i landets språk. Det ger en perspektiv.
”För vet ni vad som händer om man är ensam alldeles för länge? Man hatar sig själv. Man upplever sig själv som motbjudande. Man hatar höra sig själv andas.” Så beskrev författaren Theodor Kallifatides sina första år i Sverige i sitt sommarprat i P1 i år. Och han har rätt.
Att inte vara helt inne i ett samhälle gör någonting med oss människor. Också jag påverkas.
Jag blir blygare. Tvekar inför att ta ut alla svängar och på riktigt vara mig själv.
Men Juliet Konings Obas och mina övriga klasskamrater från Kina, Korea, Pakistan, Brasilien, Polen, Ryssland, USA, Tyskland och Italien vänder inte bort blicken när jag stakar mig. Där i klassen under Glorías ledning pågår ett internationellt sammarbete som skulle göra vilken diplomat som helst avundsjuk. I vår gemensamma önskan att komma in finns en vilja att förstå varandra kunde göra slut på alla världskrig. Makten som finns i det är vår styrka.
Vi behöver inte ens några ord. Våra koncentrerade ögon säger allt.
Ja! Precis så! Perspektiv.