I söndags var det dags för marathon i Barcelona. Jag och Noemi träffades tidigt på morgonen för att gå ut på stan och följa loppet.

Vid Sangrada de familia hade deltagarna redan sprungit 17 km och klockan stod på 49 minuter

när det som låg först sprang förbi.

Det gav sådan energi att se alla stå och heja vid vägkanten. Många av löparna kom utifrån Spanien för att delta och alla svenskar blev så glada när jag ropade till dem ”Heja, du klarar det!” på svenska.

Och efter en stund kom dessa två förbi. Lite trötta, men mest glada.

Sedan gick jag och Noemi och köpte varsin kaffe. Fyra timmar är lång tid att stå och heja och ännu längre tid att springa

det märktes när löparna hade passerat 35 kilometer nere vid stranden. Många trötta ansikten sprang förbi. Jag försökte tänka att de ställt upp frivilligt, men led ändå med dem när de liksom nästan kom haltandes förbi.

En lite tröttare Edu…

På sista raksträckan som slutade sakta uppåt måste ha tagit död på den sista kraften i löparnas ben. De såg väldigt slitna ut, men också hoppfulla.

målet var nära. Jag sprang med Edu och Helios den sista kilometern och kände mig som en riktig dalkulla i kängor, kamera och kjol. Men det gick bra och

till slut var de i mål!

Nästan direkt efteråt tog vi oss till Noemi och Helios för att fira och äta en rejäl lunch. Här förklarar Helios hur det känns när man får kramp i benet och försöker fortsätta springa ändå?!

Till efterrätt åt vi jordgubbar

och drack kaffe så klart! Ett fint slut på en fin dag!