Liztigt

Hej, här kommer en hälsning ifrån mig som för över snart ett år sedan övergav denna plats, spikade igen den och strök sedan försiktigt, tyst. Jag övergav den inte så som man gör när man går sin väg. Jag har burit med mig den i min väska, i säkert förvar. Jag har lyssnat ibland med örat tryckt, tänkt på varför. Varför jag behövde en paus så himla mycket. Det blev nödvändigt för mig.

Jag tror det berodde på flytten, pandemin, nya jobbet på fredsinstitutet. Och bloggen blev som ännu ett krav att uppfylla och då slår jag alltid bakut. När jag känner mig tvingad. Och så behövde använda den lilla energin jag hade att snurra jorden runt min axel.

Ni som undrat, hälsat, skrivit snälla ord. Tack! Jag vet inte vad som händer nu. Jag vet bara att jag är sugen igen. Att skriva.