Sedan en tid tillbaka har jag en historia i mitt huvud som vill ut och ner på papper. Den är fiktiv men handlar om en kvinna som levt på riktigt och vars livshistoria jag kom i kontakt med när jag gjorde efterforskningar till ett bokprojekt som jag jobbat med under ett par år.

Hon heter Dagmar och jag har inte kunnat släppa henne. Jag funderar på vad hon åt till frukost, hur hon pratade. Vad hon var rädd för och vad hon drömde om. Och framförallt tänker jag på hennes magiska trädgård.

Så jag gör efterforskningar och skriver ner de bilder som dyker framför mig.

Lite en kväll här, lite till en morgon där och så några meningar till när barnen somnat extra tidigt.

Historien växer och jag vill vidare. Men som en frilansande journalist med två små barn är det inte så lätt att hitta den sammanhängande tiden.

Deadlines på artiklar som ska betala hyra, blöjor och mat måste av rent praktiska skäl gå före. Sömn efter vaknätter, tvättmaskiner som ska hängas och diskmaskiner som ska plockas ur likaså.

Tills nu. Tills jag i torsdags fick ett mycket bra samtal och mitt livspussel ändrades. Jag har fått ett arbetsstipendium på ett år för att skriva romanen om Dagmar! Jag svävar, bubblar och kan inte tro att det är sant. Jag har behövt smälta det i flera dagar för att ens dela med er här!

Men det är sant! I ett år ska jag få fokusera på mitt eget skrivande!

Tack, tack kulturdelegationen för att ni tror på mig och min idé! Jag känner mig så lyckligt lottad och tacksam! ❤️