Min värld doftar av söt mjölk och min sons varma hjässa.
Just nu vill jag att det alltid ska vara så.
Det är den lilla tillvarons tid. Dag och natt som flyter ihop, funderingar kring rapar och rutiner och förundran över små fingrar och snabba, lätta andetag.
På nätterna är det svåraste att inte räcka till när Juni vaknar och hon också vill vara i min famn.
På morgonen tittar jag mig i spegeln och ser ett trött ansikte. Ögonen är lugna. Det är som om amningshormonet gör att mina vanliga orosmoln försvinner.
Jag kommer bara ihåg det allra viktigaste.
Liztigt 