Juni har varit förkyld hela veckan och på natten ligger och nära, nära intill mig och snörvlar. Hennes lilla, späda kropp höjs och sänks av varje andetag och jag tänker på hur fort allting gått och hur liten hon fortfarande är. Hon som kom mitt i sommaren när det var varmt, soligt och hett ute och som gjorde mig till mamma.

Nu kommer det snart att bli annorlunda. Inom kort är vi fyra i familjen. Varje gång jag på riktigt har tid att stanna upp och tänka på bebisen i magen så börjar jag gråta. Jag som inte ens trodde jag en dag skulle bli mamma…

Min tacksamhet är gränslös. Min oro svagt bubblande.

Det är inte de ömma bröstvårtorna, skriken, de kalla kaffet och alla vakna nätter som berör mig, utan sorgen som också finns mitt i allt det här förträffliga. Varje början har också ett slut. Tiden som mamma till ett barn är snart över och kommer inte tillbaka.

Denna gång mitt i januari när vintern är som finast och kallast ska jag föda ett till barn och själv förvandlas till tvåbarnsmamma. Jag tänker på allt som ryms inuti det. All denna oro och all denna kärlek som väntar på oss. Det är så skört och vackert och så omskakande fint.