Mitt på dagen när solen lyser som varmast sitter jag i vår gröna soffa i vardagsrummet med luftkonditioneringen på. Det är nästan kallt när den blåser mig i ansiktet men jag älskar det. Kanske är augusti i Barcelona varmare än tidigare år eller så är det för att jag är gravid som jag upplever hettan så påträngande.

Sent på kvällen när vi dukar middag ute på balkongen älskar jag den tropiska luftfuktigheten men på dagen när jag ska försöka gå upp för backen till vårt hus så förvandlas hela jag till en våt liten pöl. Det är i sådana stunder mitt kyliga nordiska blod ger sig till känna.

Jag tänker på alla dagar som jag gått till jobbet mitt i vintern i klänning och rätt så tunna yllestrumpor. Ner för Stadshusbacken pulsandes i snön. Jag minns hur kylan brände till på insidan av låren och hur de nästan domnade bort.

Hela tiden dessa kontraster. Nu har jag värmeutslag längs hela insidan av benen. De dyker upp när låren sväller upp av hettan och de börjar skava mot varandra. Det är en annan sorts stickande känsla.

Jag pratar om lyxproblem.

Sent på kvällen lägger jag mig ute i hängmattan på balkongen och läser bok. Trafiken har lugnat ner sig då och jag hör skratt från närliggande hus.

Och det är då jag känner dem. De små, små sparkarna inuti min mage.

Jag är i vecka 20 nu. Hälften av graviditeten har passerat. Jag kan inte komma över det. Hur magiskt det är. Att ett litet liv växer inuti mig. Att liv blir till på det viset. Att det ens är möjligt. Då börjar jag nästan gråta….

Hihi! Ja, ni hör hur hormonell jag är…;)