Det är en ledig helgdag med kyla i luften och fukt som tränger in.
Edu vill åka upp i bergen till hans pappas grav. Det är fyra år sedan han dog nu. Det känns konstigt nog inte alls länge sedan. Jag tänker att sorgen inte alls behöver bli lättare med åren. Ju längre en person är borta, desto mer mer vill man ju se den.
Var tacksam för vad du har här och nu, lovar jag mig själv djupt inne i min dödsångest.
Under tiden vandrar vi i den vackra naturen och lyssnar på tystnaden. Skrattar mycket, trots melankolin.
Vi säger att vi måste åka på små dagsutflykter oftare. Det är så skönt att komma bort från all trafik. Det är en av de få sakerna jag inte tycker om med Barcelona, avgaserna och de konstanta ljuden.
Då. När det blir för mycket längtar min kropp efter karga kobbar och skär.